Ungen undrade vad det var.
När vi kommit igenom den folktäta entren och in i den mer avfolkade korridoren mot omklädningsrummen sa jag det:
"Men Kolla! jag har mina träningskläder i en papperspåse från Willys! Fy fan vad fattigt!"
Då flinade han med.
Jag frågade om han missat väskdebatten. Det hade väl inte direkt engagerat honom, men även han insåg det komiska i att hans morsa kommit till det här medelklassområdets Friskis med träningsgrejerna i en papperspåse från Willys.
"Ärligt talat, jag tycker att det är perfekt att slänga ner handduk och grejer i påse i den här öppna stilen. Man kan plocka direkt ur och upp och ser bra var sakerna ligger, inget tjafs, utrunnet schampo eller fukt i nån dyr väska."
Nästa gång ska jag inte ta påse, vet inte varför jag gjort de de sista gångerna, jag brukar ju packa i en gammal cykelväska, en som har samma slags funktion som påsen, stor öppning och hårda kanter.
Fashionistas? not.
För något år sen hade han skämts, så är det inte nu. Den lille snobben har härdats. Han skulle gå igenom eld.
Thank you God! för stunder i gymmet för mor och son.
Jag pratade med en kompis 16-åriga son om ämnet. Min tes är att man blir inte vuxen förrän man slutar skämmas för sina föräldrar. Pojken säger:
SvaraRadera- Då har jag långt kvar!
*hehe, Ja, jag med, genansen står ju helt kart i relation till VAD föräldrarna gör, eller säger ... Det finns ju gränser, och jag antog att jag passerade en där med påsen, men icke ;)
SvaraRaderaFörresten: hur många tycker det vore nåt bra att defineras som absolut vuxen numer? Den senaste veckan vet jag inte hur många gånger jag läst uttrycket: "30 är det nya 20", och ännu längre ner ner ner i åldrarna.