Började dagen med en färskmald och läsning på Cafe Zenit.
Ryckte i dörrn redan innan de hade öppnat.
Läste, och tjuvlyssnade på ett par människor vid ett bord intill.
De åt nån ciabatta med olivcreme.
Den ena berättade om sin förestående opposition på en c-uppsats.
Så engagerat, och så klartänkt.
Vad gör vi sen, alla satar som lärt oss allt om vetenskapliga metoder och empiri?
Vad gör man t.ex. när man har en känsla för hur Pekingoperans misce-en-scene rent matematiskt korrelerar med ritualerna vid Pyramidstäderna? vad gör man när man har en idé om hur detta tal skulle kunna lyfta Afrikansk dans och rytm in i korsningen med Europeiska konventioner och det skulle kunna ge det sceniska uttrycket nåt extra?
Man bara tänker det. Tyst.
Drog vidare med spårvagnen. Till centralen, ner mot Nordstan.
En unge i tio års åldern lämnade pengar till en nedböjd tiggerska som satt i tunneln mellan centralen och Nordstan. Nånting i bilden stämde inte för tioåringen.
Han dröjde sig kvar, tittade, tittade, tittade, femton meter framför halvgick pappan halvt baklänges, tårögd såg jag när jag passerade.
Då blev jag det också.
Vad gör tioåringar med sånt här?
Hur förklarar vi det?
Äh, Dom kommer hit från Bulgarien i hopp om lite extra till jul?
Eller den här kanske: ge inget, om hörnet står hennes Hallick?
Alternativ 3: de har egentligen pengar men vill ha mer, är lata, har ingen moral.
Kvarstår gör att jag på min korta runda genom stan hinner se fyra sittande, hukande, människor som ställt en slags korg eller burk framför sig i vilken det förväntas komma pengar, småmynt.
I övrigt var det mest herr och fru Average 'på Stan'.
Senare längs min Delsjörunda hade en hängt upp sina målningar i några träd.
Jo, där hastar nog fler människor än på Galleri, helt sant.
Så piggt! Alla stannade. Vem drog sitt visa?
Lite extra till jul?
Äh, tänkte jag då: det är väl lika bra att köpa en spikmatta till alla, två för en på Clahs Ohlsson.
Alternativt ge bort en bok man redan läst. Och har.
Ryckte i dörrn redan innan de hade öppnat.
Läste, och tjuvlyssnade på ett par människor vid ett bord intill.
De åt nån ciabatta med olivcreme.
Den ena berättade om sin förestående opposition på en c-uppsats.
Så engagerat, och så klartänkt.
Vad gör vi sen, alla satar som lärt oss allt om vetenskapliga metoder och empiri?
Vad gör man t.ex. när man har en känsla för hur Pekingoperans misce-en-scene rent matematiskt korrelerar med ritualerna vid Pyramidstäderna? vad gör man när man har en idé om hur detta tal skulle kunna lyfta Afrikansk dans och rytm in i korsningen med Europeiska konventioner och det skulle kunna ge det sceniska uttrycket nåt extra?
Man bara tänker det. Tyst.
Drog vidare med spårvagnen. Till centralen, ner mot Nordstan.
En unge i tio års åldern lämnade pengar till en nedböjd tiggerska som satt i tunneln mellan centralen och Nordstan. Nånting i bilden stämde inte för tioåringen.
Han dröjde sig kvar, tittade, tittade, tittade, femton meter framför halvgick pappan halvt baklänges, tårögd såg jag när jag passerade.
Då blev jag det också.
Vad gör tioåringar med sånt här?
Hur förklarar vi det?
Äh, Dom kommer hit från Bulgarien i hopp om lite extra till jul?
Eller den här kanske: ge inget, om hörnet står hennes Hallick?
Alternativ 3: de har egentligen pengar men vill ha mer, är lata, har ingen moral.
Kvarstår gör att jag på min korta runda genom stan hinner se fyra sittande, hukande, människor som ställt en slags korg eller burk framför sig i vilken det förväntas komma pengar, småmynt.
I övrigt var det mest herr och fru Average 'på Stan'.
Senare längs min Delsjörunda hade en hängt upp sina målningar i några träd.
Jo, där hastar nog fler människor än på Galleri, helt sant.
Så piggt! Alla stannade. Vem drog sitt visa?
Lite extra till jul?
Äh, tänkte jag då: det är väl lika bra att köpa en spikmatta till alla, två för en på Clahs Ohlsson.
Alternativt ge bort en bok man redan läst. Och har.
Kommentarer
Skicka en kommentar