Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna. 

Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom. 

Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp.

Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är det så, det finns en ytlig mediaelit som kliar varandra i allehanda sociala medier och sen finns det folk som Sapphire. Hon ägde en story, hon hade ett liv, hon var levande och samtidigt mycket obestämbar; öppen stark och sårbar samtidigt, utan intressen att vara rätt eller att passa in(var?). Varför, för att hon hade en övertygelse, en riktning. För att hon ägde erfarenhet. Erfarenhet. Livet är också fysik, livet är också praktik. Livet är en praktik tänkte jag när jag såg hur skör hon var när hon pratade.

Efter det att filosofen (i samma Skavlan) - han som skrivit en bok om varför vi älskar och hatar jobbet - pratat länge och väl om arbetets nödvändighet för t.ex. känsla av mening och sammanhang, men också om arbetets erbjudande att en stund befria oss från oss själva fick Sapphire frågan om sina arbetens innehåll. Hon  hade försörjt sig inom allehanda yrken, helt utan mening var när hon städade för vita, störst var när hon arbetade som lärare i ett fattigt område i nån amerikansk stad och eleverna där för första gången upplevde glädjen i att lära sig. Det var inte - som en elev som nyss lärt sig skillnaden mellan optimism och pessimism påstått - jag som hade gåvan, berättade Sapphire, utan det var ju hon som plötsligt förstod. Åh, jag ville jubla i soffhörnet! Så ovanligt storsint, så ovanligt att i teve se någon som är så ointresserad av att fram-häva sig. Så underbart att se någon i teve dra paralleller mellan livets praktik och politik, som satt ett ideal före det egoistiska syftet att bara synas. 

I K-special samma kväll berättade den karismatiska och livserfarna sångerskan Juliette Gréco bland annat om sina långa sjukperioder och besök på sjukhus: "De räddar våra kroppar ... våra själar", hon sa också att det är där hon slutligen mött generositet, godhet och medmänsklighet: "det finns". "Ibland misströstar jag, jag är en liten människa." sa Gréco.
  Ja, vem är inte det, men tillsammans kan vi göra något. Och därför kan det tyckas mig så futtigt att all den här vurmen för individualitet fått en sån slagsida, så pass att var och en numer ska vara sitt varumärke, på både ytan och insidan, så stringent sitt varumärke att allt slimmas ner till inget. Och är man Elin Kling, the modeorakel, då fastnar man där, om man har otur.

Jag vill leva, jag vill erfara, jag vill vara som Gréco: en liten människa!