Fortsätt till huvudinnehåll

Du Ropar och Sjunger

När Han skrek i luren att han älskade mig, då lyssnade jag mer på tonen i röstens kraft än på orden. Vad stark den var! Att han tillät sig.
Jag lyssnade förundrat. Varför HAN aldrig tvekar av osäkerhet eller genans vet jag inte.


Verkligheten kan vi göra sådan. Verkligen göra den.
Skapa, kreera ... lusten att göra för dig.

Kan man alltså bara flippa sig omkull och tillbaka till en nyöppnad förälskelse likt den tonåriga, pubertala, barn-lika. Skulle det vara enkelhetens svar på lyckan? Att göra så.
Släppa fram sig, bara göra det. Vilja kärleken plötsligt. Vilja så inihelvete mycket av allt gott att man förundras över var den kraften gömt sig under alla dessa år.

Ma Cherie Ma femme, sjunger Peter LeMarc. En dansbandsk låt kan man väl säga.

Genom en knackig telefonlinje bryter en ner en annans försvar. En som glömt påminns. En som förpassat packar så innerligt tacksamt upp igen. För att en har en röst stark som Pink Floyds brick in the Wall.
Som han ropar.
Ma Cherie …

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna.  Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom.  Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp. Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är...