Fortsätt till huvudinnehåll

Djuret med två ryggar


Somewhere. Såg den ensam.Om ensamhet. Om tomhet och dekadens. Där nöjen med diverse sensationstriggers ska tränga igenom ledans hölje. Existentialismens ständiga närvaro i Sofia Coppolas filmer. Och så satt jag där och tänkte på kungen. När jag såg Stephen Dorff som den Hollywoodska succeskådisen Johnny Marco av både värktabletter, sprit och meningslöshet ligga avtrubbad i sin hotellsäng inför två poledansande strippor tänkte jag på den ofrivillige kungen. Lika synd som jag tyckte om Johnny Marco - och allt annat som man kan sublimera den känslan på -  under de två filmiska timmarna kände jag att jag tyckte om kungen. Va ska man göra liksom, som kung? - alla vill ha en bit av dig, och du tar, du roar dig, för att överleva, för att leva, och ja: otrohet, den finns ju. Överallt. Nu tog den förmodligen sig såna här former eftersom det var högsta skiktet som spelade. För ingen kan väl annat än att tro att kungen inte dementerade där han stod i jaktmarkerna i Västergötland och sa att familjen ser framåt?

Det säger väl egentligen något om både tiden och Sverige att man vid den tiden som Kungen slog klackarna i taket behövde hålla till i kriminella kretsat på svartklubbar för att få sig några girls i knät. Nu har vi vant in oss, haft nittiotalets bratshype i våra vardagsrum ett bra tag och medierna jobbar på representationen av också de övre samhällsskiktens nöjen och vedermödor. Vi fick Cafe och vi fick bimbofemmeismen, pengaflödet i innekretsarna, droger, sex. Och det har nu populariserats. Radhusmammorna har botoxläppar och silikonpattar. Det är okej, allt är okej. Vilken halvknubbig förortsförtiåring som helst går på poledancing varje vecka. 

Man försöker roa sig. Överleva. Men, på andra sidan, bortom extremnöjet ligger Johnny Marco och ångrar sina prioriteringar. Livet, människan - säger Coppola: behöver mer än att i allt förneka allvaret genom att hänge sig åt tillfälliga stereotypier av snabb tillfredställelse.






Kommentarer

  1. Vart på väg & se den flera gr men hamnat på avvägar..

    SvaraRadera
  2. Du kan vänta till DVD´n ... ingen stor film-film, som måste njutas på storduk. *;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Nattetid

Besöksantalet slår i barometertaket. Min lyckas smed var att jag en gång för ungefär ett år sen skrev ett inlägg om Bara bröst. Dit hittar man från värmlandsskogar, Hammefest, och jag vet inte varifrån alla bröstsugna kommer.

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...