Funderare

Exotism.
Essensialism.

PISKSNÄRTSORD.
Kolonialhistoriens värsta svordomar.
Och de där pretto-akademikernas skamfyllda anklagelse.
Hur man än gör gör man det, det ena eller det andra.

Jag tänker.

Det är lika svårt att låta bli det som att låta bli att ettikettera.

Folk.

Men jag tror jag avskyr essentialismen mer faktiskt.
Får krypningar av vilt, ursprungligt, naturligt, väsensfyllt, äkta.
Stackars satar också, som ska va det, allt det, för några andras projektioners skull.

Exotism är bedårande utanför, att beundra.
En fix, en idé, en idealiserad objkektifiering.
Jag gör det. Exotiserar. STORT.
Gör om, gör större, specialiserar, konstruerar.
Att re-placea någon eller något till nåt annat, av mig bestämt.

Numer är det så att jag t.ex. normaliserat brun hud.

Så till vida att jag ser mig som fel. Och ful.

Andra bukvita me.

Å så brukar det bli.

Inget alls ovanligt.

Lika säkert som att gråtanterna håller kultursverige under armarna.

Allt är redan.

Exotiserat.

Jag vet därför inte hur jag ska vända mig.

Hur jag ska välja. Hur jag ska tycka om, eller uttrycka.

Och vara rätt, rättvis, god och korrekt.

Utan Exotism, utan Essentialism?
Finns vi då?