Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.
Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."
Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"För här står jag, liksom, i min futtiga mundering, och där står han i sin velourprydda varmt julröda dress, luva med tjockt vadderad kritvit kant."
Sen försvann alla in där i aulan och cafeet blev återigen tyst och lungt för våra tänkta djupa samtal.
Därinne jämfördes prestationer och performance.
Därute en ensam servitris som gick bord för bord och torkade av efter mingelfesten.
Nästa vända tog hon lika maklig med sopkvasten. Dagens sista ryck.
Att stå utanför, är att inte tillhöra, det är också en möjlighet att få se.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.
Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."
Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"För här står jag, liksom, i min futtiga mundering, och där står han i sin velourprydda varmt julröda dress, luva med tjockt vadderad kritvit kant."
Sen försvann alla in där i aulan och cafeet blev återigen tyst och lungt för våra tänkta djupa samtal.
Därinne jämfördes prestationer och performance.
Därute en ensam servitris som gick bord för bord och torkade av efter mingelfesten.
Nästa vända tog hon lika maklig med sopkvasten. Dagens sista ryck.
Att stå utanför, är att inte tillhöra, det är också en möjlighet att få se.
Jag har alltid älskat den möblen, sideboard. Ända sen jag var barn. Snygg och funktionell men ändå inte påträngande med krav om uppmärksamhet.
SvaraRaderaJa, det är något visst med den, sideboard kan skapa symmetri också, om man har ett på vardera sidan om soffan liksom. Jag gillar att inte vara i fokus. Ibland får jag lite panik för det, och tänker att man måste tränga sig fram och synas lite för att man måste det. Ibland vill man det, men inte sådär påträngande ofta, inte jag. Fast, det är något med görandet som är viktigt, tror jag, mer än synandet. Ibland måste man få lov att göra saker man kan, och bli sedd för det. Men, det är nåt annat. Kram tiill dig Smultron ...
SvaraRadera