Två med lika svart vit rutiga stickade pullovers i framsätet på en Renault Laguna, bakom en förvirrad unge i femårsåldern. Jag ser dom i korsningen. Hastigt. Tittar igen. Korsar gatan. Tre sossar hänger upp plakat om vässade pennor och fler inflyttningsfester. Sen när handlade valfrågor i ett val om samma sak oavsett parti? Mer bostäder, mer pengar, mer jobb, mindre skatt till pensionärer. Och?! bättre skola!
När krymte världen till innehållet i min plånbok?!
Jag går in på ICA. I delikatessen, expediten vet inte vilket charkuteri som inte är FLÄSK. Det är väl oxrullen då, säger hon lamt. Idiot, vet hon hur mycket muslimer äter? Men, den rökta lammfilen da? säger ja, ja och den också, suckar hon, å sen utökar vi raden med de fyrdubbla bara på en kort minut. Jag tar oxrullen, i alla fall, säger jag, 19.90 hg. Jag är säker på att den kostade ungefär detsamma när ungen var liten. 20 år sen. 20 spänn för ett hg oxrulle.
Va fan vill dom att vi ska handla egentligen? Hur mycket? För 20 år sen fick man alltså välja, oxrulle till lyxfrulle. Nu är konsten att välja. Man kan köpa marinerade tigerräkor också, o piroger, å andra röror, ost.
Jag tar en baguette och går ut. Det är vidunderligt hur vi handlar. Sen försöker vi rösta på MP för att vi bryr oss. O till den här ICA kommer nån djävla miljöbil. Men att lämna biologiskt avfall om man inte har i sin egen fastighet det GÅR inte. Jag försöker. Vi sopsorterar biologiskt av bara farten. Har man börjat gör det ont att blanda soporna. Och A han sorterar o sorterar, och med tanke på tiden det tog för honom att acceptera att göra det så har han uppenbarligen lika svårt att gå tillbaka. Vi kör således med papperspåse biologiskt i bilen för att se om det går att dumpa nånstans. Jag läser på stadens hemsida att man kan få dispens att kompostera i sin egen trädgård. Tillslut ger vi upp och slänger allt i bingen.
Jag går hem sen, baguette under armen. Bortkopplad från allt. Hör hemma därför att ett röstkort damp ner i brevlådan en dag. Jaha ja: har är jag, det är därför jag är, kände jag, tillhör änna. När jag strollar hemåt tänker jag på familjen med de rutiga slipoversarna: var det ett skämt eller var det ett varumärke?
När krymte världen till innehållet i min plånbok?!
Jag går in på ICA. I delikatessen, expediten vet inte vilket charkuteri som inte är FLÄSK. Det är väl oxrullen då, säger hon lamt. Idiot, vet hon hur mycket muslimer äter? Men, den rökta lammfilen da? säger ja, ja och den också, suckar hon, å sen utökar vi raden med de fyrdubbla bara på en kort minut. Jag tar oxrullen, i alla fall, säger jag, 19.90 hg. Jag är säker på att den kostade ungefär detsamma när ungen var liten. 20 år sen. 20 spänn för ett hg oxrulle.
Va fan vill dom att vi ska handla egentligen? Hur mycket? För 20 år sen fick man alltså välja, oxrulle till lyxfrulle. Nu är konsten att välja. Man kan köpa marinerade tigerräkor också, o piroger, å andra röror, ost.
Jag tar en baguette och går ut. Det är vidunderligt hur vi handlar. Sen försöker vi rösta på MP för att vi bryr oss. O till den här ICA kommer nån djävla miljöbil. Men att lämna biologiskt avfall om man inte har i sin egen fastighet det GÅR inte. Jag försöker. Vi sopsorterar biologiskt av bara farten. Har man börjat gör det ont att blanda soporna. Och A han sorterar o sorterar, och med tanke på tiden det tog för honom att acceptera att göra det så har han uppenbarligen lika svårt att gå tillbaka. Vi kör således med papperspåse biologiskt i bilen för att se om det går att dumpa nånstans. Jag läser på stadens hemsida att man kan få dispens att kompostera i sin egen trädgård. Tillslut ger vi upp och slänger allt i bingen.
Jag går hem sen, baguette under armen. Bortkopplad från allt. Hör hemma därför att ett röstkort damp ner i brevlådan en dag. Jaha ja: har är jag, det är därför jag är, kände jag, tillhör änna. När jag strollar hemåt tänker jag på familjen med de rutiga slipoversarna: var det ett skämt eller var det ett varumärke?
Har man börjat sortera gör det ont att blanda soporna. Instämmer. Efter ett par veckor på sommaren på landet, med kompost och sophämtning sällan, blir det konstigt att komma hem till stan och bara kasta. Och salladsspill och dylikt gör att jag efter flera år ännu kan vända mig om och titta mot hörnet där marsvinet hade sitt bo. Hon pep alltid högt när jag skar grönsaker till middan.
SvaraRaderaSmultron, sommar på landet och marsvin, det låter som en härlig tillvaro. Och, för att vara ärlig, en enda väg, hur ska vi annars ta oss ut ur det här konsumtionsarslet? jag börjar bli rädd ...
SvaraRadera