Man måste nog säga att det hänger ner rätt så bra nu,
som dräpande gardinsjok runt kinderna.
Håret.
Det gråa sticker ut från svålen och
från bussfönstret en dag såg jag en kvinna med ett djävla stort yvigt Svinto så grått i utväxten att det vitnade i trettio centimeter innan en gammal äckligt urtvättad hennafärg tog topparna i försvar.
Herregud, tänkte jag, lätt chockad.
Har hon tröttnat på att färga håret, eller
bara korkat igen i all lust till fägring?
Hon, kvinnan med det stora burriga håret vitt i rötternas trettiocentrimetriga utväxt, hon rörde sig utanför bussfönstret, skyndade vidare med kassar och påsar i mjukisbyxa och täckfodral. Jag, en med kortare grånad, mörkare visserligen men ändock lika grått och nu alltså även vildvuxet långt, satt otåligt i bussen i väntan på att hållplatsstoppet skulle vara över för att återgå till en snabbare hemfärd genom oktoberkvällen.
Jag synade kvinnan förstås, uppifrån och ner, graderade, värderade, mätte upp.
Jag vet, vi är sålda nu. Antingen sålda eller köpta eller utanför.
Man går till affärn och köper sin färg. Köper sin stil, köper sin existens.
För ytterst på kronan står tillslut alltid skönhetens gisseldamer.
I alla världsändar. I alla tider.
Skönheten, skönheten, skönheten.
Att ha eller inte.
Losa eller göra det.
Det är inget val, bara ett frånval är möjligt, va med eller inte.
Männen väljer det alltid till slut (det är heteronormativitetens definintion).
Bukowskisyndromet.
Jag satt alltså där, harkrank och ängslig inuti den av motorskramlet ristande busskroppen, och jag förstod med ens att jag omedelbart borde boka en frissatid.
Måste hem, snabbt nu bussen, tänkte jag, sen fila naglarna och peta ner flisiga nagelband därefter varsamt måla och lacka sådär perfekt pysselsnyggt.
Next övergå till de än mer sensuella sysslorna raka benen, armhålorna och fittan. Dra hår från ögonbrynen (lite mer koncentrerat denna gången så du slipper se ut som en amatörmässig djävel som helt okunnigt bränt ner skogsbrynen, så som sist, det såg ju för djävligt ut alltså).
Ja och sen kanske köpa fem paket lite kul strumpbyxor på Åhlens och få betala för fyra.
(Gör spiror av dina grynkorvben.)
Hitta ett par lårhöga stövlar.
Sexa till dig för fan, det är snart slut, över. Då har du blivit på tok för gammal.
Poledance yourself into da fucking heaven.
Annars slutar även du, vilse och ensam på bussstationen, som en rännande oönskad råttrest på jakt efter din patetiskt sökta frihet.
Om du inte redan är där. Utanför någon annans bussfönster idisslande på väg hem.
Bussen startade och rullade makligt och tungt bort från hållplatsen. Det hade hunnit mörkna utanför. Jag såg på min spegelbild i fönstret och tänkte att det hänger ner rätt bra nu, håret, som gardinsjok ner utefter kinderna.
.
som dräpande gardinsjok runt kinderna.
Håret.
Det gråa sticker ut från svålen och
från bussfönstret en dag såg jag en kvinna med ett djävla stort yvigt Svinto så grått i utväxten att det vitnade i trettio centimeter innan en gammal äckligt urtvättad hennafärg tog topparna i försvar.
Herregud, tänkte jag, lätt chockad.
Har hon tröttnat på att färga håret, eller
bara korkat igen i all lust till fägring?
Hon, kvinnan med det stora burriga håret vitt i rötternas trettiocentrimetriga utväxt, hon rörde sig utanför bussfönstret, skyndade vidare med kassar och påsar i mjukisbyxa och täckfodral. Jag, en med kortare grånad, mörkare visserligen men ändock lika grått och nu alltså även vildvuxet långt, satt otåligt i bussen i väntan på att hållplatsstoppet skulle vara över för att återgå till en snabbare hemfärd genom oktoberkvällen.
Jag synade kvinnan förstås, uppifrån och ner, graderade, värderade, mätte upp.
Jag vet, vi är sålda nu. Antingen sålda eller köpta eller utanför.
Man går till affärn och köper sin färg. Köper sin stil, köper sin existens.
För ytterst på kronan står tillslut alltid skönhetens gisseldamer.
I alla världsändar. I alla tider.
Skönheten, skönheten, skönheten.
Att ha eller inte.
Losa eller göra det.
Det är inget val, bara ett frånval är möjligt, va med eller inte.
Männen väljer det alltid till slut (det är heteronormativitetens definintion).
Bukowskisyndromet.
Jag satt alltså där, harkrank och ängslig inuti den av motorskramlet ristande busskroppen, och jag förstod med ens att jag omedelbart borde boka en frissatid.
Måste hem, snabbt nu bussen, tänkte jag, sen fila naglarna och peta ner flisiga nagelband därefter varsamt måla och lacka sådär perfekt pysselsnyggt.
Next övergå till de än mer sensuella sysslorna raka benen, armhålorna och fittan. Dra hår från ögonbrynen (lite mer koncentrerat denna gången så du slipper se ut som en amatörmässig djävel som helt okunnigt bränt ner skogsbrynen, så som sist, det såg ju för djävligt ut alltså).
Ja och sen kanske köpa fem paket lite kul strumpbyxor på Åhlens och få betala för fyra.
(Gör spiror av dina grynkorvben.)
Hitta ett par lårhöga stövlar.
Sexa till dig för fan, det är snart slut, över. Då har du blivit på tok för gammal.
Poledance yourself into da fucking heaven.
Annars slutar även du, vilse och ensam på bussstationen, som en rännande oönskad råttrest på jakt efter din patetiskt sökta frihet.
Om du inte redan är där. Utanför någon annans bussfönster idisslande på väg hem.
Bussen startade och rullade makligt och tungt bort från hållplatsen. Det hade hunnit mörkna utanför. Jag såg på min spegelbild i fönstret och tänkte att det hänger ner rätt bra nu, håret, som gardinsjok ner utefter kinderna.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar