Livet, igen

Sitter här med påbörjad nyårskavalkad.
Kommer av mig. Börjar på nåt annat.
Skulle haft en stor falska champagne i stället.
Jag ser Jag som älskade dig så mycket.
En borgerlig film i intellektuell miljö.
Men en sån karaktär hon gör,  Kristin Scott Thomas.
Jag vet inte i vilken fransk stad det utspelar sig. Men den är liten, där finns ett universitet, ett badhus och en polisstation, utöver det ser man bara interiörer i familjens hus.
Familjen dit kvinnan, som Scott Thomas spelar, återvänder efter ett femtonårigt fängelsestraff består av en hustru tillika kvinnans yngre syster, en man och de två från Vietnam adopterade småflickorna.
Det är klart att fängelsevistelsen måste kontrasteras mot den högborgerliga miljön.
I en scen - Kristin Scott Thomas ligger på sängen, ljuset faller mjukt från fönstret bredvid, det är tyst - då slår det mig torrt: jaha! där är en kropp, en människa, så ser hon ut, på det sättet utsträcker hon sig i universumet, där slår ett hjärta, där rusar blod, där går det impulser i neuronerna, händerna är kanske varmtorra: och: så ensam hon är, alltid lämnad till sig själv. Ändå, människor, skapelsens krona, som sträcker ut sig i mellanrummet till den andre kan skapa något, så gör hon avtryck, en hand på en panna, ett badhusvatten mot en kropp, några ord och en röst mot ett öra. Så bärs barnen vidare, så upprätthålls livet, så fortsätter vi att tillskansa oss varandra, och tiden. När båsmentaliteten av de lägre behoven är tillfredsställda kan man gå till konsten, till samtal, göra ett försök, ett samlande, erbjudas en nåd: jag läser det igen, jag hör vad som sades, de hör Dostojevskij, de ser Rohmer, de tröstas och spinner oss och vårt nät, vårt enda skyddsnät vidare vidare vidare. Så räddar vi oss, och varandra.Orden, bilderna, leken, lusten att berätta, att visa, att leva, trots allt.
I våra tystnader, i våra stora inre universum pågår det, möten med de andra, möten utan fysik, där sjuder hjärnornas sånger utan barriär i mig, i dig, i dom, nu och för länge sen, 1822, 1977, 2008.