Gaza 2010

Hur stämningen på fartygets däck var strax innan helikopterbladens svischande hördes över havet undrar jag.
Förtryckt, beslutsam, loj, sovande? Satt de i klungor och sjöng, höll varandra i händerna, som på sjuttiotalet, love and peace liksom? Låg i britsarna, i spänd förväntan, övertygade om sitt mål. Nånstans visste ju alla som var ombord hur hoten såg ut.
Trots detta tillryggalade sjömil efter sjömil målinriktade frivilliga sin infart mot Gazaremsan, på ett skepp lastat med förnödenheter Israel blockerat annan införsel av under lång tid.

Sen kommer attacken. Den vi bara drömde om som en illvillig hård tom men för den sakens skull osmaklig hotelse.
Nu gjorde dpm det.
Obegripligt.
Fullständigt obegripligt.
Och det jag undrar mest är nu vad Obama ska göra? vad han ska säga?

Kanske satte Israel med detta sista spiken i den solidaritetskista i vilken de hittills fått till somligt halvhjärtat men ändå stöd av Europa  och USA.
Världen håller andan? Hur ensam kan man göra sig innan det brister?