onsdag 8 september 2010

Tvångsmässigt leverne

Nu är jag som Maya- indianerna styrda av solens vandring på valvet, om sådär en kvart slår solen igenom fönstret och bländar så intensivt att det blir omöjligt att sitta kvar. Gardiner saknas. Snabbblogg.

Jag har ny utsikt. En gata dit trafiken omdirigerats eftersom ett omfattande vägbygge på den stora leden pågår fram till Hösten 2011 kör rätt in i vardagsrumsfönstret innan den viker av. Där snurrar bilar om vartannat, dygnet runt. Häromnatten Kravallpiketen följd av två vanliga polisbilar. Fördomsfullt tänkte jag att det var helvete vad mycket kônstigt fôlk som passerar. Dom ska väl till affären och handla. Nu har jag lite bättre koll. Den unga mannen med trolig OCD (tvångssyndrom) kommer två gånger om dagen, sparkar på alla lyktstolpar med hälen, blir det galet eller om nånting annat stör hans ritualer blir han stående, väntar ut hjärnans perseveration. Här i svängen utanför detta fönster tar han efter den sedvanliga touchen av stolpen sats och balanserar trottoarkant hela vägen till affären. I morse avbröt han sin trottarvandring, genom att spraka ur sig lite extra, gick över gatan och hoppsade på trädskuggorna i stället. Hjärnan är en märklig apparat. Det fascinerar. När jag började sommarjobba på  mentalsjukhus 88 var min fascination stor, den har inte minskat precis.

Ett tag trodde jag att jag nog skulle komma att bli lite galen nån gång, det var ett av mina värsta tankespöken. Nu tänker jag att det inte är troligt, troligt alltså, vad som helst kan hända, men jag är mer depressiv, och jag har en förmåga, som jag häromdan, också på väg till affären faktiskt, kom mig för att uppskatta grandiost: stänga av, jag kan stänga av, koppla ner känslor, koppla ner personlighet, kallna rejält alltså, sätta på autopilot och fortsätta göra. Det är vad jag gör just nu. Finns inte. Men gör ändå. Det är väl egentligen vad min OCD- vän också gör. Men till bekostnad av funktionen: fortsätta göra.
Men mer än ångestreduktion tror jag att hjärnan sprättar på vid OCD, den stoppar inte de rusande signalerna uppe i neuronerna, den kan inte backa, kan inte släcka ut, behöver ju inte alls vara nåt velodromångesttillstånd som denne unge herre hanterar, så som man lätt skulle kunna tro. Nej, det är hjärnfunktionen som kajkat ihop. Verkligen olyckligt. Jag hoppas han har en bra doktor.

En annan figur som också är periodiserad härute är en trolig anorexi- tjej. Spänstig gång flera gånger om, dagen lång, tunn tunn. Sen de sedvanliga gamla strakbenade alkoholtrasiga. Och lite pundartyper. Soc har två stora kåkar härborta. Snart är nog allt bostadsrätter. Vad händer då med Staden?  Den Moderna homogena staden ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar