Fortsätt till huvudinnehåll

Tvångsmässigt leverne

Nu är jag som Maya- indianerna styrda av solens vandring på valvet, om sådär en kvart slår solen igenom fönstret och bländar så intensivt att det blir omöjligt att sitta kvar. Gardiner saknas. Snabbblogg.

Jag har ny utsikt. En gata dit trafiken omdirigerats eftersom ett omfattande vägbygge på den stora leden pågår fram till Hösten 2011 kör rätt in i vardagsrumsfönstret innan den viker av. Där snurrar bilar om vartannat, dygnet runt. Häromnatten Kravallpiketen följd av två vanliga polisbilar. Fördomsfullt tänkte jag att det var helvete vad mycket kônstigt fôlk som passerar. Dom ska väl till affären och handla. Nu har jag lite bättre koll. Den unga mannen med trolig OCD (tvångssyndrom) kommer två gånger om dagen, sparkar på alla lyktstolpar med hälen, blir det galet eller om nånting annat stör hans ritualer blir han stående, väntar ut hjärnans perseveration. Här i svängen utanför detta fönster tar han efter den sedvanliga touchen av stolpen sats och balanserar trottoarkant hela vägen till affären. I morse avbröt han sin trottarvandring, genom att spraka ur sig lite extra, gick över gatan och hoppsade på trädskuggorna i stället. Hjärnan är en märklig apparat. Det fascinerar. När jag började sommarjobba på  mentalsjukhus 88 var min fascination stor, den har inte minskat precis.

Ett tag trodde jag att jag nog skulle komma att bli lite galen nån gång, det var ett av mina värsta tankespöken. Nu tänker jag att det inte är troligt, troligt alltså, vad som helst kan hända, men jag är mer depressiv, och jag har en förmåga, som jag häromdan, också på väg till affären faktiskt, kom mig för att uppskatta grandiost: stänga av, jag kan stänga av, koppla ner känslor, koppla ner personlighet, kallna rejält alltså, sätta på autopilot och fortsätta göra. Det är vad jag gör just nu. Finns inte. Men gör ändå. Det är väl egentligen vad min OCD- vän också gör. Men till bekostnad av funktionen: fortsätta göra.
Men mer än ångestreduktion tror jag att hjärnan sprättar på vid OCD, den stoppar inte de rusande signalerna uppe i neuronerna, den kan inte backa, kan inte släcka ut, behöver ju inte alls vara nåt velodromångesttillstånd som denne unge herre hanterar, så som man lätt skulle kunna tro. Nej, det är hjärnfunktionen som kajkat ihop. Verkligen olyckligt. Jag hoppas han har en bra doktor.

En annan figur som också är periodiserad härute är en trolig anorexi- tjej. Spänstig gång flera gånger om, dagen lång, tunn tunn. Sen de sedvanliga gamla strakbenade alkoholtrasiga. Och lite pundartyper. Soc har två stora kåkar härborta. Snart är nog allt bostadsrätter. Vad händer då med Staden?  Den Moderna homogena staden ...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: