Det inte mina blogglänkade skribenter här intill skriver om vet jag inte.
Huvudet är ändå fullt.
I morse tänkte jag att kanske ska jag öppna nån nyhetsmedia först, men
ah, tänkte jag sen kanske VKIII brutit ut så då spar jag helst den infon till sen.
Nu ska jag hasta till arbetet så jag inte kommer för sent igen.
Och jag hoppas att taggade spekulanterna står frustande i sina startboxar för att kasta sig in och över sitt drömobjekt.
I eftermiddag står dem där och då ska jag ha hunnit smita tidigare och bonat golven, samt klippt det där förbannade gräset som regnet fortsätter att tynga ner.
SOL! någon!
P.S det här är inte heller några världsomvälvande NYHETER ...
Men man skriver dem ändå. Why?
Huvudet är ändå fullt.
I morse tänkte jag att kanske ska jag öppna nån nyhetsmedia först, men
ah, tänkte jag sen kanske VKIII brutit ut så då spar jag helst den infon till sen.
Nu ska jag hasta till arbetet så jag inte kommer för sent igen.
Och jag hoppas att taggade spekulanterna står frustande i sina startboxar för att kasta sig in och över sitt drömobjekt.
I eftermiddag står dem där och då ska jag ha hunnit smita tidigare och bonat golven, samt klippt det där förbannade gräset som regnet fortsätter att tynga ner.
SOL! någon!
P.S det här är inte heller några världsomvälvande NYHETER ...
Men man skriver dem ändå. Why?
För att man inte vill va en som ger sig? För att man måste ge ett pip ifrån sig om man har en blogg? För att man är uppfostrad så?
SvaraRaderaI do not know, men jag är likadan!
Ja, och sådär rör sig tankarna, och ibland tänker ajg att okej, det är en dagbok da, påminner i alla fall mig om stämningen, dagen, stunden. Vad gör man inte? Man vill ju inte va en som ger sig, nä. Och man är väl uppfostrad, eller bara allmänt rädd för att slungas ut i det stora hålet där man inte tillhör. TIllhöra, så fucking biologiskt, styr allt. Israel till exempel, nu vill de fan inte tillhöra nåt, för att ALLA vänt dem ryggen va. Och sen blir de som med Winnicott's ord, tillräckligt depriverade av det avvisandet att de gör sig egna, på sin kant, drar sig undan, burstar out. Och det draget har jag också, så då försöker jag motverka det, genom att skriva, men egentligen är alltid min enda dröm att ge upp.
SvaraRaderaDrömmen om att ge upp.. Den där lilla, mjuka snuttefilten man burit med sig sedan livet blev alltför svårt för att klara sig utan. Jag har alltid en plan B. En utväg om allt går åt skogen. Utvägen kan skifta, det finns olika steg på utvägstrappan. Just nu är tex utvågen att fortsätta gå på akassa och hoppas att drömjobbet ramlar över mig, istället för att starta det där företaget som jag drömt om att starta så länge. Och om kärleken lämnar mig är utvägen att släppa allting här och åka till Indien och meditera. Något kloster måste ju ta emot mig..
SvaraRaderaTinnitus, ibland, kanske tvärtemot vad all den här postive coaching'en förordar, är den där drömmen bäst som utväg ändå. Vad skulle rädda en om man levde i den, drömmen? Harakiri? Nä, jag drömmer på. Och nån gång kanske det ändå blir tid för dig i kloster, man kan ju åka och komma tillbaka, och på så sätt hålla kvar hägringen. Men då hoppas jag itne det förorsakades av att kärleken lämnade dig. Utan att du bara gjorde en utflykt. ;)
SvaraRaderaOm det är till nån tröst så har jag nog det draget också.
SvaraRaderaSnuttefilten ligger väl bevarad långt inne i garderoben och tanken om kloster har funnits, men ratats.
Drömmen om att ge upp kan, tvärtemot vad många säkert tror, fungera som en skjuts framåt, göra att man känner friheten och glädjen i att leva. Så tänker i alla fall jag.
Smultron, jag förstår hur du tänker, för hur man än gör, vad man än gör, så gör det inget, för man kan ändå alltid dra, sig undan...
SvaraRadera