Att lära

Min A har gått tre år i skola,
de förväntade fjärde och femte åren gick han lydigt iväg,
tillbringade dagen i Dakars centrum, spelade boll, snackade med folk,
promenerade och allt vad jag inte vet innan han gick hem igen.

Trots knapp skolgång kan min A säga saker som:
 -Det är inte signifikant för dig.
Signifikant?
Hans ordförråd är imponerande. Han talar tre språk, är på väg med det fjärde.
Att växa upp i ett storfamiljs-samhälle som bygger tradition och historia på det talade ordet är en annorlunda tillgång.
Där samtalar man med andra än som här bara med dem i sin tätaste familj och med sina jämnåriga vänner.
Att prata och få lyssna till varierade människoskaror gör inte det sociala arvet så tungt vad gäller social kompetens, språk och sociolekt.

As mamma är en Griot, en slags historieberätterska som jag förstår det. Hon bjuds in på dop och bröllop och andra tillställningar där hon besjunger folk och deras historia.
A har en självkänsla som är byggd på helt andra grunder än min. Det avundas jag honom. Verkligen. Va fan är det med oss? Är det genetiskt eller?
Han kan minst sjuttiofem olika trumrytmer, han kan dansa till de festa av dem, han kan undervisa, han kan bygga hus, han kan laga mat, han kan underhålla, uppträda, knyta kontakter, bygga nätverk, ha gott humör, skratta, gråta, älska, sjunga.

En dag när A's Uncle frågade om de inte fick läxor i skolan klagade han sig ur situationen med att säga att läraren var orättvis.
Dagen därpå gick Uncle till skolan där läraren sa att A väldigt sällan var där.
Uncle återvände till hemmet och meddelade lilla A vad läraren sagt.
Där ser du, sa A, han ser mig inte ens.
Efter den episoden fick han sluta och istället gå som lärling på nåt bygge.
Ganska ung då, typ barnarbetande antar jag.

Nu tar A in världen via datorn. Jag följer med spänning hans preferenser. Han tittar på lokalteve från västafrika. Fotboll, any team. Ser franska nyheter. Ser engelskspråkiga nyheter. Ser dokumentärer och såpor.
Han Skypar, håller kontakter via Face Book, och mail.
Och i går sa han till mig att han tyckte synd om oss svenskar som har så futtiga nyhetsprogram.
Jag skrattade, han är kul, va tänkte han på, att de pratade i en realistisk ton, men mer? jag flinade också åt  att folk ofta kan fråga mig saker om A som om han vore en vilde från forntiden.
Men mest kom jag att tänka på skolan som institution.
Hur ska den kunna konkurrera med allt det här?
Det kan den inte.
Men den kan som den alltid har gjort,
resa artbefrämjande barriärer och SORTERA folk
på allehanda vis.
Men att fråga sig varför den sociala snedrekryteringen till högskolan fortgår år efter år,
DET gör den inte. För det vill den väl inte.
Omtanken här verkar inte alltid komma från hjärtat.