Fortsätt till huvudinnehåll

Livet, igen













Sitter här med påbörjad nyårskavalkad.
Kommer av mig. Börjar på nåt annat.
Skulle haft en stor falska champagne i stället.
Jag ser Jag som älskade dig så mycket.
En borgerlig film i intellektuell miljö.
Men en sån karaktär hon gör,  Kristin Scott Thomas.
Jag vet inte i vilken fransk stad det utspelar sig. Men den är liten, där finns ett universitet, ett badhus och en polisstation, utöver det ser man bara interiörer i familjens hus.
Familjen dit kvinnan, som Scott Thomas spelar, återvänder efter ett femtonårigt fängelsestraff består av en hustru tillika kvinnans yngre syster, en man och de två från Vietnam adopterade småflickorna.
Det är klart att fängelsevistelsen måste kontrasteras mot den högborgerliga miljön.
I en scen - Kristin Scott Thomas ligger på sängen, ljuset faller mjukt från fönstret bredvid, det är tyst - då slår det mig torrt: jaha! där är en kropp, en människa, så ser hon ut, på det sättet utsträcker hon sig i universumet, där slår ett hjärta, där rusar blod, där går det impulser i neuronerna, händerna är kanske varmtorra: och: så ensam hon är, alltid lämnad till sig själv. Ändå, människor, skapelsens krona, som sträcker ut sig i mellanrummet till den andre kan skapa något, så gör hon avtryck, en hand på en panna, ett badhusvatten mot en kropp, några ord och en röst mot ett öra. Så bärs barnen vidare, så upprätthålls livet, så fortsätter vi att tillskansa oss varandra, och tiden. När båsmentaliteten av de lägre behoven är tillfredsställda kan man gå till konsten, till samtal, göra ett försök, ett samlande, erbjudas en nåd: jag läser det igen, jag hör vad som sades, de hör Dostojevskij, de ser Rohmer, de tröstas och spinner oss och vårt nät, vårt enda skyddsnät vidare vidare vidare. Så räddar vi oss, och varandra.Orden, bilderna, leken, lusten att berätta, att visa, att leva, trots allt.
I våra tystnader, i våra stora inre universum pågår det, möten med de andra, möten utan fysik, där sjuder hjärnornas sånger utan barriär i mig, i dig, i dom, nu och för länge sen, 1822, 1977, 2008.

Kommentarer

  1. Ah, ok - här läser jag om den, filmen. Ska kolla om jag hittar den nånstans.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...