Läste vad Agneta Sjödin sa i tidningen Må Bra.
Om självkänsla.
För dålig och du uppehåller dig i tankar på vad andra sa: om Dig, hur andra såg: på Dig, vad andra tänkte: om Dig. Det ältas, runt, runt, runt.
Min hjärnkapacitet ägnas storligen mestadels åt detta med
IDENTITET.
Kan inte komma undan.
Återkommer, igen och igen. Alltid samma spår.
Tillbaka till utgångspunkterna:
Vem är jag?
Den jag är i andra blir jag.
Så säger ju sextitalets identitetsteoretiker i alla fall ... ja, alltså Mead och Goffman och dom.
I den sociala speglingen blir jaget till.
Tro fan att man ängslar sig då.
Herregud!
I den här tidens tand tuggas inga omsorger precis, här sväljer vi ironier och hån till frukost.
Vad händer egentligen med såna som mig i en sån tid?
Vad händer med såna som jag, som går runt och speglar sig i kreti och pleti för att hitta sig, och när det i kreti och pletis ansikten mestadels återspeglas sunk och nedvärdering, hån och flin?
Men inte kan väl jaget konstrueras utifrån varenda djävla möte? kanske den logiskt tänkande frågar sig. Det skulle ju innebära ett kappvänderi som det man kan se i en vindflöjel som råkat hamna i en tromb.
Det finns ett I och ett me, säger Meads. Me är det objekt som förhoppningsvis I kan tala tillrätta. I är gener och kanske de tidiga objektsrelationerna.
Fick man kasst av de senare måste man sända ut me:et på uppdrag att försöka kalibrera sig med frågan:
Vem är jag? Duger jag? oavbrutet.
Det är det jag gör.
Agneta Sjödin tycks mena att hennes I blivit stort nu, mäktigt, att nu vet hon minsann sitt värde.
Ja, det var väl bra.
Men jag är skeptisk.
Handlar det inte mer om kontext för det sårade I:et.
Var bland såna som älskar dig och det ska bli bra.
Jag vet inte. Men ibland vill man så gärna ropa Hej!
Och göra sig stor i andra. Det vore väl förresten ganska bra som strategi: att konstruera bilden av mig i andra så att när jag letar efter reaktionerna jag bara ser gott.
Mer PR och marknadsföring åt ALLA.
Mmmm.
Om självkänsla.
För dålig och du uppehåller dig i tankar på vad andra sa: om Dig, hur andra såg: på Dig, vad andra tänkte: om Dig. Det ältas, runt, runt, runt.
Min hjärnkapacitet ägnas storligen mestadels åt detta med
IDENTITET.
Kan inte komma undan.
Återkommer, igen och igen. Alltid samma spår.
Tillbaka till utgångspunkterna:
Vem är jag?
Den jag är i andra blir jag.
Så säger ju sextitalets identitetsteoretiker i alla fall ... ja, alltså Mead och Goffman och dom.
I den sociala speglingen blir jaget till.
Tro fan att man ängslar sig då.
Herregud!
I den här tidens tand tuggas inga omsorger precis, här sväljer vi ironier och hån till frukost.
Vad händer egentligen med såna som mig i en sån tid?
Vad händer med såna som jag, som går runt och speglar sig i kreti och pleti för att hitta sig, och när det i kreti och pletis ansikten mestadels återspeglas sunk och nedvärdering, hån och flin?
Men inte kan väl jaget konstrueras utifrån varenda djävla möte? kanske den logiskt tänkande frågar sig. Det skulle ju innebära ett kappvänderi som det man kan se i en vindflöjel som råkat hamna i en tromb.
Det finns ett I och ett me, säger Meads. Me är det objekt som förhoppningsvis I kan tala tillrätta. I är gener och kanske de tidiga objektsrelationerna.
Fick man kasst av de senare måste man sända ut me:et på uppdrag att försöka kalibrera sig med frågan:
Vem är jag? Duger jag? oavbrutet.
Det är det jag gör.
Agneta Sjödin tycks mena att hennes I blivit stort nu, mäktigt, att nu vet hon minsann sitt värde.
Ja, det var väl bra.
Men jag är skeptisk.
Handlar det inte mer om kontext för det sårade I:et.
Var bland såna som älskar dig och det ska bli bra.
Jag vet inte. Men ibland vill man så gärna ropa Hej!
Och göra sig stor i andra. Det vore väl förresten ganska bra som strategi: att konstruera bilden av mig i andra så att när jag letar efter reaktionerna jag bara ser gott.
Mer PR och marknadsföring åt ALLA.
Mmmm.
Kommentarer
Skicka en kommentar