lördag 21 februari 2009

Du Ropar och Sjunger

När Han skrek i luren att han älskade mig, då lyssnade jag mer på tonen i röstens kraft än på orden. Vad stark den var! Att han tillät sig.
Jag lyssnade förundrat. Varför HAN aldrig tvekar av osäkerhet eller genans vet jag inte.


Verkligheten kan vi göra sådan. Verkligen göra den.
Skapa, kreera ... lusten att göra för dig.

Kan man alltså bara flippa sig omkull och tillbaka till en nyöppnad förälskelse likt den tonåriga, pubertala, barn-lika. Skulle det vara enkelhetens svar på lyckan? Att göra så.
Släppa fram sig, bara göra det. Vilja kärleken plötsligt. Vilja så inihelvete mycket av allt gott att man förundras över var den kraften gömt sig under alla dessa år.

Ma Cherie Ma femme, sjunger Peter LeMarc. En dansbandsk låt kan man väl säga.

Genom en knackig telefonlinje bryter en ner en annans försvar. En som glömt påminns. En som förpassat packar så innerligt tacksamt upp igen. För att en har en röst stark som Pink Floyds brick in the Wall.
Som han ropar.
Ma Cherie …

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar