Fortsätt till huvudinnehåll

Förunderligt

Är vi inte ett lite underligt par? frågade jag sökande ...
Nä, vi är lovely, sa han.
Ja men ... fortsatte jag menande, är vi inte lite underliga i alla fall?
Jag tänkte på om alla andra har såna där moln som bara drar in, som gör att dom i bilen hem från ett par bekanta kan känna att hoppsan nu blev jag ju så djävla obekväm och olustig plötsligt, så att nåt surt bara måste komma ut över läpparna när som helst, fast man inte vill, fast man försöker orientera sig i detta orosmoln.

Du är likadan, säger jag sen.
Jag vet vad du pratar om, medger han, jag såg att det var på gång, det var därför jag höll mig borta förut.
Bra. säger jag.
Och för att han gjorde det fick jag dåligt samvete sen, nästa gång han dök upp sa jag det:
Jag är så djävla olustig bara, förlåt mig, jag vet inte.
Hoppsan Kerstin, så snabbt det kan gå över.
Lite underligt, men vi ÄR nog lite lovely.
Ett fint par, sa han.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...






Mediekommunikation?