Jaha, det rör om lite därinne.
Ibland när det är så så kan jag plötsligt känna att kroppen är tung och stadig och stark.
Helt enkelt en bra kropp. Ett bra sinne när det rör om i hjärtat.
Sonen som varit så exemplarisk har plötsligt börja supa sig full när han är ute på stans ställen.
På ett sätt som jag inte gillar.
Losar kontrollen liksom.
Och ja, varför det?
Varför sammanfaller det med att mamman blir sambo och gifter sig och börjar leva ett annat liv än det som var småbarnsliv och hundra totalt fokus på den tighta relationen mellan mor och son?
Och varför sammanfaller det med att huset har blivit så trångt? Och varför sammanfaller det med att tiden tillsammans, all den där roliga härliga kvalitetstiden som vi hade så mycket av nära nog är nere på tre? inte noll men tre av 30.
Och när jag då sitter där och blir stark som en brännlåga känns det som då värmer allt det där hjärtat, trots fingret som rör om där, för att ungdomarna är så vilsna trots sina 20, och för att när de är vilsna då ringer de tillslut och ber om hjälp och när klckan är tre och tretti på natten och man får ett sånt samtal då är det liksom så att det blir signalrött i hela organismen.
Det blir nu eller aldrig status. Och där är vi. En flickvän som ringer och gråter för att ungen varit full, igen.
Allt det som kvinnor inte ska behöva stå ut med, mannen som kommer full hem och luktar spritfabrik: det är fördjävligt, och undertill ligger ett hot om du klagar, det fick hon stå ut med och det var min son och det har hänt nu för fram tills för ett halvår sen var allt mycket måttligt och trovärdigt.
Vad är det som har skett?
Och hur är det med skulden och känslan av skam nu när mamma kommer och för samtal över en lunch?
Jag vet inte, men bloggen: håll tummarna för nu bär det iväg!!
Dags att ta på sig stringensen, klokskapen, lyssnarörat och säga sådär som jag sa att jag skulle i går, tillbakalutad: Jaha, vad menar du då? Man vill mest gråta över skörheten i de där ungdomsåren, sårbarheten som kommer sen också, livet, det är livet man vill gråta över, och den lilla människan tumlande omkring i det ...
Mitt barn, en sån kärlek jag har!
Ibland när det är så så kan jag plötsligt känna att kroppen är tung och stadig och stark.
Helt enkelt en bra kropp. Ett bra sinne när det rör om i hjärtat.
Sonen som varit så exemplarisk har plötsligt börja supa sig full när han är ute på stans ställen.
På ett sätt som jag inte gillar.
Losar kontrollen liksom.
Och ja, varför det?
Varför sammanfaller det med att mamman blir sambo och gifter sig och börjar leva ett annat liv än det som var småbarnsliv och hundra totalt fokus på den tighta relationen mellan mor och son?
Och varför sammanfaller det med att huset har blivit så trångt? Och varför sammanfaller det med att tiden tillsammans, all den där roliga härliga kvalitetstiden som vi hade så mycket av nära nog är nere på tre? inte noll men tre av 30.
Och när jag då sitter där och blir stark som en brännlåga känns det som då värmer allt det där hjärtat, trots fingret som rör om där, för att ungdomarna är så vilsna trots sina 20, och för att när de är vilsna då ringer de tillslut och ber om hjälp och när klckan är tre och tretti på natten och man får ett sånt samtal då är det liksom så att det blir signalrött i hela organismen.
Det blir nu eller aldrig status. Och där är vi. En flickvän som ringer och gråter för att ungen varit full, igen.
Allt det som kvinnor inte ska behöva stå ut med, mannen som kommer full hem och luktar spritfabrik: det är fördjävligt, och undertill ligger ett hot om du klagar, det fick hon stå ut med och det var min son och det har hänt nu för fram tills för ett halvår sen var allt mycket måttligt och trovärdigt.
Vad är det som har skett?
Och hur är det med skulden och känslan av skam nu när mamma kommer och för samtal över en lunch?
Jag vet inte, men bloggen: håll tummarna för nu bär det iväg!!
Dags att ta på sig stringensen, klokskapen, lyssnarörat och säga sådär som jag sa att jag skulle i går, tillbakalutad: Jaha, vad menar du då? Man vill mest gråta över skörheten i de där ungdomsåren, sårbarheten som kommer sen också, livet, det är livet man vill gråta över, och den lilla människan tumlande omkring i det ...
Mitt barn, en sån kärlek jag har!
Visst gör det ont. De är små, men stora och ber om hjälp, men vill ingen ha. Att stå bredvid och titta på är det värsta. Tänker på dig.
SvaraRaderaKärlek och tolerans, frihet från fördömande och så ännu mera kärlek. Låter så lätt, men är så svårt. Och ibland sätta ner foten, för inga krav är inte lika med kärlek.
Botten av kurvan, kan inte bli värre...när ångesten är som störst vänder det. Alltid. Ta en varm kram härifrån.
Tack tack ... Peace! Tack för kramen. Så fint att få den. Det gick under omstädnigheterna bra. Vi ahr en grund och en relation, tack och lov, det går att prata, och jag förundras över ungdomarnas tendens att inte begagna förnekelsestrategin så som jag vet att ajg gjort: men, du, och så bara, liksom, utan allvar och öppenhet. Mycket mycket kärlek i luften...
SvaraRaderaKärleken till barnen ja. Så djup.
SvaraRaderaSignalrött eller ej, så är det som du skriver, fantastiskt att flickvännen ringer dig. Att du finns med, att ni har grunden. Och kärleken.
Då reder sig det mesta. Gå själva på egna ben, det måste dom ju. Dom också. Framåt på sina vägar. Och vi får vara lyckliga när vi kan gå bredvid ibland. Och lyckliga när dom går våra stigar emellanåt. Tänker jag :)
I vilsenhet, vare sig man är 20 eller 40, är det fantastiskt att någon bryr sig så som du gör. Kram!
SvaraRaderaRegnnatt det mesta reder sig, och gör det itne det är det också en resa, livet, det finns grader i det mesta. Och dom måste gå på sina vägar, man vet det, men man vill vara där och coacha och jag är en ivrig vurmare för att det gör skillnad på framfarten i livet om man har tillgång till ett nätverk när man fallerar eller inte, för falelrar, det gör vi alla, då och då. Jag är glad för min mamma, som alltid varit hundra procent tillgänglig och stadig, på sitt vis, och jag tar efter nu, på mitt vis. Tack för dina kloka ord! Fantastiskt att man får så mycket stöd av er därute! Tack Tack!
SvaraRaderaSmultron, ja, jag tror det, det är skollnader i vilsenheterna,hur ensam man vandrar där, vilse med en hand i sin är relativt överkomligt ... man står varandra bi, finns det något vackrare? Tack för ditt stöd! din uppmuntran, den gör skillnad! Tack!
SvaraRaderaDu är klok och det är bra. Inte så lätt alla gånger.
SvaraRaderaInte så lätt heller att vara kille på väg att bli man. Alla konstiga krav de tror att de har på sig. Och annat där de missar totalt.
Jag tror på samtal, samtal och åter samtal. Kärlek, kärlek och åter kärlek.
Kanske det inte innebär att de klarar och är beredda på allt. Men de vet åtminstone att det finns någon där som alltid hjälper. Stöttar.
Kram Mrs S!
Sådana är dina armar också wettex, de räcker ut och ut och runt mig här i det stora stora cyberuniversumet, och så fint och så tacksam jag blir! Tack fina du!
SvaraRaderaFantastisk relation ni har, med en sådan mor löser sig allt! Då har man grundtrygghet och kärlek och får göra fel ibland - eftersom man egentligen vet vad som är rätt, tänk att det är långtifrån alla som har den insikten!
SvaraRaderaTack Maja! Stand by, är mitt måtto. Jag tror på det!
SvaraRadera