Förunderligt

Är vi inte ett lite underligt par? frågade jag sökande ...
Nä, vi är lovely, sa han.
Ja men ... fortsatte jag menande, är vi inte lite underliga i alla fall?
Jag tänkte på om alla andra har såna där moln som bara drar in, som gör att dom i bilen hem från ett par bekanta kan känna att hoppsan nu blev jag ju så djävla obekväm och olustig plötsligt, så att nåt surt bara måste komma ut över läpparna när som helst, fast man inte vill, fast man försöker orientera sig i detta orosmoln.

Du är likadan, säger jag sen.
Jag vet vad du pratar om, medger han, jag såg att det var på gång, det var därför jag höll mig borta förut.
Bra. säger jag.
Och för att han gjorde det fick jag dåligt samvete sen, nästa gång han dök upp sa jag det:
Jag är så djävla olustig bara, förlåt mig, jag vet inte.
Hoppsan Kerstin, så snabbt det kan gå över.
Lite underligt, men vi ÄR nog lite lovely.
Ett fint par, sa han.