Någonstans i Sverige

Sahlin bar en väska värd 6 lök i riksdagen. Nu är det på allas läppar. Och när vi då ändå betraktar modefronten kan jag inte tänka mig nåt som jag tycker ser mer pubertalt ut än nerbitna naglar med mörkt nagellack i blåtoner eller svart. Nu är det ute med svart nagellack dessutom. Ute är också Stieg Larsson, nergrävd, ändå beskylls han för att inte ha skrivit Millennium-trilogin. Jaha, vad ska man göra med det misstänkliggörandet? Gräva upp honom? Sambon nekar. Nekar gör också Meryl Streep exmannen en avskedskyss efter det försoningsknull dom håller på med i Its Complicated. Den scenen är lite intressant, Ewerdal sågade totalt, men jag funderar lite: vad försöker Meyers säga just där? För när Streep stängt dörren bakom sig skratttar hon så självdistanserat som bara en som inte bryr sig kan göra. Bryr sig gör inte heller SCANIA-chefen som får 50mille som fallskärm om han sparkas från sin konkurrensutsatta post. Så är det bara, sa han. Hans underställda som avskedats och som nu förväntas vara flexibla i både lön och arbetstider som tillfälligt bemanningsanställda får inget, ingen trygghet, inga banklån, inga liv, för så är det bara, sorry. Liv, på Astrids Lindgrens barnsjukhus anmäls en liten spädis död igen. Den här tron att allt fixar sig, att man kan laga allt, att man kan göra alla rätt i alla bedömningar: den trenden breder ut sig. Anmälningskultur. Det är ju demokratiskt, men jag vet inte. Vet inte, gör jag inte heller om fåglarna jag hörde i trädgården i morse är vårfåglar eller om jag bara inte hört dem tidigare. När jag sa till A att våra fåglar flyttar till Afrika en del av dem trodde han mig inte. Nä, det verkar inte sannolikt. Lika sannolikt som att jag av alla kol-kajaler på Kicks hittar just den enda färgen jag vill ha och ser att den heter African Brown. Afrikanskt brun gör ögonen i dag. För jag målar mig nästan alltid, även när jag går och tränar. Numera har man inga marginaler att be för. Inget att försvara.