Retur tur.

Ringde killen på resebyrån.
Satt tyst och tänkte att man kanske borde bli upprörd och kräva.
Man kanske borde det, för själva respekten och den därpå följande betjäningen.
Hur kan man liksom losa en returbiljett?
Köpt som ombokningsbar men såld som ej bokbar.
Vem får rätt mot ett stort flygbolag, säger killen.
Ja, jag förstår, säger jag. Som ju gör det, inser faktat.
Som resulterar i att han måste åka via Istanbul och stanna där två dar.
Men, för det krävs visum, och nåt visum går inte attt få.
Så, här är vi.
Utan retur och med ett visum som går ut.
Jag sitter tyst. Resebyråkillen knapprar på datorn.
Jag tänker lojt att det ordnar sig.
Den verkligt maktlöses sista plan är det irrationella hoppet.
Därefter kommer nederlag, hopplöshet, när allt är oåterkalleligt förlorat går det inte ens att trösta sig med jolm.
Men så plötsligt.
Nu har det ordnat sig, säger han efter en som det känns evighetslång tystnad.
Via Bryssel, och vidare till Dakar.
To Afrique, i alla fall.
Säkert att ni inte vill stanna i Istanbul, säger killen.
Jag skrattar inställsamt. En sån komiker att kosta på sig.
Då tänker jag att jag visst kan hålla en fana högt om att vara mesigt förstående för resten av livet. Vore väl autentiskt.
Ända tills jag adhd:ar mig igen.

När jag lagt på inser jag att det här har varit två månaders ovisshet som säkert på nåt sätt har satt sina stressspår.
Så jag ställer mig framför spegeln en stund med den avlagda telefonen i handen och försöker känna efter.
Försöker fråga kroppen: hur har det här påverkat dig?
Ganska tyst där inne från. På utsidan ser det ut som tönt alltihop.