söndag 3 april 2011

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




söndag 13 mars 2011

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...

Mangahär för Japanen


inteserektionellt uppror

Arslet för demagoger ...


torsdag 24 februari 2011

Gaddafi ...



Det här klippet nedan är en komikers önskedröm. Tragiskt bara att det är SANT.
Eller ÄR det det?
Verkligen?
Man undrar ...
Hur många perrar han HAR egentligen?
Om han rentav har en kortklippt grålockig när han ÄR Drottning Elisabeth?
Ärligt talat, han är en lite cool excentriker ändå, en uppstickare bland de i övrigt gråklädda världsledarna (utan att säga nåt om hans gärningar). Kanske smakat tabletter från Al Qaida han med?!

Äkta hår?
Noir Noir med Papiljott 
Kortklippt?
Bono wannabe?

Framåtkamat med matchande musche?

Gaddafi's speech excerpts

Anna Wahlgren -BOOST

BARNABOKEN!
Jag läste den upp och ner, ner och upp. Hunden läste den med sina små sylvassa tänder. Så boken var ordentligt tuggad även i sina murgröna kartongomslag. (Jamen visst skaffade vi hund när jag ändå skulle vara hemma liksom.)

Men inte UTAN Anna Wahlgren!

Hon har gett mig en självklar auktoritet i förhållande till mitt barn, nåt som hållt i sig i alla faser.
Trots allt.
För att ungen varit behändig förmodligen, eller blev det?!?

Mera ANNA Wahlgren! Mindre ängslan.


Va fan ska man göra? liksom.
Fråga en en veckas beibi?!?

onsdag 23 februari 2011

EN gång såg jag honom LIVE!

Om jag hade en röst, om jag hade ett hjärta ...
 - då önskar jag att de vore som hans!

Ja, jag önskar att jag var hans. I fantasivärlden leker jag med tanken. Oh det svindlar. Men, jag skulle aldrig ...
Hur skulle det vara att leva under vingarne av en sådan?
Att ligga nära den kropp ur vilken t.ex. Blanche och Marie runnit? Tribadernas natt? Livläkarens besök? Från regnormarnas tid? Mer har jag inte läst. VIlken skatt va? Att få komma igenom. Tur att jag inte läst de där böckerna förrns nu. Vissa författare är slöseri att läsa för tidigt. Den sjuttioårige Enqvist tänker t.ex. på sin far, den döda 31 åriga vägledaren, som ett barn.
Jag vet inte ... men hon, - Gunilla Grupp åtta nånting: respekt!

En gång för säkert sju åtta år sen satt jag bredvid Enqvist på ett seminarie på filmfestivalen. Herregud! tänkte jag då! EN legend! Nu önskar jag att fler kunde bära en sådan karaktär.

Läser just nu Ett annat liv, långsamt, mitt i nattten, och rösten är vidunderlig! kan inte hjälpa det. Det är hjärtat, och den totala självkritiken.


Lonely Planet ...

Var ändå inte syjuntan mer revolutionär, än dessa gympande, dessa body tonande, yogande, dansande damer som kommer till grupper alldeles tysta, kör skiten ur sig, och går lika tysta och ensamma därifrån.

Därefter orkar man inte bekymra sig om tillhörighet. Och gör man det, orkar alltså, då kör man ett dubbelpass, alternativt äter 50 mg Sertralin.

måndag 21 februari 2011

Fitta?!

... var det enkla svaret på varför mitt inlägg om Arbetslinjen för nyanlända rönte så pass mycket uppmärksamhet. Okej ... nu behöver jag inte vara positivt överraskad längre över det av mig inbillade stora intresset för "integrationsfrågan".

Arbetslinjen och mitt bröstinlägg lockar var natt besvikna besökare hit ...

Heureka, nu förändrar vi världen! Mer fitta och bröst till blggsfären!

söndag 20 februari 2011

Bah!

När det plötsligt räckte att säga moralpanik inför allehanda spörsmål vilka därmed ansågs skola dö en ful konservativ död om kritiker, surkärrigar och allmänt räddhågsna pessimister fick hållas med sina försök att analysera, när det hände alltså, och dessa coola antimoralpaniker vädrade luft, då kanade vi utför snabbt. Som om avantgardet bara skulle vara en enda stor orgiastisk ja-rörelse inför ALLT!

Som att föräldrar bara högröstat trampar in på kommunalfullmäktige när det inte ges plats på förskolor, men inte knystar nåt när det  sätts 24 ungar i en grupp.

Eller när man tror att man måste kalla in medieexperter för att fatta att små barn - som utvecklar sin empati och förmåga att förstå känslomässiga konsekvenser i andra människor - inte skulle få vrångbilder av att spela för mycket våldsamma game.

Eller som när plötsligt whistleblowers blivit ett sånt starkt populistiskt begrepp bara dem absolut inte finns på dina personalmöten, för där ska man vara flexibel och förändringsbenägen till va fan för påhitt som helst.

MORALPANIK!

fredag 18 februari 2011

Flow i min lilla låda ...

 ... att jag har kommit i gång med träningen, utan att gå i den där fällan onaturliga proportioner, och således har jag inte fått ont nånstans, som i min lilla ischias .. bara den sedvanliga träningsvärken, som nu också gett sig.

tisdag 15 februari 2011

Arbetslinjen för Nyanländ

Arbetslinjen för alla dom som i dokument kallas för NYANLÄND - jag mailade handläggaren och frågade hur detta begrepp är definierat och hur länge det antas relevant, men fick naturligtvis inget svar. Numer vet jag att man om man från myndighet vill ha svar på ett jobbigt mail så ber man dem diarieföra mailet - ARBETSLINJEN för "nyanlända" är trasiga praktikplatser, en heltid med 2500 i ersättning, underbetald hemlig arbetare, och slav, för alla jävlar sorterar folk genom att för enklaste arbete kräva Svenska i tal och skrift! Vad FAN är det? När kan man Svenska i tal och skrift? Hur fan definierar man det? Och varför ska du skriva rätt för att städa industrilokaler? eller serva disk i ett storkök?

Själv skriver jag fel i var och varannan mening. Syftar galet. Gör om, gör rätt. Särskriver. Stavar fel.

Internationalisering folks!? Om man talar fyra språk, inklusive engelska och franska, så KAN det väl framgent inte vara omöjligt att hanka sig fram på en arbetsplats inom ett yrke som man har arbetat med i 15 år, på en halvdan svenska? Nä, idioter med vokabulär ÖH, AH, VA, FITTA, KUK sitter gladeligen och sorterar bort språkbegåvade som med all sannolikhet kommer att prata omkull dem om bara några år.

Reinfeldts forskarexpedition.

Dagens morgontidning lobbar för Reinfledt på turne, generad och blossigt leende står Stadsministern i en ring av unga tjejer i Angered. Hans ide var att dom skulle vara i majoritet: han skulle lyssna, han skulle lära. Visst: fine! men va fan tror han att han ska få veta, hur ska han kunna hålla olika faktorer och premisser i huvudet så att just hans tolkning av det han ser blir angelägen och riktig och möjlig att följa?! Fem minuter på fritidsgård i Angered och han ska förändra hela jävla riksdagsarbetet!

Denna forskarexpedition i exotic land är lätt etnoanstruken.
Jag kan enkelt säga medelst en mening Reinfeldt:
strukturell diskriminering på etno-, kön- och klassgrund orsakar dessa UTANFÖRSKAP!
Arbetslinjen för de diskriminerade ser alldeles speciell ut.

fredag 11 februari 2011

Fatta Egypten?

Att se på de Egyptiska demonstranterna i direktsändning i en splitvision där den ena halvan sänder Mubaraks tal, och den andra folkhopern på torget är galet spännande. Att höra hur ropen går från karnevalesq kampsång och vitflagg- viftande till oro, knytna nävar och ilskna vrål är historisk dramatik.
Jag ser detta, tänker jag, det händer nu. Men det är obegripligt.
Av många anledningar.
Hjärnan kan inte överbrygga så många abstrakta förvissningar om avstånd, och verklighet.
Men, jag vet för lite: om Egyptens historia. Det hjälper inte att jag ser. Jag måste veta också för att förstå.
Det mänskliga i deras vilja är ju uppenbar. Solidariteten med ett folk som vill frihet och demokrati är inte heller svår. Men resten, hur man bygger en statsapparat. Hur folk ska rösta utan tradition? Vi som har haft en lång facklig kamp kan känna oss hemma i den klasskampen. Men vilka system och processer har pågått i Egypten vid sidan om regimens maktfullkomlighet som ska ge dem solidaritet med ett parti, en ledare, en ide? Jag vet inte.
Och inte visste väl Bodström heller när han på US order så glatt skickade några "terrorister" till Egypt för lite tortyr? eller visste han det? men sket i det för att vara på diplomatiskt god fot med Amerika?

Sammanhangen är viktiga. Därför hjälper det inte att jag ser allt direkt. Och man kan inte heller få betydelseskapande insikter av snuttar från twitter utan att känna till sammanhangen, eller orsakssambanden som tweeten refererar till.

Det bekymrar mig därför att man tror sig behöva anpassa hela jävla journalistyrket efter dessa snabba heta nya sociala medier bara för deras popularitet flyttar kapital. När det aldrig har varit mer angeläget att bildade kunniga människor tillhandahåller väsentlig och viktig information som uppenbarligen kan förändra villkoren för folks out there kan man inte utarma institutionerna som kan göra saker begripliga. Varför antingen eller?
För tydligen öppnade man Facebook igen i Syrien. Folket där som alla hade hackat sig in på förbjudna Fb via ett undercover- program uppviglade på Fb mot sin president, samtidigt hade en stor majoritet slutit upp bakom presidenten via Fb och därmed hindrat en upprepning av Tunis och Egypt. Fler folk gillar läget, stabilitet, och framtidstron som presidenten ingjuter.

Aldrig tidigare har vi haft så uppenbara behov av stora kunskapsbanker, insikter, historisk medvetenhet och förtrogenhet med vad det civila civiliserade samhället kräver för att kunna ta ställning när drevet går. Det allt större fokus här i landet på tillämpningsutbildningar, yrkesutbildningar och arbetslinjen utgör därför ett hot mot utvecklingen av anständiga samhällen. Att läsa humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen i dag ger inga jobb. Och jobb ska vi ha. Till varje pris ska vi BNP'a oss uppåt. Utan ide, utan förankring men jobba, det ska du, ruta hos någon, dela ut reklam i minus 20. Och samtidigt ser vi nu hur t.ex. FN inte längre kan ses som en garant för att bevaka hur deras idealiserade luddiga konventioner efterlevs. FN är alltmed tandlöst. Och vi, vad behöver vi? Behöver vi några försäkringar för att vi, eller våra barnbarn, ska slippa hamna i helvetet? Vi behöver en värde- och existensmetamorfos som kan rädda oss från instrumentalismen och snuttifieringen (och arbetslinjen).

onsdag 9 februari 2011

Bilder av en brudmagnets uppgång och fall ..., eller: första manliga "horan" inför skranket


En queer sanningens apostel 

Orädd världsnomad som blixtsnabbt slår till , och beemas till random girls enkelsäng 
Zen och konsten för en Cool cosmopolit att förändra världen 
Lågrekvent duschande Hermelin med katt
Känsligt geni för stort för petitesser som att ta hand om sig själv

Gänglig åtgågngen Don Quijote slåss mot onda världskonspirationer
meddelst två vapendragare i form av poshy hyggloalibi och excentrisk Sancho Panza.

lördag 5 februari 2011

Stormy weather

Klass 2 varning. Storm och byigt med kastvindar som fick planet att fara fram och tillbaka med de stora vingarna rasslande och vinglande när planet föll mot marken inför landning. Grantopparna svischar förbi fönstret det sista innan landningsbanan dyker upp som ett hål i den täta skogen omkring flygplatsen. Vet man inte detta tror man att man är på väg åt helvetet, alternativt till heaven. Ungarna i planet skrek rätt ut, sa Mannen.
Sen var dom down. En halvtimme för sent. Jag satt och tittade på folk som kom ut ur tullen, som återförenades med saknade kära. Jag svalde och grät tyst, det är så rörande. En liten pojke var så ledsen och försökte, men kunde inte, kämpa emot, han kom med en annan pojke, levererades av flygbolagsfolk till ett par tre män som väntade där jag väntade. Jag förundras ofta över människans tvära känslokast, inför det som på utsidan inte ser så mycket ut svallar en oas av oändliga känslo- referenser kring det där lilla lilla jaget, eller självet därinne som ömmar, sucktar, sörjer, räds, glädjs.

Sen kom han, jag såg skuggan avspegla sig mot frostglaset redan innan han kom ut ur öppningen med sin fullastade vagn. Mannen. Så brun och fin. Inte i flipp flopps och shorts som två unga herrar innan honom dykt upp i. Så gott. Det är gott när folk är i hamn.

Det kändes längesen. Efter kyssar och smek .. och sömn har nu min nacke redan tinat upp, den som de sista dagarna spänt sig och värkt så irriterande och sabbat mina dagar. Närhet och en hand på din kropp när du sover gör underverk. Min mans händer skulle nån lagd åt det hållet säga är fulla av healing. Dom är ovanligt varma utan att bli svettiga. Han sover nu. Jag skulle välja honom alla dagar bara för den enkla grejen som hur han sover, och hur han låter när han sover. Till slut är kärleken så enkel. Jävligt fint.

Vad jag fick?

Förutom dom grejerna som låg i resväskan (2 väskor, en från honom, en från hans syster), som han valde att lämna kvar på grund av övervikt från alla de olika trummor han hade köpt, kom en traditionell dräkt från min svärmor, fyra örhängen från svärmors mor, godis och kakor från några andra vänner. Inga slevar, vad jag hittills sett alltså ...

Milda Macaroner

I går var jag som en utsvulten som slet och drog i en Ciabatta med tänderna.
Frikadellsoppa med ultrafärsk Ciabatta: man kan ju känna sig salig.
Tills det knastrar till, och man tittar ner i sin nyss tuggade Ciabatta och tänker:
 va fan, har nån lagt i en torr macaron?

Nä, ser man på: det är min FRAMTAND.
Arvedelen ångest, har ni hört talas om den? har ni den kanske själva?
Skam, och skuld hör också till det godset.

"HELVETE! va fan ska jag göra!?" jag panikade sönder.
Ringde AKUTtandvården.
Satt där med min tand. Middagen helt ointressant plötsligt,
en halväten Ciabatta på bordet.

När jag var 12 slog jag sönder tanden, en krona har suttit där så fint sedan 14 då man gjorde en ny som pillades fast på en pigg av den avslagna och vid det alget rotfyllda och nerslipade tanden.

Har ni sett er i spegeln med en glugg mellan framtänderna?
Inte? Det ska ni vara intensivt glada för.
Det ser för djävligt ut.



Nu sitter den på, provisoriskt, 1036 spänn för tio minuters klistrande, inklusive ett gratis nertapp av porslinskrona i mitt svalg.
"Bra att du var med där ... " sa tandis när jag hann fånga skiten med tungan innan den slant ner i svalget.

Varför varför varför HÄNDER sånt här mig hela tiden?!?

Tillströmning

Hur många tokparanoida partners kommer att regga sig på den HÄR siten, Victoria Milan? En mötesplats i cyber för den som vill göra livet levande, få lite krydda, uppskattning ... ha en affär. Vad sägs:

Människan är av naturen avsedd att se till att vår art lever vidare. Otrohet är därför en mycket naturlig del av hela djurrikets beteende. De många regler och förordningar som styr vår tids relationer, passar alltså inte helt in i det som naturen beskriver som det normala djurbeteendet.

fredag 4 februari 2011

Människor! för faan ...

Hur gör man för att vrida runt ögonloberna:
ut och in, vända på perspektivet, lära att se, seendets konst?
Jag handlar grönsaker och frukt intill en moske.
Det är så fruktansvärt billigt.
Och bra.
Jag tänker eko.
Ekonomiskt alltså.
I dag tänkte jag att jag skulle hinna innan bönen, men jag gjorde inte det. Kom dit när den var slut.
Då vimlar det av systrar och bröder där.
Och in i affären stack en vad jag tror Somalisk kvinna in sitt huvud och ropade högt:
"Vem äger taxin utanför?"
Alla därinne tittade upp, jag som stod vid kassan med en man packandes mina varor i två påsar, gjorde det med: tittade upp.
"Jag." ropade en man försynt.
Alla tittade på honom.
"Kan du skjutsa oss?" skrattade kvinnan tillbaka.
Jag gillade det.
Inte hade hon gått in på ICA fokus och skrikit.
Nej, just det, det hade inte varit hennes hoods, hon skulle ha tittat ner där, och folk hade tittat föraktfullt på henne, på hennes beslöjning.
Tänk att det är så förbannat provocerande fortfarande?
Säg muslim och det sitter små Jimmies i ögonen  på en majoritet av svennefolket. Jag vet. Jag har dem i min omedelbara närhet. I familjen. I min släkt finns en hoper ondsinta ras-separatister. Jag tycker synd om dem. Dom är allt vad schablonen säger att en SD- anhängare är. Så förbannat väl är dom just så, om det inte vore sant hade man ju skrattat, som Solsidan: fast tvärtom liksom. Bara de gängse beskrivningarna vore väl tillräckligt för att man skulle vilja byta skinn och prova ett annat anslag än rasistens: men nej, inte ens den olägenheten fattar dom, att det är trashigt.

Kan inte folk bara fatta att även muslimer är människor. Vanliga djävlar, som du o jag.
Vad fan tror man om sitt lilla skit liv? Att man har alla svar, trots att man säger sig värna uttrycksfrihet? Tror man att man vet meningen med det lilla livet, och att man definitivt tar sig på så förbannat stort allvar så att man anser sig vara pompös nog att fördöma alla som inte liknar mig, att dom borde leva som jag, borde tro som jag, vara FRI och STOR som jag? Vad? Tycker man att man är så fantastisk, och snygg, och rätt? Nä, det gör man nog inte ... föraktet är en projektiv identifikation. På Dom andra.

Likadant så skiter folk ner sig så fort "den muslimska broderskapsrörelsen" nämns vad gäller Egypten och demokratianhängarna där. Så illa är det att jag tror dom - broderskapsrörelse-icke-anhängarna - tammej fan hellre behåller Mubarack än får in dem, det kan bli som i Iran säger en Irani i radion. Eller man tar hellre nån annan ockupant som ska komma dit och tala om vad fan det är som är BRA och BÄST för dem.

Jag tröttnar på det provinsiella.
För att vi KAN lyfta blicken, vända ögonloberna, se, se igen ...
Och vänta, kanske kan det hända grejer, som vi inte vet, som vi inte kan förutsäga ...

Folket sitter fortfarande kvar på torget i Kairo. Dom ÄGER!

onsdag 2 februari 2011

Ring ring ... bara man slår en signal

Nä, nu ska jag ringa till min man som börjar avsluta sin vistelse down there.
"Glöm inte att köpa nåt till mig! annars dödar jag dig!" hann jag säga.
Lika bra att vara tydlig.
Glöm inte att vi har bröllopsdag i morgon, och såna grejer, säger jag, vill inte martyra, för det har jag inget för, för han skulle glömma det.
Och köpa nåt till mig: vaddå, frågar han: en väska?
Jag vet inte: en överraskning, ber jag, en bra. Och Jag lovar er:
Han kommer säkert med nåt till hemmet, nån slev eller så, en stor jävla slev, hand made.



Men nu ska jag ringa, för han är där han ska i Dakar, och i morgon gifter sig hans "bror" och denna brorsa ringde mig i går och önskade att jag hade varit där, för sist jag var där drog han generat med mig hem till henne, "flickvännen", där jag satt i soffan strax intill honom och den blivande hustrun gick fram och tillbaka och hämtade mat till oss, övriga i rummet var systrar och mamma. Föräldrarna var emot bröllopet, berättade min make sedan, på grund av etnicitet, sa han. Olika stam- härkomst. Osynligt för ögat, men omistligt bevittnat enligt lång muntlig tradition.
Nu har dom alltså gett med sig, dom fatta väl att han är ett bra parti "brorsan", civilingenjör med anställning i ett Australiensiskt företag som köpt upp mineralrika marker i Gahna, Senegal och Guinea. Perfekt, money talks, till slut.



Och nu ska jag alltså ringa. Det känns bra, snart dags att packa där nere, snart dags att säga hej då, snart dags att ta en taxi till flygplatsen, snart dags att muta nån polisman där, snart dags att borda ... och vips över kontinenterna: hemma!

tisdag 1 februari 2011

Solidaritet ...




Jag såg ett reportage om Hanne-Vibeke Holst. Och hon gjorde en sån djävla grej av att hon sponsrat en ung dam i nåt land, typ Colombia, med universitetsutbildning . Holst make hypade grejen än mer genom att vara med med en filmkamera när Hanne-Vibeke efter noga övervägande återvände till den unga damens hus med beskedet att hon tänkte betala utbildningen. Då grät dom, och så underbar hon var Hanne-Vibeke, blond och tårögd, och utan att ha ansträngt sig att lära sig ett enda ord på spanska stod hon där med händerna i den unga damens händer och fyllde hela sig med bilden av solidariska kvinnokamper: hur djävla tacksam skulle biståndstagaren vara, och hur djävla god skulle Holst bli?

Behövde Holst försaka en enda grej för det där? jag bara undrar.

För under reportaget sitter hon i en av hennes och familjens fastigheter vid havet, sitter i sin separata skrivarlya med utsikt, strax innan hon sveper ner i samhället med sin cabbade Merca. Familjen: ja dom är väl i nån annan våning i nån annan stad, vad vet jag.

Kolonialt.

måndag 31 januari 2011

Orange: HALLÅ!

Kommer inte fram på Orange-nätet, kommer inte in på Gamcell- nätet.
Kanske sitter inte mannens simkort i telefonen, kanske har mannen tappat sitt Orangekort och kanske befinner han sig nu i Senegal och kan inte ringa innan han köper ett nytt kort. Kanske har han blivit av med telefonen?

VAD?

Det är mobbe- tidens baksida: får man ingen kontakt, tycker man att det är MISSTÄNKT.

Hela min helg har varit likadan.

Fredag natt, första samtal till sonen 02.30, några samtal och sms senare fortfarande inga svar. Lördag eftermiddag fortfarande inga livstecken. Fick till sist tag på fadren som sa att han inte alls var hemma hos dom så som jag trodde. Gick upp i falsett i hjärnvindlingarna. Förbannade alltihop, hatade att jag för några månader sen raderade flera av hans kompisars mobilnummer eftersom jag just då i ett tillfälle av mod avvägde att acceptera att han var vuxen: va i helvete gjorde jag det för, vrålade jag åt mig själv när jag förvirrat undrade vad jag skulle TA MIG TILL.

Tio minuter senare ringde fadren och ändrade sig: Han är här! Han låg och sov!
God, THANK you! tänkte jag och bjöd i euforin in mig själv på middag.

I går natt samma sak. Ungen ute i uppgörelsesamtal med den nyss hemkomna flickvännen som haft smaken att jag vet inte riktigt men antagligen under sin stora världsomsegling bedra honom. Ett sms vid 00: jag kommer sent, var inte orolig. Sent? Dörren klickade klockan sju, nej fel: först klickade dörren, ytterdörren, vid fem, med efterföljande steg i trappan, jag gick upp lyssnade: vem FAN var det? inte ungen i alla fall.
Kröp ner i sängen igen i det kalla rummet, tog på mössa för att det drog om huvudet, låg still och väntade på att grannens katt som numer vägrar att komma hem på kvällarna men i stället kommer vid fyra fem och då väldigt målinriktat ställer sig vid min terassdörr och JAMAR högt som fan, så att jag STUDSAR upp och släpper in den, men inte ens katten kom i morse. Ungen kom vid sju och gick till jobbet direkt.

Oh, Gudar! tar eländet aldrig slut!?! som han sa Agamennon.

I DAG har jag tålamod nog tills i kväll: om inte mannen RINGER eller SVARAR innan dess kommer jag att GÅ UPP i atomer.
Vem FAN ska jag ringa då? Hans mamma som jag inte kan kommunicera med?

Stuck på Gambiafloden

Färjorna som transporterar resenärer från södra Senegal till norra, som fraktar folk och fordon som ska genom Gambia över den gulgrå Gambiafloden är i dag reducerad till en halvfungerande stab, i stället för vanligen två finns nu bara en.
Mannen har väntat på terminalen från 11 i förmiddags, nu klockan 21.30 lokal tid skulle han få gå ombord för att stå den knappa timme det tar att komma över sundet mellan Banjul och Barra. Vanligtvis är det fullt på båten, överfullt av last och folk och djur och allsköns stuff, men nu kan jag tänka mig att det lastas på än mer än så. Piss brukar rinna fram och tillbaka på däcket där folk ställer sina kappsäckar och klafsar runt i sina öppna tofflor och fotsida kaftaner. Man får hålla i grejerna, trängseln och allt vad folk vill ta med sig på resor förutom cashet ger ficktjuvarna en perfekt tillfällighet dom inte försitter chansen att utnyttja intensivt.

Avbordning i hamnen i Banjul.


Jag längtar efter honom nu. EN månad är okej, är kul, är spänning, men nu: nu tänker jag på att det är väl idiotiskt att han ska stå där i natten i stället för att vara här under två duntäcken med mig. För sen kommer han väl inte hitta nån bil som i natt tar honom till Dakar utan i stället blir han tvungen att spendera natten på en sandig gata i nån gudsförgäten håla, ja när han väl har tagit sig ut igenom den Gambianska tullen och in genom den efter femtio meter belägna Senegalesiska tullen. Där muddrar dom gärna den dom tror att dom kan muta lite stålar från.

Elektriciteten stängs ner numer dagligen, lite då och då, både i Gambia och Senegal, säger han. Ett otyg dom börjat med nu mer tätt än tidigare, det är problem med leveranserna sägs det, men det är också problem med att ansvaret för att förse landen med nödvändig el helt ligger i privata girigbukars händer. Slutsatsen är då att det lika gärna kan vara så becksvart som en afrikansk natt kan bli när min make ska segla omkring i ingenting en hel natt för att vänta på att framåt morgontimmarna tränga sig in med sju andra i en gammal 7- sitsig peugeot som ska hoppla fram på sandvägarna i 38 grader eller nåt ända upp till Dakar.


I en sån här klämmer man alltså in sju ganska långa,
 resliga passagerare om det vill sig illa


Näe, nu tycker jag att han kan komma hem! Kom hem MrA! Din fru saknar dig LOT!

fredag 28 januari 2011

Gunfire

Goosh! tung skottlossning nu i Kairo, militären utkommenderad, högkvarteret för National- partiet i brand, tv- & radio husen ockuperade av demonstranter, rök, folkmassor, skott, och så:
Allah Akbar! bums avbryter man för kvällsbönen.
Var är Mubarak? sägs han ska ut och prata snart, men vad ska han säga? Är han redan i plan på väg till Saudi. Må brinna i hans skinn nu va.

Cairo Direct

Al Jazeera är DÄR ...  här
Med allt vad det innebär av risker, heder åt dem!

Enough is Enough!

Mannen ringer från ett Västafrika där stämningarna är hårdare än när vi kom därifrån sist för åtta månader sen: ungdomar bränner bilar och däck, det är svårare och svårare att få ett jobb,  matpriserna eskalerar! säger han som ändå befinner sig i en av den där kontinentens mer stabila demokratier..
Alla talar om Tunisien, och nu också om Egypten. Och det är ojämlikheten i livsvillkor man fäster sig vid. Korruptionen, den eviga fattigdomsstämpeln för den som inte har, rättsosäkerheten. De rikare som blir rikare, den lilla men också allt större medelklassen som finner vanor otänkbara för den som inte gått i ordentlig skola eller som har möjlighet att sponsras för utbildning, datorer, bra kommunikationer.

Fredagsbön lite överallt i världen i dag.
En fridens stilla stund.
Sen brakar det alltså lös.
I Egypten demonstreras det i skala man inte sett på 30 år, som man inte kunnat, inte tillåtits.




I Tunisien slår mobben ihjäl presidentens en släkting med sparkar och slag.
Det låter brutalt, inte sant. Det är dessvärre nederlagets pris i en diktatur: regera eller dö!?
Frågan är hur man skall överta en maktapparat som tidigare varit korrupt. Hur ska administrationen gå från sluten till transparent? Hur ska alla myndigheter genomgå tidernas metamorfos? Hur gör man, var tar man över ... fixar kompetenta medarbetare? bygger strukturer, organisation, stiftar lagar? och hur vet man vem som just i stundens förvirring ska ta över, vem som är med, och vem som är emot, och vem som ger dig sina judaskyssar?

Men nu är vi där. Insahallah. Det rapporteras om att ordningsmakten i Alexandria inte längre går i presidentens omedelbara led utan vägrar lyda direkta order: Yes. På andra håll lägger Mubaraks regim krut på att slå ner protesterna, skickar dödande kulor i huvudet på studenter, släcker ner twitter och facebook. Och om den återvändande symbolen och hjälten för hopp och tro fredspristageren El Baradei är arresterad eller inte är oklart.


Antagligen går det förbannat långt innan folket är beredda att offra sin upplevda trygghet för att sätta i gång sånt här, men nu rullar stenarna ... lite överallt.

Det är folket som bygger landen, till sist ...

torsdag 27 januari 2011

Den moderna staden och barnet

När jag promenerar är jag ju väldigt isolerad med mig och mitt uppe i mitt eget huvud.
Där levs det runt, ibland om och om igen i rena upprepningstvång. Därför är det bra att röra på sig, att röra sig framåt i staden är att få nya intryck som kan rubba lite invant med lite nytt.
Jag går där och har allt runt mig och när jag gick där i dag tänkte jag på något väldigt smart som jag läste en gång för några år sen att Picasso hade sagt om avantgardet och moderniteten och gathörn, jag får bara upp små vaga minnesspår om hur jag tror att han ansåg att det som förekommer utanför förändrar oss, inte minst utmed allfarvägar där samtiden kastas dig förbi, där samlar man och skapar det moderna sammanhanget av de fragment som sprider sig menade han, som ett uppror, för uppväxlingen, och det var där han fångade den "nya" tiden hade han sagt, det var till Gertrud Stein, för det var hon som skrivit den där boken, och då fattar man ju i alla fall att Picasso skulle sagt något annat om dagens virtuella allfarvägar.

Men, nu till varför det här inlägget började skrivas: barnet i den moderna staden.

Alltid när en unge kommer gående på en trottoar i den här stadens gatumyller hajar jag till över hur lite det hör till bilden. Jag reagerar och ser på varelsen som om den är nåt mycket främmande. Ser på den - ibland är den ensam, ibland är dom två, tre - jag följer dem med vakande blick, bevakar dom som om dom också är hotade på något sätt. Jag går men vänder mig oavbrutet, tittar en extra gång, undrar: var fan är han eller hon på väg?

Är  inte det konstigt?

Det är ju inte så att jag inte möter barn för det gör jag varje dag, på mitt jobb, där ska dom vara, i den miljön finns en barnkontext, där förstår jag dom, tror jag. Men när dom dyker upp i stan blir jag förvirrad. En gång kom ett helt led i gröna reflexvästar, på väg till konserthuset, dom korsade gatan med en dirigerande fröken till hjälp och runt dem kretsade kostymmän, slackers, damer i boa, rockar, hattar, spetsskor, bilar, bussar, spårvagnar, ljuden runt om, stadsljuden, affärerna ur vilka plånböckerna vandrade ut och in, skyltfönster överlastade med godsaker, bullar, och grötigt färdiglagad mat i rostfria halvvarma kantiner. Den gången stannade jag likväl och tittade på det där exotiska ledet som rörde sig långsamt framåt, förundrades, tänkte på min egen dagistid - jag gick inte på dagis, men jag ville, så jag hängde med min kompis dit, dagis var ett paradis för mig, med rum och snicken och kuddar, målarställ, färger, låga bord och låga stolar o tvättställ: helt wacko för mina barnögon.

Barn i den moderna staden är ett mycket främmande element!
Jag vet inte varför?
Vad skulle Picasso ha tänkt att dom signalerade i den "nya" tiden? i denna vår post- postmoderna tillvaro? Ska man inte fästa sig vid dem när dom som undantag och främmande minoriteter rör sig i staden? Ska man se de där signalgröna figurerna som ett undantag utan värde att reflektera över? För att dom inte har en plånbok?
Eller vad? Var är barnens revir? För dom må väl vara en egen sort va? Nånting annat än vi.

lördag 22 januari 2011

Hur vi tar oss igenom världen ...

Hur ska man älska någon som har älskat nån förut,
så sjunger Melissa Horn,
och visst, jag minns den där unikum känslan,
den att man var så satans speciell och liksom VÄRD.
Efter det övergick statusen till att undra: hur kan han välja just mig av världens alla möjliga val?
- en tur, ett under, en tillfällighet.

Nu är det väl så att man fattar att det är ju bara bättre och bättre om personen man älskar har älskat, är ett hjärta, är en erfaren människa med vidöppna varma kamrar.

torsdag 20 januari 2011

En talande Tiger ...

Arbetslinjen? my ass!
Sista kvartalet förra året en tillväxt på 6 procent! basunerar Borg.
Samtidigt garderar han sig klädsamt och mycket modest från beskyllningar om hybris och citerar inte desto mindre stolt den berömmelse den ungerska finansministern sagt honom att Sverige är Europas Tigerekonomi. 




Men ändå, va? Borgs sägs ha suttit rätt nöjd bredvid OECD- bossen i dag när rapporten om hur väl Europas utstickare Sveriges ekonomi rullar på: "Sverige är en ö av välstånd!" sas det.
Det är bara det att den rapporten också sammandrar att detta egendomliga tillstånd i ett i övrigt ekonomiskt nerskjutet Europa förmodligen har sin grund i nittiotalets ekonomiska sanering.
Ingvar P och Mona S verk alltså.
Att vi som land var bättre rustade att klara den ekonomiska krisen sägs bero på hur det ekonomiska systemet dirigerades just under de svåra åren under nittiotalets depp.
Men nu är det deff alltså! Tillväxten på 6 procent det sista kvartalet!

Ändå:
ARBETSLÖSHETEN sägs frosta fast på 7%.
OECD- varnar!
För gruppen unga vuxna är den större.
Tigerekonomiskt va?
Sådan ser den Moderata arbetslinjen ut!
Fredrik! Hur tänkte du nu?!?

lördag 8 januari 2011

Nån sa Hybris?

Jag har tyckt att det gick inflation i grova linjer och storys om hur den fallande Assange överskuggade Wikileaks.
Så pass förundrad att jag förbannade själva rutorna på tapeten att världen inte gick upp i limmet av att se amerikanska soldater i helikopter skjuta på en irakisk barnfamilj i färd med att lämna ungarna på skolan och som av en egentligen grotesk händelse då också försökte rädda en som dom där soldaterna redan hade prickat.
Det är grova brott mot mänskligheten.
Varför reagerade inte världen starkare på det?

Jo, för att maktklustret är så beskaffat nu att vad fan ska en enskild nation göra? hur kan den enskilda vrida sig i skruvstädet?
Det kan man ju inte. Alla hänger i hop. På gott och ont. I nöd och lust. Lika lite som att världssamfundet( UK & USA) lyssnade på Hans Blix, när han som FN's vapeninspektör intygade att troligen hade inte Irak massförstörelsevapen, så kommer någon att lyssna på den som kvider. Det är som det är och man ser ju hur gladeligen små popes som t.ex. nyss bliven statsminister av Sverige åker till Vita Huset och står där och är Amerika en stund i sin av hollywoodvindar fladdrande kostym. Sen om den där läckan intygar hur herrar och damer Makt därefter förtalar varandras epitet och karaktär i hemlighet spelar ingen roll. Man är där man är. Det är som det är, som man tror orubbligt.

Wikileaks blev sen Assange, lämpligt nog. Och Assange fallet lät eliten positionera sig för eller emot samtycke till samlag. Eller? Vad hände? Assange beskylldes för att ha Hybris och världen för att ropa efter nya Jesus. Och nu vete fan alltså om inte det här har gått alldeles överstyr när Assange inför sina kommande memoarer enligt AB säger att:  "Jag hoppas att den här boken blir ett av vår tids förenande dokument" .

Har frälsaren talat? I den postmodernistiska apokalypsen tror han sig nu vara större än verkligheten. He is writing the holy Bible 2.0.

Jag antar att han tänker ha svar på vad den enskilda kan göra när staterna håller i hop. Folkrörelse 3,0. När folken bygger landen. Och därför är yttrandefrihet och demokrati alltid farligt för sunkiga missbrukande makthavare. Men inte är det Julian Assange ära att vi har fått telefon, radio, tv, att vi har internet, att vi har masskommunikation. Det är många små små steg för och av människor som gjort det stora stora - tänk er för nu HISNANDE - steget för mänskligheten möjligt.

fredag 7 januari 2011

Den dysfunktionella världs-familjen

Min vän som vuxit upp i Bagdad som kristen säger att Saddam var okej, ibland blåste han upp sig, onödigt mycket - som en latino machiosos kan jag tro att hon menar - till exempel som när han invarderade Kuwait på några timmar. Men det som kom därefter: det var tammejfan ett hängivet urblåst trombande.
Numer bor hela hennes familj, ja förutom hon då,  i Syrien som verkar vara det land i mellanöstern som hon säger fortfarande är okej för dom kristna.

Jag försöker inställsamt säga att se där, det kontraproduktiva in this war on terror: dom förknippar er med oss! Kristen = kristen, liksom. Då blir hon förbannad. Det är vårt land, vår kultur, fortfarande, menar hon.

Innan dessa långvariga Irakiska krig var det som "vanligt" i Bagdad, säger hon. Man gjorde det man gjorde, som dom flesta av oss som bor i städer gör. Hon var en vanlig kvinna. Visste inte mer om politik än genomsnittet. Kanske gick hon till kyrkan.

Sen kom en bunt av banditer och halade upp Saddam ur en jordhåla och klippte skägget av honom, drog ner statyerna, plundrade museerna, och som en pikant grand final avrättade ledaren i direktsändning.

Hon och jag enas i alla fall om att det är fördjävla sorgligt att världen styrs av såna assholes till förkrymta män. Hur kan man tro sig skapa nåt långsiktigt hållbart genom att förnedra sin så underlägsna fiende så grovt? Varför tror man att man ska ses som den stora räddaren i nöden då?

I Egyptien är det illa för de kristna Kopterna. Där hör jag att genomsnitts- muslimen bland annat brukar bilda ringmur runt kyrkorna för att skydda sina koptiska medmänniskor från islamisternas hot om attentat. Även i Göteborg är den koptiska kyrkan hotad.

På radion hör jag sen hur den danska tecknaren av turbanbomben redogör för hur hans ide växte fram. Det är inte utan att det vämjer sig inuti när hans belåtenhet sipprar fram i etern. En så infantil uppfattning om konstens inte bara historiska eskapader men inneboende kraft att välta samhällen som har misstolkats å det grövsta. Tror man att man ska åstadkomma något genom att kränka, förolämpa och marginalisera utövare av en världsreligion? Vill man samexistens, vill man ökad öppenhet? då låter man väl för fan bli att göra rondellhundar och turbanbomber.

Men det gör man alltså inte. Man trycker det. Och man skrattar åt reaktionerna.
Man skrattar väl åt att världen är splittad nu i kristna och muslimer. I alla länder polariserad, förjagad, förnedrad om du har fel religion.

Var det så vi ville det? Var det så våra malliga Mänskliga Rättigheter och vår "Demokrati" skulle exporteras?

torsdag 6 januari 2011

för dom som twittrar

 ... hoppas jag att hela flödet,
eller vad fan twittrare kallar det där som flyter omkring överallt,
tröttnar på överrensstämmelsen i att Alfredsson och söner är häpnadsväckande ointressant.

Hashtaggat

Om kvinnorna och männen i tv- serien Mad Men skulle börja #prataomdet hade nog hela cyber-space tagit slut.
Nu gör dom inte det, för dom finns inte, dom är schabloner, illustrerade gestalter, ofärdiga psyken som inte skriver . Så de där övergreppen, sexuella trakasserierna, köpslåendet, underordningen den ligger öppen bara för oss att reflektera över.
 - Detta är vårt arv. Det är härifrån vi kommer.Right?

Programmakarnas elegans att hålla ihop oss kring så pass många karaktärer som faktiskt serien innehåller låter sig göras just för det att det är vi som fyller i tystnaderna, de grovhuggna porträtten är det vi tittare som målar ut i bredare penslar med mer färg, för det är just det, mellanrummen, de snabba kasten mellan karaktärerna som gör att serien kan fortsätta fortsätta utan att egentligen så häpnadsväckande konversationer utspelar sig, utan att så mycket dramatiska händelser egentligen utspelar sig. Det är nedtonat, och det är isberget som kyler under ytan som gör det.
Det är juste gjort.
Så olikt annat som ska klippas snabbt och fräckt.
Men det är tidigt sextiotal, det är iconografin.
En total studioprodukt.

Jag har precis avslutat säsong II.
Senare än alla andra har jag tagit min sjuk- konvalesens till att plöja två säsonger på tre dagar.
Rätt snart slår det mig att det är förbannat enkelt. Förvånansvärt få produkter är placerade i bildrutan, trots att det är reklam det handlar om på Sterling & Coopers reklambyrå där på Madison Avenue. Här och där refereras till nyhetshändelser från seriens samtid, men egentligen också det ganska sparsamt, så även få populärkulturella blinkar. Det är väl ganska konstigt. Billigt om inte annat. Nä, seriens slagkraft är nog något annat, inte bara könsmaktsordningarna men framförallt det mellanmänskligt skröpliga i att segra och förlora om vart annat i den miljö där rättrådig moral och gameldags ideal trots allt fortfarande hålls högt. Joan Holloway är fantastisk förstås
.