Livet ...

Död, elände, sjukdom, livets villkor, jorden, luften, novemberregn, sjörök och dimma är överallt omkring.

Insulinkoma, blå fötter, rosslingar, organ som lägger av, och ett till mannen mycket mycket nära dödsfall inträffar.

Så är det också alla SD áre. När man är på andra sidan och ens nära avlider är det inte bara att rusa å stad och fly me home to where I belong liksom. Nä, man hör röster och gråt på en sprakande telefonlinje och ligger i sin varma säng under duntäcket och man tittar i taket, förundras, och skäms för att man har det bra.

En man i femtio års åldern, stor familj, stor karisma, stor humanism dör i från av en icke diagnosticerad diabetes typ 2. När han väl kom till en läkare på ett sunkigt senegalesiskt sjukhus var hoppet förbi, organen hade tagit slut, njurarna var antagligen ur funktion, och hjärtat hade väl flimrat runt i hundra trettio och föst flager upp i hjärnan.  Han dog. 

In La Suede ligger en sextiofyra årig kvinna i sin säng och sockret stiger till nivåer mätinstrumenten inte borde klara. Ambulans i sista minuten. Organen lika slut och icke- fungerande som hos den ovan beskrivna mycket yngre och påtagligt mer starka mannen. På fjärde dagens intenisv- vård väcker man långsamt upp henne ur narkosen - och trots noll njurfunktion och likaså hjärtflimmer och allt vad man inte vet så börjar hon att leva igen, säga ja och nej. Och förhoppningsvis förhoppningsvis kommer mer mer mer att fungera igen. 

Vi har det så otroligt förspänt. Och överallt ber man, till gud, eller någon, eller något:

 låt det gå vägen!