Fortsätt till huvudinnehåll

lonely ...

En ansvarig för funktionsnedsatta i en kommun nära mig sa att ensamhet är ett problem för Sverige inte för de funktionshindrade. Alltså behöver man inte från samhällets sida, dennes förvaltning, tänka på det, uppfattade jag det som. Som om inte hela förbannade rörelsen och reformerna utgått från att försöka lösa det dilemmat medelst sina landvinningar.
Historielöshet och avsaknad av övertygelse är farligt, man tappar bakgrunden till striderna. 
Att dra höga svärd mot liknande uttryck för nonchalans lönar sig bara om man är fri så runtom denna höghäst råder väl tystnaden. 
Å andra sidan finns ingen tid för humanistiskt präglade diskussioner ute i kommunernas ledningsgrupprum. 

Jag älskar Universitetet för just det motsatta.
Kritiska perspektiv.
Dessvärre ute i verkställande verksamheterna är klyftan besvärande gigantisk mellan evidens och implementering.

Jag kan ibland, ärligt talat, känna mig helt förtvivlad: när ska vård- skola- omsorgs- insatser vilka kräver att personals kunskaper och kognitiva förmågor upprätthåller kvalitet innehållssäkras? Överallt gör man lite som man tycker och tänker, och då kan man ju lugnt meddela att det här och där tycks och tänks ganska slappt utefter minsta motståndets princip. Och detta slapptänkande ska inte ifrågasättas eftersom inte ens högsta instans uppenbarligen tänker göra just det.

Sen ska det ju förstås beslutas om arbetsmetoder och innehåll under demokratiska processer också, ute på arbetsplatserna, och det fattar ju alla att har man olika kunskapsgods och mål kommer den här demokratiska processen - hur snyggt det än låter med demokrati och förhärligande av medbestämmande -  hacka snett och knaggligt. Inte står herrar hjärnkirurger, som inte alls är nån hjärnkirurg utan en littorinbluffande cv- pajas och säger till en annan erfaren specialutbildad hjärnkirurg att han inte alls tror på de metoder som han använder och menar att för fan kom igen nu! var inte så rigid! man kan inte bara göra som man alltid har gjort [även om just denne inte har en aning om hur de har gjort och hur detta gjortet har utvecklats under långa tider av erfaret och kunkapsanpassat], nä nu tar vi fram sax och förskärare i stället! Såga upp kraniet Gösta!
Nä, det går inte till så bland hjärnkirurger, men i kommunernas mjuka sektorer går det till så mellan professioner av olika sort: va inte motsträvig, släpp till, öppna upp! samarbeta. 

Skjut av dom som älskar! det vore enklast. 








Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Nattetid

Besöksantalet slår i barometertaket. Min lyckas smed var att jag en gång för ungefär ett år sen skrev ett inlägg om Bara bröst. Dit hittar man från värmlandsskogar, Hammefest, och jag vet inte varifrån alla bröstsugna kommer.

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...