Sömn är också kemi.
Det finns ungar som har helt kajko system i sina små kroppar.
Som aldrig får den där sömnhormonduschen.
I somliga svåra fall, som jag sett, nästan alltid ihop med specifik epilepsi, har visat svårast problem.
Och dem som inte kan slappna av och sluta 'tänka' och dessutom inte heller får någon sömndusch och som är omgivna av oro och fullständigt oförutsägbara föräldrar och system kan också ha abnorma svårigheter.
Att inte kunna somna.
Jag har en gedigen erfarenhet av att söva ugnar med olika funktionsnedsättningar.
Och jag vet att struktur, etablerar vanor extremsnabbt, just därför har man en chans, med få responser, tydlighet och säker vägledning.
Den föreställning om vilka känslor som ligger bakom gråt och sömnsvårigheter, även hos ett litet barn, intresserar mig. Om man har en människosyn där man inbillar sig att känslor alltid utan omsvep är genuina uttryck för det autentiska 'sanna' kärnjaget därinne, det som med i stort sett samma erfarenhet tros ropa där inne från och därmed kommunicerar genomtänkta budskap en själ till en annan på näst intill jämlika villkor, då får man förstås ångest av barnets gråt, eller ens dess ensamhet i sängen. Så ser jag inte på det. Och att läsa Karin Johannissons Melankoliska rum stärker mig i mitt synsätt, även om jag också funderar på var Johannisson börjar tillmäta biologin betydelse. Även känslor är kultur och kutym, menar hon. Och jag håller med. Om barn frågar, är det här farligt? svarar vi Nej, sov! det är bra! genom att vara tydliga och trygga och det för att vi vet att vi sett till att våra barn har fått sina behov av mat, vila aktivitet, kärlek och stimulans under sin vakna tid.
Men att rå på den kemifattige går inte med vilken metod man än vill.
Jag känner till några få barn som knappt sovit sina första tio år. Hur tror ni den utvecklingen går/gått?
Trots påstötningar VÄGRAS inte sällan sömnhjälpmedel. Opinionen är för stark mot medicin.
Helt galet. Galet galet.
Att barn är olika kan vi konstatera.
Även om det i de flesta fall nog är föräldrarna som orsakar ungarnas sömnproblem.
Tyvärr. Vi har ju ingen vana med barn, vi har ju ingen hjälp i våra hem, vi är ensamma, öde, rädda,missnöjda, oerfarna. Tro fan att man ängslas.
Sömnbrist, vår tids melankoliska tecken. Spänannde. Vad står DET för? egentligen?
Det finns ungar som har helt kajko system i sina små kroppar.
Som aldrig får den där sömnhormonduschen.
I somliga svåra fall, som jag sett, nästan alltid ihop med specifik epilepsi, har visat svårast problem.
Och dem som inte kan slappna av och sluta 'tänka' och dessutom inte heller får någon sömndusch och som är omgivna av oro och fullständigt oförutsägbara föräldrar och system kan också ha abnorma svårigheter.
Att inte kunna somna.
Jag har en gedigen erfarenhet av att söva ugnar med olika funktionsnedsättningar.
Och jag vet att struktur, etablerar vanor extremsnabbt, just därför har man en chans, med få responser, tydlighet och säker vägledning.
Den föreställning om vilka känslor som ligger bakom gråt och sömnsvårigheter, även hos ett litet barn, intresserar mig. Om man har en människosyn där man inbillar sig att känslor alltid utan omsvep är genuina uttryck för det autentiska 'sanna' kärnjaget därinne, det som med i stort sett samma erfarenhet tros ropa där inne från och därmed kommunicerar genomtänkta budskap en själ till en annan på näst intill jämlika villkor, då får man förstås ångest av barnets gråt, eller ens dess ensamhet i sängen. Så ser jag inte på det. Och att läsa Karin Johannissons Melankoliska rum stärker mig i mitt synsätt, även om jag också funderar på var Johannisson börjar tillmäta biologin betydelse. Även känslor är kultur och kutym, menar hon. Och jag håller med. Om barn frågar, är det här farligt? svarar vi Nej, sov! det är bra! genom att vara tydliga och trygga och det för att vi vet att vi sett till att våra barn har fått sina behov av mat, vila aktivitet, kärlek och stimulans under sin vakna tid.
Men att rå på den kemifattige går inte med vilken metod man än vill.
Jag känner till några få barn som knappt sovit sina första tio år. Hur tror ni den utvecklingen går/gått?
Trots påstötningar VÄGRAS inte sällan sömnhjälpmedel. Opinionen är för stark mot medicin.
Helt galet. Galet galet.
Att barn är olika kan vi konstatera.
Även om det i de flesta fall nog är föräldrarna som orsakar ungarnas sömnproblem.
Tyvärr. Vi har ju ingen vana med barn, vi har ju ingen hjälp i våra hem, vi är ensamma, öde, rädda,missnöjda, oerfarna. Tro fan att man ängslas.
Sömnbrist, vår tids melankoliska tecken. Spänannde. Vad står DET för? egentligen?
Kommentarer
Skicka en kommentar