tisdag 21 december 2010

Anniversaire

Lika vacker dag i dag som när vi gifte oss den här dagen förra året.
Firandet har inletts.
Med att hantera förväntningarna.
Det är min slutsats efter det gångna året.
De fina varma stunderna är SÄLLAN resultatet av en uppskruvad förväntning.
Besvikelse och förbannelse föregås som oftast av just det, förväntningar, FÖRVÄNTNINGAR.

Tre ord i råd av min måg håller jag fortfarande högt som överlevnadsstrategi:
Kärlek,
Kärlek,
KÄRLEK.

Tack för Kärleken Mr S!

söndag 19 december 2010

Söndagssamtal

Som jag funderade när jag läste Karin Johannissons senaste Melankoliska rum.
Jag ville fråga henne, som om HON faktiskt visste vad som var det sanna i människans natur och vad av fernissan som var av kulturen pålagt i uttryckliga former, språkligt, kroppsligt, emotionellt, handlingsmässigt?
Jag letade efter små passager i texten där den underliggande referensen antydde något om en insikt i gåtan människan.
Samma budskap, alltid, i Kroppens tunna skal, i Mänskliga gränstillstånd. Fascinationen av människors gestaltade, beskrivna uttryck, där människor i olika tidsepoker uppfattat trenderna, talet, normen för dagen och gjort det, upprepat det, rekonstruerat det som samtiden har legitimerat som uttryck för olika (konstruerade eller inte?)känslotillstånd: för att viljan är att vara normal, eller för att man är en tabula rasa som måste ges ett funktionellt språk med vilket man förmår att meddela sig med världen?

Jag ville fråga Karin Johannisson just det: hur tänker du egentligen? Vad ÄR en människa?

Är du intresserad av den typen av fundering
kanske du tar dig tid att läsa den publicerade mejlväxlingen mellan
Karin Johannisson och Ann Heberlein på DN.se  i dag.  Gör det!
Där diskuterar dessa två damer kring normalt och onormal,  om fenomenet handlar om normering eller  om man ska se det som något naturligt? Naturligt därför att variation av olikhet är norm? eller som avvikelse därför att det faller utanför norm? Jag trodde att hon var helt säker på det Johannisson? Att variationen är naturlig men att normen är kulturell och föränderlig ...  och att Heberline tänkte annorlunda.

Men, samtal har också sin kontext, sin norm, och där uttrycker man sig innanför det spelets regler. Så ...
dessvärre fick jag inte mina frågor besvarade, kanske har jag en idealiserad övertro på Karin Johannisson, eller så behöll hon sin specifika yrkeshemlighet för sig själv?

torsdag 16 december 2010

For your information

För alla som vägrar erkänna att ens diskriminering pågår
i det här landet
- finns det överhuvudtaget såna som påstår det fortfarande,
för det låter ju helt befängt,
men visst minns jag det! att så sa man
när t.ex. Masoud Kamal eller vad fan han hette levererade en av SÅSSARNA
beställd UTREDNING,
Man hatade den strukturella diskrimineringen han beskrev -
men den som misstror diskrimineringens vara fortfarande
kan leva en dag vid sidan av en utomeurope.

Det man ser då får en att tvivla på den svenska
självgodheten i den bröstade föreställningen om folket
som humanistiskt och neutralt och fredsivrande.

Nä, Fy fan! alltså, hur den här intoleransen är legitimerad.
Tjockhuvuden ges företräde för sina idiotiska utan sammanhang och
empiri underbyggda fritt svävande små åsikter som inget annat gör än kränker det heliga människovärdet.
Inför en SVENSK förväntas en invandrare underordna sig,
och så lågt skall detta under befinna sig att tungan tammejfan helst skola slicka under svenskhetens skolsulor.

Var har det gått snett?! I want to bomb somebody.

söndag 12 december 2010

Inshallah ...

Jag hörde i alla fall vad nobelpristagaren i FRED sa:
(vid slutplädering vid sin rättegång 2007):
Klasskrig är destruktivt,
samexistens bygger på att erkänna skillnader,
typ.
Det var Liv Ullman denna fantastiska varelse som läste hans ord i Oslo i fredags.
Jag fick en ny tanke, en ny modell.
Just det! det är så man måste se det! liksom ... 

Ställ inte grupper emot varandra.
Och om någon vill ställa sig emot dig,
då kan du inte ställa dig i vägen,
för det blir liksom en sjuhelvetes SMÄLL.
Gå bakåt.
Invadera inga gränser bara för att du vill.
Allt Du vill är inga Mänskliga Rättigheter.


När en galen Jihadist smäller den hand som föder honom 
vill man ju banka hans huvud i väggen och säga
Wakie wakie:
se dig omkring!

Vi måste hantera,
också förnedring, angrepp, anpassning, stigmatisering.

Love is Always the answer.

Vi måste vara större. Tåligare. Mer toleranta.
Trots allt.

Det är det enda jag förstår.
Klart slut.





Autoimmun?

Det är ju gräsligt katastrofartat om det blev narkolepsi av svinisvaccinet.
Det är en nästan lika stor katastrof att alla dom där alternativa haveristerna nu får ett vältaligt argument för sina anti vaccinations- profetior.

lördag 11 december 2010

Välgörenhet till Jul?

För alla som medelklassmässigt i sin medvetna upplysning ger pengar till "behövande",
och som älskart för att det dövar samvetet eller om det bara är nåt man vill säga  på lunchen att man gjort:
spelar ingen roll:

Min mans mammas hus i Dakar, läs väggarna omkring det rum som är hennes och som hon delar med ett antal av sina vuxna barn och barnbarn, har rasat.

Ett hus rasar för att underhållet är eftersatt och för att regnet har löst upp sanden kring den dagvattenbrunn som ligger precis utanför.

Ni sitter dom där i ett av kabelrulleträ lagat rum.

Vi skrapar och samlar och min man Byggnadarbetaren ska ner dit för att hjälpa, men hur vi ska kunna betala för allt vet jag inte.

Maila svar till:
 Direkthjälpen, bistånd som värmer, garanterat, NU!

fredag 10 december 2010

Fatta

Från Nationalism till Internationalism, för fan! alla SD- kramare...

// Hälsningar från Kina via Oslo

Stående ovationer

... i Oslo vid fredsprisutdelningen.
Det enda som stör bilden är ju främst att han inte är där,
den vars namn jag måste googla: Liu Xiaobo.


Jag vet inget om honom, såg ett inslag från en intervju 2008, det sa mig inget.
Måste jag erkänna, jag hade nog drabbats av tillfälligt Depriverande Snuttifierings Syndrom,
aka koncentrationsovilja.


Anmnärkningsvärt, absurdt ... ja ordentligt skrattretande faktiskt är att Kung Norge och hans Drottning sitter som statyer i mittgången i det där vackra Stads/Råd- huset, längst fram, ordentligt synliga för alla, allt och alla.
Hur mycket Fred är dom?
Egentligen?
Måste kännas märkligt obekvämt.
Kan man inte begära en mer undanskymd plats till nästa år?



torsdag 9 december 2010

Radikalt

Kan ni tänka er de föreställningar om det Mänskliga psyket (kvinnans i det här fallet om det nu sägs vara mäskligt) som låg bakom dom strömningarna som formade tematik och titel till förtitalsfilmer som:
"En Kvinna Under Påverkan"?

Fan, va underligt, och det är inte särskilt länge sen.
Pseudopsykodymanik.
Det omdevetna.
Under Påverkan.
Av VAD?

Den Goda föräldern

Att sitta som läkare på en random svensk vårdcentral måste vara en inblick i den grå mänsklighetens tillkortakommande elände i snor och tårar och upptjuckade ådror blottade i sju minuters intervall.
Kan det vara så kul?

I dag reagerade min fina fina doktor på en sådan vårdcentral över att jag flyttat. Har du flyttat? sa hon förvånat. Hon kommer alltså i håg mig? och vi fortsatte prata om det som var jag sist jag var där. Sju minuter: check! Vi drog över tiden.

Och inte behövde jag klämma fram nåt. Hon förstod, utifrån mina kryptiska viskningar förstod hon att det var mellow.
Och till det fick jag en styck kontakt med psykolog och en karta med piller. Vi börjar att prova med bara seratoninhöjare så får vi avvakta om det behövs även noradrenalinpåslag. För beroendet av att ständligen äta så att man därefter ständligen måste träna.

Jävligt juste.

Somliga patienter skriker inte eller överdriver inte utan knystar tyst fram otydliga pusselbitar in till sin vardagsverklighet.

Halleluhja för henne som ser det!
Jag älskart! Jag älskar hennes sort!
Jag älskar att betala skatt.

För jag ska få en dietist-session också. Tack Tack mina svenska medkumpaner!

onsdag 8 december 2010

Överallt

Runt om i världen reser människor, satsar stort, sätter allt i pant för att resa till arbete i en mer besutten världsdel.
Människor tar avsked i hopp och förtvivlan. Människor väntar i hopp och förtvivlan. Hoppas att cashet ska rulla in, nyckeln till det goda livet. Några bröder rullar i land på Fuerteventuras stränder och bärs bort innan turisterna vaknat.

I Europa sitter de lyckliga gästarbetarna och knackar sten i sluttningarna där den nya medelklassen bygger sina sommarresidens. I Europa knäcker gästarbetarna, de främmande, de som inte tillhör, lycksökarna as some wants to speak, dem som flytt över haven eller tagit vägen över bergen, för att tjäna ihop till lite framtid till sin familj. I städfirmor, andra-ledets-porriga-entreprenörer,  som säljer sig billigt billigt i andraledets förmedlingsuppdrag i de i förstone korrekt upphandlade tjänsterna. Tredjehandsanställda med halva löner. Tack, och håll käften. Som undervegetationen vilken opererar i en andra diemension än den som dom i den första  idkar sina av Svenskhet präglade liv.
Nätternas städer är fyllda av utomliggande hemlösa icke- vikingar.

Lathet, segregation, uppcoming och extrem individualism har gjort det möjligt. Två tredjedels arbetsmarknaden, jobb man vill ha och jobb man itne vill ha, jobb man säljer ut för billigt, som Svensken inte längre kan ha därav. Det, just det levererar initialt ett förrädiskt hopp till folk på sluttningarna i Colombia, i Ouagadogou, i Rabat, i Kabul ... you name it, för jag har då inte ens lärt mig namnen på alla de platser varifrån de svartögda stammar ...  men till oss kommer dom i alla fall, till Europa, med tron, hoppet, önskan ... vad han blir när jag ser honom är något annat.
Funnes det rättvisa, skulle vi brinna i den eviga elden. Men förmodligen kommer vi inte ens att göra det, för den typen av öga för öga existerar bara i överdrivet godtrogen text ...

måndag 6 december 2010

Civilisationens tunna gräns

Det här skrämmer skiten ur mig.
Vad fan är det vår civilisation vilar på? Maktmissbruk, positioner, maktallianser, maktordningar? Förändras ska dom göras långsamt helst. Och helst ska det inte talas om över huvudtaget uppenbarligen.
Wikilieak, Iraq war log och konservativa amerikanska topp  -politiker och -journalister goes bananas och talar om en dödad Assange. Här hemma ryktas om våldtäcktsanklagelserna som en möjlig tillfällig frist för att få befinna sig i ett lugnare vatten nu när Cablegate gått i gång. Vad vet man? Men åklagaren medger det svaga bevisläget. Och regeringen ligger nu med fingrarna i syltburken, eventuellt, eftersom det verkar vara en del generositet avseende avgränsningarna mellan brottslig spionverksamhet och laglig underrättelseverksamhet.
Men det stora fria landet i väster med demokrati-banners på krigsfanorna vill nu stänga ner, lagföra, lönnmörda, anklaga, tysta, stoppa till höger och till vänster oavsett vilket lagrum som ger möjlighet, eller inte, till det...

Är det inte märkligt? Wikileak må vara pubertalt i viss mån, men en familj med en tonårsrebell rasar inte åstad och kickar, sparkar, slår, nej ... man får stå med sin tvättade hals inför sanningssägaren. Det är så det är.

lördag 4 december 2010

Eders kungliga högheter

Drottningens farsa var nazist, säger dom triumferande. Som om det nedärvs.
Jo, det är ju ett viktigt arv att belysa.
Men skulden kastas väl helst på någon annan dynghög som bär reellt ansvar för något.
Kungen med smak för flickor till kaffet.
Jag tror dom goes down nu. Kungahuset med Bernadottarna.
Hur länge kan det tuffa på med hjälp av förmildrande ursäkter?
Innan det störtas är det väl bäst att dom avstår på eget initiativ, eller i vart fall skriver om vad det nu är som reglerar kungamakten och alla de prylar, slott och herresäten och allt vad som dom nu förfogar över.
Inte kan väl ett modernt, jämställt land föda upp ännu en generation av kron-prinsar eller -prinsessor?
Det verkar ju lätt absurdt ...

Confused

Man kan vara stum och tom.
Säger man det så då?
Förstår någon.
En del tycks aldrig bli såna.
Själv har jag liksom det som mellannamn.
Ett upp, mello, två fram.
Det håller hjärnan tillräckligt förvirad så att den inte slösar ett onödigt skarpt fokus på något.
En förvirrad hjärna samlar inga tankar och tuffar således på i det understundom (vilket ord va?) stumma och tomma.

onsdag 1 december 2010

Kalkon?

Utan vidare insyn måste jag erkänna att jag faktiskt inte hajar hur man kan få för sig att betala för att se Björn Kjellman i den där så kallade rom com'en...
Fyra år till:

Alt. altruism

I går läste jag på ett gammalt ex's fb sida.
I smyg. Ja, vi är ju inte vänner eller så. Men han är väl så oteknisk fortfarande att han inte ens vet att hans logg är öppen. Ja, så oteknisk behöver man väl inte vara för att göra det misstaget kanske, men jag läste i alla fall. En radda av bombastiska livslektioner. En fastnade. Eller fick mig att fundera när jag gjorde frukost nyss:
"Människor är för mycket Jag i dag", skrev han, på ett ungefär.
Jag tänkte: jaha!? hur kan man se skillnaden på det, och var finns linjen, när man passerat in i det oåterkalleliga egot? Och vem har de privilegierna, egentligen, att utveckla det så`och har dem det i så fall bara för att en masse av andra upplåter rummet?
Jag vet inte.
Jag vet bara att när jag och dom i min ålderskategori var allvetande gymnasiefilosofer då undrade vi om Den sanna Altruismens vara eller eller inte vara, ja ungefär som att vi funderade på Hamlets fråga också.
De frågorna är nog inte ens på tapeten längre.

Det var väl en djävla tur att det inte blev vi två. Han ville inte det heller, så turen var det då definitivt inte som spelade in här heller, om man ska vara ärlig. Fast nu när jag tänker på det hade jag ju själv en annan kille under tiden med honom den otekniska men grymt "manliga", samtidigt, och jag vet att min princip om att inte ligga med två olika under en och samma fertila period inte höll under den tiden, inte ens samma dag gränsen höll sig för god, och vad jag även minns pendlade jag i ett - oh så betungande - limbo om vem jag skulle välja. Jag tog den andra, eftersom denna, handen på hjärtat, gick sin väg.

Hmm ...

Det verkar ge sig,
halsinsidans röda hud -
ja, har ni tänkt på det förresten: det är hud därinne också, huden är kroppens största organ, lite äckligt nästan, som en bulldog fast på insidan alltså! - det har gett sig, hals-inside-hudens kliande, dess saggiga hinna fick ge sig av ut med vågorna igen, måhända tillfälligt, men ÄNDÅ!
Nu ska jag sova mig frisk.
Go natt folks.

tisdag 30 november 2010

Huskur

Känner den där misstänkta obalansen i magtrakterna,
virusvarningen ...
Har ni också såna känningar innan infektion?
En skum känsla i magen liksom, oroande ande- dräkt, m.m.
Uppstötningar, en klar sjukdomssignal hos mig i alla fall.
Immunförsvaret lär bo i mag- tarm- floran.
Avvaktar och ser vad som händer på diet av Yoghurt och Pro Viva, grönt te, och nu en soppa med alla de där antiimflammatoriska grejerna AB listade, eller vem det var som listade dom (vad nu antiinflammatoriskt har med saken att göra, men det verkar rätt juste i alla fall):

*gurkmeja
*ingefära
*citrongräs
*vitlök (meget)
*chili
*äpple
*cocosflingor
*kyckling
*morot
*broccoli

Ja ni hajar, man får hoppas att man just nu i alla fall blir vad man äter.

fredag 26 november 2010

Sov du lilla vide ung

Sömn är också kemi.
Det finns ungar som har helt kajko system i sina små kroppar.
Som aldrig får den där sömnhormonduschen.
I somliga svåra fall, som jag sett, nästan alltid ihop med specifik epilepsi, har visat svårast problem.
Och dem som inte kan slappna av och sluta 'tänka' och dessutom inte heller får någon sömndusch och som är omgivna av oro och fullständigt oförutsägbara föräldrar och system kan också ha abnorma svårigheter.
Att inte kunna somna.
Jag har en gedigen erfarenhet av att söva ugnar med olika funktionsnedsättningar.
Och jag vet att struktur, etablerar vanor extremsnabbt, just därför har man en chans, med få responser, tydlighet och säker vägledning.

Den föreställning om vilka känslor som ligger bakom gråt och sömnsvårigheter, även hos ett litet barn, intresserar mig. Om man har en människosyn där man inbillar sig att känslor alltid utan omsvep är genuina uttryck för det autentiska 'sanna' kärnjaget därinne, det som med i stort sett samma erfarenhet tros ropa där inne från och därmed kommunicerar genomtänkta budskap en själ till en annan på näst intill jämlika villkor, då får man förstås ångest av barnets gråt, eller ens dess ensamhet i sängen. Så ser jag inte på det. Och att läsa Karin Johannissons Melankoliska rum stärker mig i mitt synsätt, även om jag också funderar på var Johannisson börjar tillmäta biologin betydelse. Även känslor är kultur och kutym, menar hon. Och jag håller med. Om barn frågar, är det här farligt? svarar vi Nej, sov! det är bra! genom att vara tydliga och trygga och det för att vi vet att vi sett till att våra barn har fått sina behov av mat, vila aktivitet, kärlek och stimulans under sin vakna tid.

Men att rå på den kemifattige går inte med vilken metod man än vill.
Jag känner till några få barn som knappt sovit sina första tio år. Hur tror ni den utvecklingen går/gått?
Trots påstötningar VÄGRAS inte sällan sömnhjälpmedel. Opinionen är för stark mot medicin.
Helt galet. Galet galet.
Att barn är olika kan vi konstatera.
Även om det i de flesta fall nog är föräldrarna som orsakar ungarnas sömnproblem.
Tyvärr. Vi har ju ingen vana med barn, vi har ju ingen hjälp i våra hem, vi är ensamma, öde, rädda,missnöjda, oerfarna. Tro fan att man ängslas.
Sömnbrist, vår tids melankoliska tecken. Spänannde. Vad står DET för? egentligen?

tisdag 23 november 2010

Lanvin

Tur att man inte ville ha,
eller trodde sig passa i
de där slinkiga bakelseklänningarna.
H&M har redan slutsålt.

Under II

Var någonsin meningen med livet att vara Lycklig?
 -då har ni inte sett Familjen Bra, av Joachim Piirinen.

Under

Man undrar varför TV-shops alla skalmans bästa uppfinningar för den effektivaste träningen, ever, alltid är för ensambruk hemma.
Man undrar också varför OBH- nordica i sin elslinga- inbyggda filt- reklam sätter det frusna vackra paret med filtbehov i ett havsnära arkitektritat hus med gigantiska fönsterpartier.
Ja man kan också fråga sig om det kommer att betyda nåt för vårt real life att vi européer, i alla fall enligt min man aldrig kommer i håg nåt utan att skriva upp det så att vi sen kan läsa det. Annat man undrar över är om nyhets- redaktörer någonsin tänker på hur underligt det kan verka att från ena inslaget om tilltagande fattigdom, Irländsk bankkrash, "jag skulle inte varit här", svält- och kolera- rapport gå rakt över till ombonade julshopping-bilder till vilka säkerställda teser om eleganta säkert också italienska espressomaskiner som årets julklappar framförs.
I´m Julietta! (Alfa Romero, right!?)

fredag 19 november 2010

Elaka timmen

... ibland skrattar jag till med min råa bitterhet: tror folk att funktionshinder minskar nu? när dom så genomtänkt aborterar ryggmärgsbråck och downs syndrom? vilken djävla blunder det är, egentligen ... 

Nä, herrar och damer familje- lycka planering det sväller, sväller, sväller i omfattning, andelen med definierade funktionshinder ökar i takt med att samhället klämmer ur sig detta förakt för humanism (ja, nu tänkte jag alltså inte på Christer Sturmark, utan på sammanhangsförbindelser i historiska perspektiv kopplade till dagens forskning inom ett antal olika humanistiska discipliner) till förmån för cash, självdisciplin, underhållning, nannys och produktions- effektivitet.

lonely ...

En ansvarig för funktionsnedsatta i en kommun nära mig sa att ensamhet är ett problem för Sverige inte för de funktionshindrade. Alltså behöver man inte från samhällets sida, dennes förvaltning, tänka på det, uppfattade jag det som. Som om inte hela förbannade rörelsen och reformerna utgått från att försöka lösa det dilemmat medelst sina landvinningar.
Historielöshet och avsaknad av övertygelse är farligt, man tappar bakgrunden till striderna. 
Att dra höga svärd mot liknande uttryck för nonchalans lönar sig bara om man är fri så runtom denna höghäst råder väl tystnaden. 
Å andra sidan finns ingen tid för humanistiskt präglade diskussioner ute i kommunernas ledningsgrupprum. 

Jag älskar Universitetet för just det motsatta.
Kritiska perspektiv.
Dessvärre ute i verkställande verksamheterna är klyftan besvärande gigantisk mellan evidens och implementering.

Jag kan ibland, ärligt talat, känna mig helt förtvivlad: när ska vård- skola- omsorgs- insatser vilka kräver att personals kunskaper och kognitiva förmågor upprätthåller kvalitet innehållssäkras? Överallt gör man lite som man tycker och tänker, och då kan man ju lugnt meddela att det här och där tycks och tänks ganska slappt utefter minsta motståndets princip. Och detta slapptänkande ska inte ifrågasättas eftersom inte ens högsta instans uppenbarligen tänker göra just det.

Sen ska det ju förstås beslutas om arbetsmetoder och innehåll under demokratiska processer också, ute på arbetsplatserna, och det fattar ju alla att har man olika kunskapsgods och mål kommer den här demokratiska processen - hur snyggt det än låter med demokrati och förhärligande av medbestämmande -  hacka snett och knaggligt. Inte står herrar hjärnkirurger, som inte alls är nån hjärnkirurg utan en littorinbluffande cv- pajas och säger till en annan erfaren specialutbildad hjärnkirurg att han inte alls tror på de metoder som han använder och menar att för fan kom igen nu! var inte så rigid! man kan inte bara göra som man alltid har gjort [även om just denne inte har en aning om hur de har gjort och hur detta gjortet har utvecklats under långa tider av erfaret och kunkapsanpassat], nä nu tar vi fram sax och förskärare i stället! Såga upp kraniet Gösta!
Nä, det går inte till så bland hjärnkirurger, men i kommunernas mjuka sektorer går det till så mellan professioner av olika sort: va inte motsträvig, släpp till, öppna upp! samarbeta. 

Skjut av dom som älskar! det vore enklast. 








Heja Gudrun!

Det bästa för den feministiska rörelsen vore om Per Nuder tog över sossarna, likadant om det blev Östros: grattis liksom!

tisdag 16 november 2010

Livet ...

Död, elände, sjukdom, livets villkor, jorden, luften, novemberregn, sjörök och dimma är överallt omkring.
Insulinkoma, blå fötter, rosslingar, organ som lägger av, och ett till mannen mycket mycket nära dödsfall inträffar.

Så är det också alla SD áre. När man är på andra sidan och ens nära avlider är det inte bara att rusa å stad och fly me home to where I belong liksom. Nä, man hör röster och gråt på en sprakande telefonlinje och ligger i sin varma säng under duntäcket och man tittar i taket, förundras, och skäms för att man har det bra.

En man i femtio års åldern, stor familj, stor karisma, stor humanism dör i från av en icke diagnosticerad diabetes typ 2. När han väl kom till en läkare på ett sunkigt senegalesiskt sjukhus var hoppet förbi, organen hade tagit slut, njurarna var antagligen ur funktion, och hjärtat hade väl flimrat runt i hundra trettio och föst flager upp i hjärnan.  Han dog. 

In La Suede ligger en sextiofyra årig kvinna i sin säng och sockret stiger till nivåer mätinstrumenten inte borde klara. Ambulans i sista minuten. Organen lika slut och icke- fungerande som hos den ovan beskrivna mycket yngre och påtagligt mer starka mannen. På fjärde dagens intenisv- vård väcker man långsamt upp henne ur narkosen - och trots noll njurfunktion och likaså hjärtflimmer och allt vad man inte vet så börjar hon att leva igen, säga ja och nej. Och förhoppningsvis förhoppningsvis kommer mer mer mer att fungera igen. 

Vi har det så otroligt förspänt. Och överallt ber man, till gud, eller någon, eller något:
 låt det gå vägen! 
 

torsdag 11 november 2010

inte mitt ...

I det perfekta CV't figurerar ingen
som skriver om bloggtorka
och noll kommentarer...


Symtomatiskt: sök på torka och 70% av bilderna gestaltar en Afrikan. 

onsdag 10 november 2010

Idiotin

Det är synd om dom som tar betablockerare för att stilla sin nervositet.
Betablockerare sågar allt som kan verka livskvalitet.
I know, jag blev 75- trött, trög och stum på två veckor.
Jag tycker också synd om alla panshisar som får denna hjärtslowdownare morgon middag kväll.
Borde förbjudas.
Även sportchefer Öst nånting  som talar i teve om sport och idrott och hälsa som om det som bäst är satsningar för framtida os- hopp som det gäller - kunde förbjudas.
Och Kungen som opassande humoristiskt rapporterar från Kina att även den mest berömda(lilla Röda) boken där är något man inte heller pratar om.
Ur led är tiden, ännu.
En bunt av misstag, en hop av missgärningar, felande länkar, mänskliga faktorer, patriarker och maktnarkomaner:
dom och vi halvmessyrerna försöker, igen och igen ...

måndag 8 november 2010

Filmhimmel över november

Himmel över Berlin av Wim Wenders

Himmel över Berlin, var en verkligt älskad repris.
Har ni inte sett, se! så optimistisk, en sån ömsint kärleksförklaring till livet, till människan!
Där ser man inte ner på folk utan bildning och genuin, intellektuell personlig stil- & kapital så som egentligen Coppola alltid gör i sina filmer.


Som om hon återkommer till en svag eller för all del tydligare smak av att vara lite mer, lite bättre än somliga av sina huvudpersoner. Den där smarta, intellektuella karaktären som aldrig får något officiellt erkännande men som ges uppdrag att beskriva världen för de ytliga kunskapsföraktande men för all del storsmällande karaktärer som framgångsrikt slickar i sig tidens sockervadd och dekadens gestaltas i hennes filmer.

Coppolas två senaste filmer rör också mer uttalat i genusfrågan. Traditionell passiv man som dikterar villkoren för den för honom, för hans gunst oh så smyckade till självutplåning dansande svassande kvinnan.

Wenders kvinnoroller i Himmel över Berlin är väl inte direkt annorlunda, snarare oreflekterade, vilket är ganska symptomatiskt va: en Manlig ängel som vill offra sitt eviga liv till förmån för det dödliga på grund av kärleken till en vacker vild Kvinna.

Att Coppola gång på gång återkommer till temat att kritisera ytligheten i vår samtid kan bli intressant snarare än en upprepning, man kunde önska dock att hon ska slipa ner den där överseende tendensen av att vara lite bättre än sina karaktärer. De flesta intressanta konstnärsskap hanterar ett problemområde, snävt, om och om igen, borrar smalt men djupt, för ärligt talat, hur lätt är det att bryta ett mönster, i annat syfte än för att i en kommersiellt gångbar stund vara inställsamt instruerande?

fredag 5 november 2010

Djuret med två ryggar


Somewhere. Såg den ensam.Om ensamhet. Om tomhet och dekadens. Där nöjen med diverse sensationstriggers ska tränga igenom ledans hölje. Existentialismens ständiga närvaro i Sofia Coppolas filmer. Och så satt jag där och tänkte på kungen. När jag såg Stephen Dorff som den Hollywoodska succeskådisen Johnny Marco av både värktabletter, sprit och meningslöshet ligga avtrubbad i sin hotellsäng inför två poledansande strippor tänkte jag på den ofrivillige kungen. Lika synd som jag tyckte om Johnny Marco - och allt annat som man kan sublimera den känslan på -  under de två filmiska timmarna kände jag att jag tyckte om kungen. Va ska man göra liksom, som kung? - alla vill ha en bit av dig, och du tar, du roar dig, för att överleva, för att leva, och ja: otrohet, den finns ju. Överallt. Nu tog den förmodligen sig såna här former eftersom det var högsta skiktet som spelade. För ingen kan väl annat än att tro att kungen inte dementerade där han stod i jaktmarkerna i Västergötland och sa att familjen ser framåt?

Det säger väl egentligen något om både tiden och Sverige att man vid den tiden som Kungen slog klackarna i taket behövde hålla till i kriminella kretsat på svartklubbar för att få sig några girls i knät. Nu har vi vant in oss, haft nittiotalets bratshype i våra vardagsrum ett bra tag och medierna jobbar på representationen av också de övre samhällsskiktens nöjen och vedermödor. Vi fick Cafe och vi fick bimbofemmeismen, pengaflödet i innekretsarna, droger, sex. Och det har nu populariserats. Radhusmammorna har botoxläppar och silikonpattar. Det är okej, allt är okej. Vilken halvknubbig förortsförtiåring som helst går på poledancing varje vecka. 

Man försöker roa sig. Överleva. Men, på andra sidan, bortom extremnöjet ligger Johnny Marco och ångrar sina prioriteringar. Livet, människan - säger Coppola: behöver mer än att i allt förneka allvaret genom att hänge sig åt tillfälliga stereotypier av snabb tillfredställelse.






torsdag 4 november 2010

Kungens Tabernakel

Rövarkungar från den undre världen rapporterar:
sex & fylla!
Von Obens i herresäten säger:
avslappning & rekreation.

Och så Camilla Henemark? eller?
Ärligt talat,
det här innehåller ALLT, eminent förströelse för en trist novemberinledning.
Lek för somliga, Allvar för andra.

Saliga äro de oförmögna

I Småland nånstans i norra åt vi på en rastaurang
han försökte säga något om deras,
min mammas och hennes livskamrats,
jag blev högst rörd och öm
att prata och reflektera är inte alla människors lott
tillslut kan det bli helt tyst faktiskt, hos somliga
inrökt
och befäst
så många tusen stickor och stockar som har pålats i köttet
rätt ner i halsarna och täppt till
så tillsut har man inte ens ett språk för det
som andra tror finns där, och som kanske gör det också
Då kan det komma dagar när man låter ett ord sippra ut
en annan spetsar öronen, på ett ungefär.
Vi är allt bra tafatta med varann
Min mamma har varit tillsammans med sin man i hundra år
ensamma, tror jag
Hundra år av ensamhet
Människan är född sån,
ibland, ska man väl passa på att säga
somliga äro de lycksaliga


Förresten, jag tror jag är på den vägen också
på väg in i tystnaden
där man kniper ihop
inte orkar dra sina evinnerliga egna behov i långbänk
nånstans räcker det väl
man bryr sig om annat

Dont cry nu säger dock min man påfallande ofta
när han tror att jag ska älta vad jag behöver eller inte
Så alltså: bevisat, jag håller fortfarande på!
men det är fel saker jag säger
på fel sätt ...


Ibland undrar jag
sitter arvet i så förbannat hårt:
lögner, tystnader, förträngningar ...
eller är det bara vad som sker i en särskild fas
när man måste börja inse att man viker ihop om sina drömmar?

Vi satt där i alla fall i norra Småland och åt varsin dagens
pratade om framtiden, deras,
pensioneringstiden,
och det kändes som en utsträckt hand tillslut
alltså
fint.
Sen åkte vi hem igen,
satt i bilen och såg ut på de våta löven.

tisdag 2 november 2010

älska SVT Forum.

Om dom här tre stora religionerna som bygger på Abraham pratar man om på SVT Forum. Dom är så dominerande är för att dom är organsierade, sa man.
Fred mellan religionerna, sker när man lär känna varandras grundläggande element, man kan inte stänga ute religionerna och lämna dem att utvecklas i sina egna processer, säger en debattör.
Demirbag steen säger tvärtom förstås.
Segregerar eller enar religiösa uttryck och samfund, frågar man.
Folkrörelser byggde Sverige säger en annan.
Jag lyssnar,
och tycker om att Folkets Hus nu finns i mitt vardagsrum.
Även om jag förstås borde lockas ut, till KULTURHUSET, där man kan köpa fikabröd och kaffe och titta på dom andra.
Kulturhuset som segregerande eller enande kraft, va säger ni?

måndag 1 november 2010

Födelsedagskalas

Lång regntung promenad. Kala avlövade grenar. Blött. Och sen bar vi ut den stora men så bortom räddning trasiga platt-teven och ställde den i trädgården bakom huset. Gästerna droppade in och sa Oh så tjusigt. Och jag tänkte på det vi föst undan. Sopat bort.

onsdag 27 oktober 2010

Hemfrid

Eminenta Camilla Henemark och en annan ung man och en lite äldre gav hemlösheten tre stolta ansikten i Debatt i går.
Stolta och stolta, den unga mannen grimarserade en hel del i kampen för hålla sitt hjärta stånget, sitta där de femton minuterna of fame i det ärendet är förstås inget man drömde.
Social & Äldreministern ställer inte upp på verklighetsbeskrivningen som dessa tre människor ger.
Det låter ju helt befängt, jag vet, men det var så, hon vägrade.På frågan varför hemlösheten ökar fastnade man i konflikt om siffrorna. Men alltså, tusentals unga vuxna, utslängda eller på eget bevåg avlägsnade från hem & hus. Det begriper väl alla, att ibland finns inga chanser att tonåringar ska kunna tas om hand av sin ursprungsfamilj. Inga jobb, inga boenden. Men, dessvärre, finns ingen annan som tar hand om dem heller.
Ute på gatorna, i din stad, i min, vandrar ungar, sitter på sista bussen, dröjer sig kvar på lokala pizzan för att se om nån kan tänka sig en nattlig gäst, en som helst stannar flera dar.
Den förnedringen är total, säger  Henemark som varit hemlös och bott på gatan i ett år, av det blev hon galen och låg på psykakuten för 3500/dygn, rehabbad ute i gen, en ljuv kort tid, sen psykakuten igen. Nu träningslägenhet.

Grattis Sverige!

Gruppen unga med lindriga funktionshinder som inte agerar när utförsäkringen närmar sig är ännu en grupp som är totalt utanför allt. Det har jag skrivit om tidigare. För det har ni väl alla förstått att det är ju viktigt att man tar sig i kragen, att det statueras exempel för hur det går för latmaskande parasiter.

Hur socialdemokratin kan vara i sin värsta kris nu när samhället är permanentade natthärbärgen och soppkök övergår mitt förstånd ... hör inte folk, ser inget, känner inget? Cause they are worth it!?

Destruktion

Här ligger jag i en bekväm soffa med den kitschiga fejkkaminen på full effekt bredvid. Ser på TV och tänker på hur propagandistiskt underbart enande det må ha varit för Causescous del att låta folket tro sig vara ljusa, fina, framtidssäkrade guldgossar på väg i sina Dacior mot evigheten.

Tänk att man under sin livstid fick se några diktaturer falla, och som dom föll sen, Rumänien t.ex, rasade med guldkranar och tretusen skor.

Vilken är min propagandistiska lögn? Att jag ska betala mina lån och fortsätta köpa meningslösa prylar så att folk på andra sidan som arbetar ihjäl sig i fabrikerna sen vill överge förnuft och känsla för illusionen om min soffas bekvämlighet?

tisdag 26 oktober 2010

100 svarta arbetare

Här i Göteborg har man alltså upptäckt att minst 100 personer som haft tidningsutdelningen för en mager ersättning har överlåtit arbetet till en asylsökande aka flykting.
Byggbranshen, liksom städbranshen är lika nerlusade med tvivelaktiga ersättningar för arbete.

Men! debatten med plötslig omsorg om den asylsökande eller den nyanlände förvånar. Dom utnyttjas, skriver man. Fattar man då inte att skambudet: typ tre tusen för ett halvtidsjobb, t.ex. (vad vet jag om ersättningarna) gör en djävla skillnad till ingenting?
Nä, bakgrunden till denna mänskliga rättighetsvurm är väl att man tror att asylsökande och alla invandrare lever fett gott på bidrag.

Argument som värnar LAS, arbetsmarknadens balans och arbetsmiljölagstiftningen vore väl lämpligare? Ansvar och hederlighet ligger under viljan till snabba cash.

måndag 25 oktober 2010

Satan i gatan

Mot vilken bakgrund man än väljer att tolka den här handlingen  - där frun med bebis i famnen och efterföljande ström av för mig okänt antal bekanta hoppar ut genom fönstret för att hon tror att den nakne äkta mannen, som egentligen bara gått upp för att vyssja barnet,  är djävulen själv - så blir det rätt så tragikomiskt. Blir det inte?

söndag 24 oktober 2010

En Lördag

Vaknar i helvetesvarmt sovrum, hinner piska upp stämningen, säga till mannen att golvvärmen stänger man av när man lägger sig, inte på, öppnar verandadörren, grannens katt kommer in, försöker få ut den i trapphuset, lyckas, lägger mig, mannen påstår att alkisarna kommer ramla in i sovrummet snart, jag säger jag ska stänga när vi får luft i gen, kommer på att grannen kanske inte alls har sin ytterdörr öppen på natten så som dom brukar ha på dagen, går upp igen, och släpper ut katten i regnet. Mannen klagar fiskande på att jag sällan gör så god frukost som när vi har ungdomarna hemma, jag går upp och gör just en sån god frukost, mannen drar ut på tiden, radband, bön, jag väntar, jag klär på mig, jag hämtar tvätten i källarn, när jag kommer upp kastar jag kläderna på golvet, säger att det fantamej var sista gången jag gjorde nån djävla frukost, och så går det i gång. Jag äter själv. Mannen skriker på sitt hemspråk. Det är bra, jag vet att han säger att jag är en idiot men det gör mig inget. Jag tänker mest på grannarna. Nu, två år senare har jag förstått att skrikande måste periodiseras, om en skriker, kan inte den andra göra detsamma, det blir katastrof. Det är bra om man går ut ur rummet, om man avlägsnar sig, inte triggar, min mans hjärna, och min med för den delen, har svårare med bromsandeprocesser, är det i gång? då är det i gång. När jag hör att han dalar i intensitet säger jag att det räcker nu. Scccch. Och nog hör jag att han går ner för växel. På grund av miss i logistik möts vi i sovrummet, jag klär mig, han klär sig, och det sjätte sinnet känner av att stämningen är en annan plötsligt. Jag andas. Han vänder sig om och säger att han tycker om mig, i alla fall. Vi skrattar plötsligt.

Sent på kvällen när jag kommer tillbaka hem efter en dags göranden på byn välkomnar mannen i dörröppningen, ljuset, värmen, han och matlukten strömmar emot när jag tar trappan upp. Vi lägger oss på sängen en stund och tittar på hur överkastets små speglar blinkar i taket. Vi är det knäppaste paret i hela stan, säger han.

fredag 22 oktober 2010

Smultron, hallon, blåbär & hjortron

... hela smak- & färg- skalan!


Ungefär så känner jag inför den här förföriskt tjusiga klara smarta underbara filmen som jag bara sett 30 minuter av.
När den gick upp på biograferna läste jag allt som skrevs, och skrev säkert nåt om den själv, det var ju nästan som om jag hade sett den allaredan ...
Och nu, hörrni ni, nu har jag alltså en hel timme osett visuellt under att se fram emot.
Marie Antoinett av Sofia Coppola, Kirsten Dunst är fenomenalt bra, vilket skådespeleri, en sån perfektion i gestaltandet av distans till roll och karaktär, ett glapp där, som skramlar och ger en sån fin dissonans till spelet.
Fucking bäst!
Men jag undrar, vilka är källorna till allt det här?

So long ... nu ska jag njuta lite till!

Men hallå!

I går när jag stod och väntade på att tränings- passet skulle starta tittade jag lojt ut genom fönstret - såna pauser utan ingenting hatar jag, och just därför brukar jag aldrig ha marginaler i ledtiderna, men på det här gymmet måste man logga in tio minuter före start. Utanför fönstret tilltog blåsten, en spårvagn klonkade förbi, och på kullen borta på andra sidan trafikkorset gick två hundägare i trots mot regnet med sina Irländska Settrar. Plötsligt kom jag på att roligare blir det inte, jag kan ju faktiskt starta om helt, byta helt.  Utrymmet, möjligheten finns, göra en ny utbildning, göra ett lappkast. Kunde man hitta en coach som hjälpte till med det? en vägledare? var? tankarna spånade runt, går man till AF och frågar om en yrkesvägledare?
- Herrejävlar: jag kan ju tänka helt om!


När musiken plötsligt ljöd i rummet bakom mig vaknade jag upp.
Tjolahopp!
- Kom igeeeen, tjejer! ropade den fanimej mest inspirerande ledaren jag stött på.
- Vill ni må bra, jättebra, eller FANTASTISKT bra!?! skrek hon.
Och som svar stuffade vi på, lite till, lite mer!

torsdag 21 oktober 2010

Modersmyten





Befria kvinnor från modersmyten, sa en stålande Maria Sveland i Annas Eviga, Svt.
Och jag vet inte, min unge dröjde sig kvar i soffan trots att han skulle ut, hörde talet om hur barnen skulle antingen låsa in kvinnorna, eller vara deras mening med livet, ett livsprojekt, eller kväva dem, och drunkna dem hit och dit, och barn som trots allt är nära halvvuxna funderar även dom över vilka dom är, och vad dom varit för något i sina föräldrars liv och dom får då vara med om ett sånt där antikklassiskt uppvaknande när dom ser det dom trodde var självklart platsutrymme och berättigande till ovillkorad kärlek vara prissatt.
Jag sa sa smått chockad till honom:
My, god, varför får en sån här fråga en sån här uppmärksamhet, nu? snacka om att slå in öppna dörrar,
fråga mormor, fråga mig, been there done that, med reflektion över tid.
Det privata är inte alltid det allmängiltiga.
Hon är skild nu Bitterfittan Sveland. 


Den andra av tre inbjudna debattanter,  familjekonservativ- representanten Roland Poirier Martinsson, frågade vad modersmyten egentligen var, och om det verkligen ÄR en myt, och jag antog att han utgick från att barns behov ser ut på ett sätt som kräver en viss omsorg vilket i sig är vad myten består av, tack o lov, att vi vet, trots att vi inte provat förut, hur barn behöver.
Och jag tycker väl att det hade varit intressantare att djupdyka ner i den definitionen än att kasta ytliga gamla, kanske inte längre aktuella floskler över bordet. Åsa Moberg den eleganta ställde sig först som medlare men alltmer allierad med Sveland ju längre programmet fortgick. 
Och det är rätt Sveland, livet blir skönt när man har en vecka för sig själv, skönt och inte skönt, men bekvämare. Beror ju förstås på hur livet utspelar sig där i barnveckan, och hur kontanttjockt det är, vilka stödverk man har för att lämna och hämta och handla och tvätta när barnen är hemma och man kanske arbetar oregelbundet, eller hur ledsen man kanske är för att vara ensam, eller hur kompetent man känner sig, eller om man ens har ett arbete att arbeta undan, eller vänner att roa sig med i sin fria tid.


Jag saknade klassperspektivet i diskussionen. Det finns nog inte ett sätt att befria sig från modersmyten och överarbete. Det beror ju förstås på hur logistiken för allt det här fungerar innan.
Nä, jag menar, livet, livet, det är, det tar och det ger. Men tror man sig få leva med privilegier är det förstås en svår period att behöva vara låst i barnkammaren med en svikare till Husband utanför. Men för all del, förväntningarna havererar, trots allt är misslyckandet ju ändå det mest dominerande på både karriärfronten och familjefronten för en ansenlig massa, ett vatten man får lära sig acceptera, havererade drömmar, och selektion i det man kan påverka från det man inte kan påverka, i det man orkar förändra, och inte orkar förändra, förlika sig med hur kontinental-plattorna styr dina förflyttningar i livet i skepnad av ditt sociala arv.


När varannan- vecka- barnen blir stora är dom ofta påfallande osentimentala, och som förälder känner man att man aldrig fick rå om tillräckligt, men då accepterar man, att livet är starkare än mina föreställningar, men i känslan, i hjärtat, är man separerad, och det är nog starkt, att man inte äger varann, att man faktiskt står på sina egna ben, att man lever, och gör det även när ungen vänder dig ryggen på väg ut i sitt eget liv. 


Och ofta tänker jag på hur min man vuxit upp, i storfamilj, kretsande mellan olika omsorgsaspiranter, mormor, moster, ett självhittat familjehem, och hur det i storfamiljen fungerar. För där finns det som Moberg var klok nog att påtala, blodsbandsrelationer som klarar svåra konflikter, och i perioder av livet när man behöver omsorg räcker det inte att betala för det, för det är inte lika med köpt värme. Och hur ska vi då i våra små små familjer, mamma barn hitta rätt i det? 
Nätverk sa Sveland, men inte nätverkar man med någon trettio år yngre än sig själv som dessutom är vilig att komma och stryka dig över håret när du ligger där i din säng och väntar på matleverans från hemtjänsten, denna hemtjänst som har direktiv att tvätta golvet men INTE rulla undan mattan, 10 minuter för det.


Ja, kvinnor, vi är i samma strider, men det ser olika ut, och antagligen måste vi ta matchen till stor del med oss själva. 



onsdag 20 oktober 2010

Allianser

Man fattar inte riktigt det här med kluster:
Sverige i Afghanistan, för att man inte kan kommunicera till sina europeiska kompisar eller för den delen sina amerikanska det som ett hemmahållande av soldater skulle säga.  Och dom som skulle applådera ett avståndstagande till närvaro i Afghanistan, vilka är det? Kineserna(kapitalstarka) eller bara "Usama friends"(kapitalsvaga)? i vart fall den allvarligt skadade fredsrörelsen(kapitalsvag) som fanns då, t.ex. 2001 i Göteborg vid toppmötet. Kanske var det i spåren av denna den sista motståndsvåg av de unga rebelliska medelklassungdomarna som rastade håret och gick i för stora blekta kläder men som ändå på nåt sätt lyckades få magen bar i sin peace & love - chiq'a stil som opinionen vände. Varken etablissemanget eller Svensson applåderade dem, så kraften dog ut och kampen för fred och mot imperalism sublimerades så småningom till strids mot klimathotet i stället.

Femte döda soldaten sätter nu Alliansen ihop med oppositionen, och de pratar sig samman. I alla medier, pratar man plötlisgt. Reinfeldt öppnar för ett tillbakadragande, längre fram, för den goda smaken, att hålla folket stilla. Ja, det är ju krig i Afghanistan, och dit åker unga soldater för att det ger en ganska bra kosing, eller bara en rejäl kick off i det naturligt låga tjacksystemet. Bland minor och hemmatillvarkade bomber, och stridande soldater med skarpa vapen går det åt, folk, av olika nationalitet men mest alltså Afghaner.
Och jag vet inte, men kan man inte presentera exakt VAD planen går ut på så att vi förstår HUR man tänker sig hjälpa det Afghanska folket?

Trädgårdsonsdag

Dags att rädda pelargonerna, sätta tulpan och se hur man får potatisplantan/busken i kruka att överleva eller hur man ska göra med kaprifolen, även den krukplanterad. Klippa buskar och åka till kretsloppsparken med det avklippta och allt annat som ännu inte slängts från flytten.
Härlig sol kompar till det.
Frågan är när jag reser mig ur soffan.
Det lilla lilla momentet som emellanåt uteblir och därmed havererar delar av mitt liv,
Just do it! liksom.
Andas.
Frisk.
Luft.

tisdag 19 oktober 2010

Lycklig när ...

 ... jag kommer hem och ser spåren av min man,
ser hur han lagt den nyinköpta bakre avgasrörs- delen på köksgolvet med papper under så att det inte skaver på klinkerplattorna.
Min man är bra.
Han lagar mat, handlar mjölk och yoghurt på initiativ när det fattas,
och ibland mekar han med bilen.
Jag längtar till natten när vi ska sova i en tillfälligt benådad dröm där kropparna vill nära i kärlek.
Ibland är det så.
Man får vara smart, och passa på: tanka lite lugn o ro.

Nu kommer han nog farande, i den enda bilen i grannskapet utan bakre avgasrör.

lördag 16 oktober 2010

40 det nya 60? eller inte ....

Vintervit, ful, och håret vet jag inte vad det är med.
Borde jag göra en annan runda nästa gång jag går ut för att leta reda på första bästa frisersalong? Välja den med omsorg? Nu är det bara klipp, på måfå, kortare och lite uppklippt sa jag, och det blev jävligt taggigt torrt och unisexigt. Fult det med. Egentligen bryr jag mig inte, tills jag råkar se nån annan med snyggare hår. ALLA har snyggare hår nu för tiden, ALLA är snyggare, ALLA är fräckare, mer inne. Alltså, jag borde stanna inne.

Men egentligen bryr inte jag mig. Men nånting därinne skriker att det vill vara älskat.
Har jag inte fått nog av sånt, undrar en annan del av mig.
Bodil M skrev nåt om att ansvaret för att göra sig så vacker som det bara går är miljöhygienskt.
Jag är på väg dit också, till den insikten.

Nu för tiden är längtan och förväntan på en helt annan nivå, i en annan riktning, nu får man göra nåt av var dags småsaker i stället för att tänka velodrom uppmärksamhet.
Lyfta på ögonlocken och tänka på att det är härligt att vara vid liv, till exempel,
inte minst med tanke på hur trist alternativet vore.
Allt som är bekvämt är bekvämt.
Enugh, is enugh.

Jag känner mig som en gigantisk atlantångare på kurs mot inget, men likväl på kurs, solen går upp, solen går ner, min kurs ruckar ingen.

fredag 15 oktober 2010

Barn på väg

Det händer att det sitter små trötta barn i barnstolar i baksäten i bilar i bilköer. Runt om i Sverige är dom på väg hem på fredagarna, lutade mot plåten, nära nära trafikkarusellen därute, farorna hastigheterna, där sitter dom och funderar, lever, fantiserar (om vad?).
Ett obevakat ögonblick så kan det knycklas i hop det som avskiljer barnkroppen mot den yttre världen.
Jag sitter i den sista solen och dricker en flaska biodynamisk jos från Saltå Kvarn.
Antroposoferna som fått sig en ny granskning den här gången på Flashback i efterdyninganra av den unga man som valde att ta sitt liv där i en direktsänd uppladdning av bilder. Han hade vuxit upp där, hos antroposoferna i Järna, och hans mamma hade bl.a. varit föremål för en lång kvalitativ intervju i nån rapport där författaren,studenten försökte visa hur man kan skriva initierade livsberättelser av intervjustoff. 
Flashback, älskade hatade.
En familj outad, och egentligen ... vad ska man gömma, och varför?
Det är ändå så det ser ut i huvet på folk. De som skrattade hejade på, för att de var rädda för allvaret, och för sig själva.
Innan dess satt också dom som små mjuka dockor i bilbaksäten, framåtvända. En del sitter bakåtvända bak. Det verkar orimligt.
Familj. Det var ändå det finaste. Den finaste tiden i livet.
Innan dess att jag satt på stolen i solen med min jos gick jag med P1 i öronen, hörde program om tillräckligt dåliga föräldrar. Föräldrar kom i håg det! Ni är i den finaste tiden av livet. Misströsta inte!
För utifrån ser ert liv så fantastistkt ut.


onsdag 13 oktober 2010

VÅR Sköna Nya Värld!


Världen är vår, vår gemensamma erfarenhet, våra universiella kunskaper …
 -eller?

Vilka är de kognitiva sanningarna i vår tid, dem som stimulerar till fred, till samexistens, till utveckling? Vilka är de inkluderande kunskaperna, aktiviteterna, institutionerna som stimulerar till enhet, till gemensakp? Gemensakp och aktivt medborgarskap i den flerkulturella kontext som är vårt samhälle nu, som är andra samhällen nu, som är hela vår värld i väst, och i öst är nödvändigt. Vad är delaktighet och gemenskap i de interkulturella möten som uppstår i vår på sikt alltmer globaliserade värld? Hur skapar vi dem och hur lyckas vi med att hålla innehållet alert? 

För att demokrater skall förbli demokratiska krävs väl att vi befinner oss där olika åsikter och olikheter kvarstår, för delaktig inkludering av våra mänskliga resurser, oss, krävs att vi fortsätter gemensamheten trots att konflikterna på grund av vår olikhet kvarstår.
Hur gör vi det?

Det blir erfarenheten, kravet på kompromiss, förståelse, anpassning som tar oss vidare, inte motsatsen!
För framtida fruktbara samhällen byggs av de gemensamma lösningar världen åstadkommer i gemensamma frågor.

För att den kognitiva utvecklingen ska framskrida så att vi kan nyttja de mänskliga resurser vi delar i en inkluderande gemenskap behöver vi ta tillvara de disparata erfarenheter som finns hos de människor som bor i våra länder. Med en ökad jämlikhet och en kvalitativ universell bildning där nyfikenheten istället för demoniseringen av ”Den Andre” genomsyrar människor och skolsystem öppnas möjligheter för en strålande rik framtid där risken för etniska rensningar, kaos, rädslor och misstänksamhet minimeras.

Motsatsen: ökad nationalism, främlingsrädsla, antisemitism, romhat som exempel på det  tydligaste motståndet vi ser i dag, motverkar delaktigt medborgarskap, utveckling och på sikt fred i samhällen. Den farliga tendens som finns i Europa i dag att besvara somliga gruppers(läs islamisters) tendens till politisk fundamentalism med att också framhärda i ett lika ihärdigt vurmande för bevarande av egna religiösa seder och bruk blir en klusterbomb mot de egna. Detta är farligt, den provinsiella brist på öppenhet riskerar att rasera samhällen, rasera Europa. För grunden för ett varaktigt sekulärt samhälle finns i ett försvar för absolut religionsfrihet. Grunden för ett framgångsrikt samhälle är interkulturell kompetens. Grunden för att vårt samhälle ska fungera är att alla människor oavsett kön, etnicitet, religion, språk, sexualitet, osv. inkluderas och räknas, utnyttjas som resurser med allt vad den kompetensen erbjuder av olikhet och skillnader i erfarenheter och bildningstradition. Världen är männsikor, likheterna i behov är större än olikheterna, mer underligt är det inte, en människas fernissa är tunn, men det grundläggande basala behoven bottnar i oss på likartade vis.

För att utnyttja  resurser i människor i vårt samhälle krävs att kunskapen om varandra blir tillgänglig, för det måste vi öka jämlikheten, vi måste sluta att misstänkliggöra och fördumma den som är annorlunda. I det finns ingen framtid! 

Lyssna,Lär, och kom igen! Det är mycket att ta in! Sitt inte där och slösa bort våra möjligheter! 

Tidsmarkör

Det behöver inte alls vara så makabert att sända sitt självmord
direkt ut på nätet,
med tanke på att det är fönstret mot världen,
med tanke på att det är där stora delar av livet utspelar sig,
med tanke på att det är livet,
är länken ut, är protesen, är mina kognitiva hjälpmedel och mina styrleder för emotionerna:
med tanke på det så är det egentligen inte alls så extremt konstigt.
Tragiskt och synd så som det alltid är, har varit när människor väljer att ta sitt liv,
men det kommunikativa i självmordet och försöken därtill må vad vi än vill erkänna genomsyras av viljan till rapport.

tisdag 12 oktober 2010

Riksdagsdebatt

Johnny Skalin (Sd) i rutan,
direkt,
Rosenbad,
motståndet mosar,
och hans pomada veknar i takt med att delikat topping av en klok påläst herre serverar:
vänta nu bara så ska vi se vem han är: Skalin replikerar med:
"...Hamilton! ..."
C.B Hamilton, (fp), en påläst, som drar slutsatser, gör fina analyser.

Är antal jobb konstant eller inte, tycks vara frågan för dagen ...
Skalin får ljuga bra högt för att försöka bevara den myten, så att han får ihop logiken med att slänga ut dem som "tar" jobben för vikingarna.
Och nu vet jag inte riktigt hur slappt han tänker när han säger:
"Hamilton vill inte se problemet, han vill ge alvedon för förkylningen, lindra problemet men inte bota: han vill stimulera arbete för dom som är utanför." (Han menar instegsjobb, och skattelättnader).
"Definiera sjukdomen innan vi talar om medicinen." svarar Hamilton, "invandrarna är inte orsak till varför sysselsättningen sjunkit i Sverige, titta på andra länder: andel invandrare och arbetslöshet går inte hand i hand."
Skalin svarar med upprepning, typ: Norge och Danmark har de bästa siffrorna, för att de har restriktioner.
De partirepresentanterna talar om öppenhet och utbyte.
Jag vet inte varför bollen skulle ligga hos Skalin hela tiden. Det var väl dagens agenda, vad vet jag. Se här: i DN.

Sverige Demokraternas väljare vill väl förstås att dom står där i riksdagen och fortsätter debattera så som dom pratar på sina partimöten, hur illa det än klingar i plenisalen, hur de än hamnar i otakt med de övriga, hur illa det än fungerar som relevanta repliker på debattmotståndarnas argument ska dom hamra fram sitt budskap: ut med invandrarna så att dom andra arbetslösa vita stackarna får jobben.

Sd kvoterar aldrig, får vi höra, inte heller kvinnor, de rekryterar efter kompetens, därför har de en (EN!) invald kvinna i gruppen.

Lyssnar ni nu SD anhängarna? Och applåderar ihåligheten?

måndag 11 oktober 2010

Att se

Ska det tjäna något till att definiera ondskan?

Så vi kan få en death row highway 
av elektricitet, giftampuller, aborter och genmanipulation?

Vi måste nog tro, om alla.
Även om vi har fel.
San Quentin fängelsets death row

Rädslan för allvar ...

Ja, om han nu sitter där med eftertankens skurna obehagsvätskor i kroppen, så tycker jag nog att han har all rätt till det,
Roy Andersson alltså, en gigant, en legend, som fick sitta där i den vinröda fåtöljen i ett så futtigt smått Här Är Ditt Liv.

Ur: Du Levande, 2007


Ett klipp där en ung Roy A säger till en reporter visar en blank ung regissör to come: "Det finns i dag en tendens att förytliga ... inte bara filmerna men också debatten kring problematiken, det verkar inte finnas någon som egentligen har det som sitt arbete som riktigt seriöst och allvarligt sätta sig in i vad det egentligen betyder /.../ "

Tidigare i programmet ofattbart fritt från analytiskt innehållsligt stoff har Andersson talat om Fientligehten mot det klara tänkandet - ett uttalande som han säger sig ha snott från en frans sociolog (sa han Loui Vacant?)  som om samtiden  konstaterat att  Vi är rädda för allvar, rädda för klart tänkande. varför man är rädd för det är ju förstås för att det står för ifrågasättandet, menade Andersson.

Ur: Du levande, 2007

Jepp, Oldsberg, hur kunde du släppa förbi referenser till just detta i Anderssons framför allt två senaste filmer: Sånger från andra våningen och Du levande? Du levande vet jag inte ens om den nämndes. Tre minuter i hela prorammet det brändes till och bjöds på öppningar av en lättpratad öppen och tålmodig regissör, men sen fick tjocka släkten fylla ut, som om det finns ett koncept, en genre där dessa ska in, för publikens snyltlystnads skull eller för rädslan för allvaret, på grund av lojheten eller bara det slappt förljugna tänkandet? Vem vill egentligen se ungarna, brorsorna, hela grejen, om det inte lägger nåt till kontextens betydelse, här för Anderssons ursprung, vad det gjort för ställningstagandet som han håller högt i film efter film: slaget för den lilla människan?  men i Här är Ditt Liv finns dom där bara som figurer: kliv fram liksom, visa dig, säg vad du heter, gå vidare ... och som så blev det ju bara pinsamt genant att en Svensk stolthet med egen utställning på Museum Of Modern Art i NY inte förärades större respekt än så.




Man hoppas juh att Andersson har sin egen Maret Koskinen så som Bergman hade. Så att hans idebygge får den förtjänade analysen och blir rätteligen belyst av klart tänkande.

Läs om programmet:
Expressen,  Svt

lördag 9 oktober 2010

136 m2 vindsvåning i Vasastan

"Vi lagar mycket asiatisk mat/.../" säger Patric - American Pshyco - Bates replikanterna om sin urbana Italien stilistiska tillvaro i den, av paret med tack och lov synkroniserade och så välslimmade inredningsideer, egenritade vasastadsvåning med två takterasser.(DN).

Till det asiatiska serveras ett av sydfransk gårdsherre rekommenderat Semillion- vin, vitt.
Elektrisk toalettdörr, regnsensorer på takfönstren, fler takspottar än du kan tro att du behöver, inbyggt sound system och jepp: Gaggenau och Boffi (okänt begrepp? - googla.).

Och som av en händelse som man inte skall inbilla sig var slumpmässig vakar på spishällen det bevingade Lejonet Pixiu i en relief i en österlensk urna(ja, det står så, inte Österländsk alltså), för att generera rikedom och skydda från ondska.
Det kan ju vara lägligt, eftersom Replikanterna önskar sig ännu STÖRRE nästa gång: 300m2 Vasastads vindsvåning. Det ni!

Gaggenau

Gaggenau

torsdag 7 oktober 2010

Come on

Nä, nu måste jag räkna efter och malla mig lite över hur många härligt inspirerande dagar som jag NU har ägnat mig åt att toppa hälsan.
Kollar man tillbaka i inläggen här på bloggen så framstår med tydlighet att det var lördagen den 25:e september som Susanne självaste fucking Lanefeldt sparkade i gång mig genom att oväntat dyka upp i morgonteven framför vilken jag lufsande satt och tvekade inför att ta tag i mitt hetsätande strutsbeteende.

12 dagar senare, halvvägs till 21 och GODA vanor alltså, OCH jag is still going strong, l e v e r e r a r: äter mindre socker, äter godis på lördagar, överäter inte, TRÄNAR. Har tränat sönder mig kära vänner.
Fått överont i korsryggen, den felande länken, den obytta kamremmen. Tjoff.
Måste t.ex. stå och skriva det här inlägget eftersom jag itne kan sätta mig.

Det går att skylla på felaktigt lyftade skivstänger under gårdagens ambitiösa Body Pump pass, men jag känner i gen det, när jag otränad går direkt på extremfasen kommer så småningom alltid höftkotan i kläm, drar åt skruvarna om ishias och trotssurar ur för allehanda kul. Det är dansen som gör det, framåtlutning och brist på kompenserande benmuskler hänger upp ryggen i kotornas drag, det går inte, sliter ut.

Ligger man på rygg med benen i 90 grader, hårt flexade fötter och samtidigt det går en extrem ilande smärta genom benet till korsryggen DÅ har man samma åkomma som jag. Man känner också igen tillståndet på att man inte sätter sig ner helt lätt, och om man nu trots allt har satt sig så kommer man i alla fall inte upp från stolen, man vill också oavbrutet stretcha höftböjaren och lårmusklerna och säte eftersom det drar så skönt i ontet fast man samtidigt vet att just det irriterar musklerna till ännu mer kramp.

Grattis du är i fas 2! Kom igen, igen! blodgenomströmning är det bästa för såna korsryggar.

Tappar man sugen, går in på ICA och köper två supersize mördegskakor med mandel och trycker i sig får man bara ännu en bekräftelse, socker och fett i kombination är en outgrundligt överdjävlig drog! för man vill bara ha MER, är beredd att gå till affären innan dom hinner stänga för att köpa FLER kakor.

Stay away MrsS! tänker jag då väldigt strängt: grönsaka upp dig för fan, häng på stepmaskinen och gå i från ditt ryggskott i stället.

Och: frankly speaking: midjemåttet ÄR lite stramare! Come on ... Come on ... Come on! som hon sjöng Janis Joplin!

onsdag 6 oktober 2010

Hambo eller Halling?

Inte heller institutet för folkmusik vill associeras med Åkesson.
Den musiken, säger representant, utvecklas också genom crossovers av OLIKA folkmusik från OLIKA världsändar framförd av människor födda OLIKA. Vad annars?
Men efter den här knätofs-entren på nya jobbet kan man väl förstå aversionen från folkmusikerna,
det var ju helt i otakt med allting, tondött alldeles.

Högtidligt var det i alla fall, med Knugen och Prins Daniel.
Och Folkdräkten bad  sedan Eders Kungliga majestät om ursäkt, om han hade tagit illa upp ... för protest- stövelmarschen ut från kyrkan.
Man undrar ju, hur kom dom överrens om att dom skulle gå  ut? Gick det som en viskning i bänkraderna och sen var masspsykosen ett faktum?

Jag grämde mig sen le Grande av att behöva se den där SD- pressekreteraren, eller vad han är, som sedan inte kunde hålla tillbaka sitt förnöjda fnissande när han fick sitta bredvid Bildt i en direktsänd studiodebatt.
Nu valsas det nationalism i finsalongerna,
Ett två tre, ett två tre ... Tjo! hej!

tisdag 5 oktober 2010

Overklighetens folk?

Vad tyckte egentligen alla 20 Jimmie Sd'arna, och för all del Kd'arna, om att dom spelade Antonin Dvorák vid Riksdagsceremonin?
Kanske ursäktar dom eftersom Dvorák sägs ha hämtat inpsiration från den tjeckiska folkmusiken.
Fast å andra sidan: sen kom ju självaste SD's ledmotiv: NATIONALsången som en förmildrande kompensation ...
Det är viktigt att tänka på alla.

Jag vet vad du är och du blir vad du VAR, 
Ja, jag vill leva jag vil dö i Norden!


Hurra,
Hurra
Hurra

måndag 4 oktober 2010

Herr Talman

Först visar han sig inte för risken att associeras med skit.
Sen när han väl visar sig beter han sig skit.
Reinfeldt som skyller Sd existens och sin minoritetssituation på Mona.
Ska du ha din talman inröstad med hjälp av SD? liksom.
Vore väl riktigt smaskigt för honom att hävda detta resterande mandatperiod.
Vi får väl se om nu Reinfeldt ska låta sig tvingas in i samregering med det största partiet.

Härstedt överlevde Estonia och ska väl klara en storm till?!

fredag 1 oktober 2010

Tuva Novotny

"Hon är fantastisk!"
sa Julia Roberts.
Amerikaner är ändå socialt kompatibla.
Hypa varandra, ni är i samma film!
och vet aldrig om nån kan ge er nåt senare.
Men hon är ju det, vad jag sett, FANTASTISKA TUVA!
Man måste förstås se filmen,bara för det, alt. ladda hem.
"Hon var Fantastisk!"
sa Tuva om Julia.

Nyamko, Sofia & Gunilla

Nyamko i teven och Mannen ropar:
I hate her!
Ah, säger jag och skrattar,
det är ju så onyanserat,
A house nigger, säger han,
jag säger hey hey boy,
det finns bra och dåligt,
instegsjobb kommer väl från borgarna t.ex.
och om det på krav följer rättigheter kan t.ex möjligheter för språkutveckling och arbetsintegration för nya- svenskar påskyndas.
Ah, säger han.
Det är alltså vad som löper mellan invandrarna på stan:
Nyamko är rasist.
Och jag brukar ju känna ungefär detsamma när jag ser Majoren.
Familjen noll impuls- kontroll liksom.

Snygg- Nyamko


Jag imponeras i alla fall av Sabunis säkerhet, förmågan att vidmakthålla i sina frågor, inte vackla.
Jag jämför med de två nya M stjärnorna på presskonferens nyss, Sofia Ankarsten; ny pressekreterare och Gunilla Sjöberg bitr pressekreterare: nykomlingarna snurrade sina helikopterhuvud i rutan oavbrutet och drack ungefär samtidigt, satte händerna i fickorna och pratade alldeles för fort.
Gick snabbt där med Schlingmanns avhopp, hanns ingen media-träning med?

Sofia Ankarsten

Gunilla Sjöberg

När jag praktiserade på ett privatsjukhushär  i stan vid 17 års ålder slog en bastant sköterska mig på fingrarna och sa barskt:
HÄR hänger man inte med händerna i fickorna!
Okej, den karriärvägen tog uppenbarligen inte sofia & Gunilla, det syns ju lång väg, ja inte på Gunilla, om jag ska vara ärlig, som säger hon är från Uddevalla (pratar välfärdsfrågor och tillgänglighet och människors upplevelser av hur välfärdssystemet möter "människan" på lokal nivå". Gick hon till fel parti, ser så ut).

onsdag 29 september 2010

Cirkus

Mrs och Mr S ...
Ketchupeffektar.
Inget inget inget, sen:
RÖTT i massor.

Försök vara vuxen, säger HAN.
Jag skrattar åt det.
Så mycket barn som vi är undrar jag om andra är också?
Man vet tammej fan inget om varandra, andras.
Jag talar inte direkt om hur vi har det heller.
Antydningar, som lämnar mycket att önska.

Nu ska jag lunchträna.
Femte dagen i dag.
INGET sött i går= inget! well well, det tar sig.

tisdag 28 september 2010

Rädd att Flyga

Erica Jong fick svara på varför hon alltid varit så fokuserad på sex,
 och anledningen till att hon hade känt stor kärlek för många män berodde nog på att hennes far hade fokuserat henne en masse, sa hon.
Av samma anledning hade hon heller inte hängt på vurmen för det mansförakt som strök an feminismen på sjuttiotalet.


Jag har haft många många män, och ingen frågar mig varför,
men jag tänker att inte fan var det för att jag ÄLSKAR "mannen", sannolikt tvärtom, i mitt fall.
Som om Han alltid var ouppnåelig och skulle övervinnas, eller underkastas.


Därför var det rätt gott att se upplösningen i "En sydfransk affär".
Se den! Alla ni icke- feminister, vårdnadsbidrags- kramare, motståndare till delad föräldraförsäkring! för er! voila: En sydfransk affär!

Men så är jag ju aldrig varaktigt fokuserad på sex heller.

N P Sundgren i Hollywood

Nils Petter Sundgren har varit överallt där stjärnorna flockats.
Hitchcock, Ingrid Bergman, Mel Brooks, Bunuel, Hepburn, Widerberg, Bergman .... alla som var där.
Med elegans, stil och integritet har han suttit där och lockat ur dem det bästa.

Hur känns det? frågar den bleka kopian i morgonteveintervjun:
Ja, det är kul, säger Sundgren avmätt.
Att bo i ett liv där man inte är där alla är ger perspektiv
trots allt, på hur Sundgren kunde ha känt.
Kanske var han bara modest, kanske jublade han tyst därinne, och skrek för sig själv i tokfalsett:
Herregud Nils Petter: you did it!

Snuvades måhända på det verkliga, efter trettio minuter reste sig ändå Bergman (Ingrid nu då), Hepburn, Kidman, Taylor, Loren, Gardner, Bacall upp och gick.
Inte utan att man undrar, vem dröjde sig kvar och lät sig bli laid?

Konst

Paul Holländer gör en Anna Odell och skjuter sig i armen?
Kan det ge nåt?
Afgahnska sjkvården innifrån, SUVARNAS skerhetsstandard genomlyst? Afghanistan avslöjat till slut?
Dit åker folk för att tjäna ihop till insatserna för det saknade i bolånetaket,
de fattiga måste hitta på ...
allt möjligt kônstigt.

Estetik

Utanför ingången,
en grind slår,
öppnar stänger in till grusgången upp till entren,
bredvid en skottskylt:

Parkeringsförbud

Tisdag 9 - 12
udda veckor
15 mars - 30 april

Måste väl vara soptider?

Det är i alla fall utsikten i genom det här eleganta mänskolånga fönstret.
Naturromantik? not. Inte alls.
Jag har dumpat mitt ex Naturen.
Ensammar mig ändå, som en figur i en existentiell roman.
Men springer inte runt på Hedar för att manifestera det i rätt ram.
Oestetiskt, tillslut.

Meningen?

Att skita i mönsterpassningen på Kinatapeten.
Att fly från allt.
Att på dag tre i projekt 21 LEVERERA.
Att ha lusten att egotrippat skita i allt.
Att äta sin middag själv sent på kvällen i ett tyst mycket stort kök alltmedan de andra två sitter i varsit rum framför datorer.
Att en inte talat med den andra.
Att den andra undrar hur länge tystnaden ska pågå?
Att en annan skiter i fucking vilket.
That is the real Life of Brian.
Att återlämna gardiner på IKEA.

Man vet inget, tillslut ... och det mesta kan kvitta.
Man går på Body Pump, pumpar iväg tiden, livet.
Eller promenerar med huvudet som en väderkvarn fylld av rädslor i skogen.
Välj, tammej fan! välj själv hur Du vill ha det?!

söndag 26 september 2010

Dom är överallt

Även i  Grästorp
ICA Maxi.
Ica överallt.
Där kan du shoppa alla livets nödvändigheter.
The one and only.
Shoppingbussen till ICA.
Maxi.
Maxat.
Strömlinjeformat.
Precis som SD.
Och Nationalsocialistisk front önskar.
Det.
Mångfald är i det lilla eprspektivet brett.
Enfald är i det stora perspektivet smalt.
Not more than that.
Brett eller smalt.
Och överallt i det här kriget den egmensamma nämnaren Cocal Cola
- Fredsängeln vi alla känner i gen oss i?

lördag 25 september 2010

21 dagar framåtanda

21 gram, 21 dagar.
Nya vanor.
Susanne Lanefeldt i God morgon teve fyra.
Sprudlande.
Jag förti. Sprudlar? not.
Så jag stängde av teven och dansade loss en stund.
Sen skulle jag börja ett Nytt liv, förstås, eller påbörja mitt gamla, där ovanorna var färre.
Träning t.ex. som jag de senaste veckorna inte alls ägnat mig åt.
En slapp promenad har varit vad som kunnat påtvingas min ovilliga kropp.
Tröttheten är värre än förut.

Men nu: nu börjar minsann det Lanefeldska GLAD-PUNKTS-LIVET:
Älska varandra, och ge kärlek!
Ja, det komemr tillbaka Mrs S.
Och jag ska börja med min man. Inte sura ur om att vara eller inte vara förfördelad.
Var en vän om du vill ha en, såg jag på en skylt till det Änglarum i närheten där vi bor.
Men jag tycker faktiskt att jag gör och ger utan att det ges så mycket tillbaka, ur dom källorna, men det strömmar generositet ur andra.
Jag ger i fel baljor. Helt klart.
När ska jag lära?
Nu ska jag under 21 dagar lägga mig till med mina nygamla vanor att äta bra och inte godishungra, träna och bli stark, älska och vara generös, och vara en vän, och bli en.
Förtio, och snygg som 64 åriga lanefeldt är mitt mål.
Man blir inte yngre.
I mitt nya Hälsoprojekt äter man 200 gram lördagsgodis. Fine. Well Done.
I morgon är dag nummer 2, 19 dar kvar.
Tre lördagsgodisar senare.
Annars? Har promenerat till bussar i dag. Och dansat loss där i ysteryran efter Lanefeldts glädjechock då da.
Därefter stolssitt.
Jag skulle ju kunna klämma in ett yogapass innan jag lägger mig.
Sovayoga. Allt är möjligt! Mrs S: le och sträck på dig, sitt inte där och lipa.
Yes, det ska det bli.
Kom an, all ni där ute som vill starta nytt. I dag är nummer ett, dag Ett.

torsdag 23 september 2010

Livet, mina vänner

Väninnans dotter i svår bilolycka.
Knäpp knäpp.
Livet.
Knäpp Knäpp, sen är det du.
Och säga vad man vill men tror man på
Gud, och
har man tradition och ceremonier med sig
från sin kultur
DÅ är det värdigare att bryta samman, sörja, vara desperat, vara utom sig,
rasa, vredgas ...
Då kan det finnas människor runt dig som ber för dig, som ger dig tröst,
som inte blir rädda.

Alla ljus är tända nu.
All kärlek är er nu.
Det är Livet. Livet.
Vi kan bara dela och ge upp:
 Tro & Hoppas!
VI kan bara vara Vi.
För vi är lika ensamma i Livet.

Må kraften räcka till.
Oss alla.

onsdag 22 september 2010

To stretch

Lägger in för att det är fett bra: 


Wonder Warthog:
"Vad hade ni trott era jävla idioter? Tror ni att man kan dra isär samhället hur mycket som helst utan att det imploderar? Tror ni att man kan trampa och stampa på svaga utan att de någon gång säger stopp? Trodde ni att ni alltid skulle sitta i orubbat bo fast ni själva kackade i det?"

tisdag 21 september 2010

Win Win

Om nu Mp S och V, håller tight så kan dom förhandla till sig lite realpolitiska reformer.

1) Riv upp sjukförsäkringssystemet.
2) Beakta utbyggnaden av kärrnkraften
3) Se över skolfrågan, komvux, m.m.
4) Öronmärkta pengar till kommunerna för skola och omsorg.

En koalitionsregerning med rödgröna toner låter fint.

Filipstad

Jimmie Åkesson i alla Medier, det sliter väl på'n förstås.
Men va ska man göra med vänner som dem i "Filipstad", partisekreteraren och alla de andra skånsktalande enfrågenissar som inte riktigt uppdaterat sig på svensk kulturtradition vad gäller parlamentariska normer, artighet, och numera från utlänningarna inspirerade och uppdaterade samtalskonventioner?

I Hässleholm kommun hade föregående mandatperiod SD verkat för 1) en staty i en fontän, 2) nåt annat obetydligt som jag glömt, de hade inte 1) avbrutit samarbetet med migrationsverket, som dom vallovat, och inte heller drivit igenom sina utlovade radikala interventioner på den svenska Mångkulturalismen.

Men om dom bara fick så HJÄLPER ju SD mer än gärna FLER människor från problemhärdar i världen än vad de etablerade partierna som bara kostsamt fortsätter att ta dem hit. 1 Miljard i bistånd och stängda gränser är vad dom vill. Vem ska jobba med biståndet? Sd'arna? Öppna ett SD-Jugent i Persiska viken? overaller till alla utdelas i soppköket, sen tar militäry training camp över vid 9. Havregrynsgröt serveras 10.00 och sen är det Isterband med stuvade potatisar till Lunch?

Jag undrar: hur många mandat är det egentligen i alla Sveriges kommuner som besatts av en Sd'are?

Integrationen har misslyckats ropar alla, om dom nu är så beskäftiga att dom vågar prata om det MAN inte får.
VAD, exakt är det misslyckade med integrationen? Jag vet inte? Är det det att när du åker till IKEA nära miljonprogramområde du ser människor med andra hudfärger, talandes andra språk?  Vilket djävla ramaskrik det skulle bli i de nedre regionerna om man på IKEA införde bönerum. Men det behövs för fridens skull, och för husfridens, fö rmeningen är väl att man ska spendera sin dag där, äta och leka och handla riktigt mycket. Menar man något med religionsfriheten? egentligen?

Man får naturligtvis yttra sin åsikt fritt, men när en demokratiskt vald företrädare för ett riksdagsparti börjar yra om att en muslim inte kan vara Svensk, då är man väl bra nära ett om inte lagbrott så ett ordentligt normbrott? Varför ska beskyddarna av Svenskheten vara så osvenska? Jag får problem.

måndag 20 september 2010

Bestörtning ...








Mitt barndomsland är uppätet av en slätrensad Åkesson med naz- anhang.
Nu startar dom vita bussar som kommer att åka runt i städerna och collekta utomeuropeer.
Tåg eller flyg, eller bara kasta dem i havet, gaskamrar? så att man säkert vet att man inte ligger minus på reskostnaderna? Och den där gamla damen med rullatorn, kommer hon att komma fram nu och äta hela kakan och känna sig TRYGG och HARMONISK, de svartdräktade giriga musse- roffarna är ute ur bilden, så också deras barn.
Vitt Vitt Vitt, allting är Vitt Vitt Vitt.
Jag ser det snöar.

Och Alliansvänner: ska ni verkligen sitta där och gråta: vänd inte bokstäver för sakens skull. Mp ligger ju, handen på hjärtat, längre i från i fler frågor än vad SD gör.

Hårdare tag.
Svensktest.
Mindre omhuldande.
Arbetslinjen(  lazy-hunt).
Ordning och reda.
Arbeit macht Frei.
Burkaförbud.

JA, det var bara ett snabbt axplock.




söndag 19 september 2010

INTER- NATIONELL

Nu kan vi bara vänta ut det. Resultatet.
Sd- som kampanjat i motregn av tomater, hur ska det gå för dem? Och hur ska det rapporteras från deras valvaka? Heilandes?

Hörde ett program om Islands ekonomiska härdsmälta, några röster sa:
vi börjar om, reflekterar över vad livet är, går inåt.
Men, inte behöver vi en härdsmälta för det, för att veta att vi inte alls måste ha mer mer mer,
shoppa mer mer mer.
Al Gore dansade en sommar.
Nu dansar industrin uppåt i gen. Och, ja det är ju nödvändigt, för att få fart på världsekonomin.
Vi sa väl också att nu ersätts skitsystemet, det genomruttna kapitalistiska blindstyret med ett mänskligare mer holistiskt.
Det var 2008. KRISÅRET, oktober 2008.
Nu rullar det igen, Vovlo nyanställer.
Och visst är det skönt. Folk får jobb. Får mat, får allt dom vill ha.
FETARE plånbok.

Björk talade på bruten engelska.
Reikyavik var för litet för henne, för litet för att sälja musik, sälja artisterui, för litet för att utveckla sin egenart.
Det disparata saknas Island.
Skicka SD:arna dit vettja. Karda ull, smid i järn, Thorshammare på export?

Det var då jag verkligen kom att sakna den internationella aspekten i valet 2010.
Ett Island är för litet för Björk. Och det är okej, ett Sverige är för litet för ett Cardigan, ett Hives, Sverige den tredje största musikexportören. Vad säger SD om det egentligen: "Stoppa exporten, låt inte våra kulturskatter sippra ut ur landet!"?

Nä, vi har ett utbyte, ibland kommer världen till oss, ibland går vi till världen, andra gånger möts vi i cyber, och gränserna är inget vi hyllar i dom lägena, nej, då hyllar vi mötet, kommunikationen, glädjen av att dela.
Jorden är en liten plats, ett litet klot i rymden. Och jag, jag är i alla fall nyfiken på vad som sker 'där borta'. Och ska vi någonstans med våra mänskliga rättigheter, jag då vet jag inte riktigt  hur vi ska göra för att inte bli ena hejdlösa kolonisatörer? Sälja ut? Exportera. Även till dem som inte vill ha?
Man kan väl inspirera? och låta sig inspireras?

Men, nä, nationalstatens suveränitet, den är viktig, VÅRT Sverige, VÅR välfärd. HUR fan ska vi integrera världen i den?
Flyktingkvot handlar ju innerst inne om det? eller hur?
Hur många kan vi ta in i familjen utan att familjens status går i sank?
Jag vet inte.
Det är ett praktfullt Dilemma.
Men Björk hon flyttade till NY, och pendlar.
Mellan vad ska Sverige pendla?