torsdag 31 december 2009

En stunds uppriktighet

Rev julkortet från den idiotiska mannen som jag dejtade förra hösten direkt, släppte bitarna i soptunnan innan jag hade passserat GÅ. Sitter folk och tvångsskriver kort till alla som de överhuvudtaget kan hitta adressen till?
Jag fick två kort det här året. Ett från honom, ett från mina ex- svärföräldrar.
Själv skickade jag nada, inte ens ett e-kort.
Om jag får vara uppriktig och sann vill jag inte skicka ett enda kort, inte tvångsmässigt höra av mig till intvingade bekanta. Om jag fick löpa linan ut skulle jag skita i allt det. Sen skulle jag känna mig så ensam så ensam, ändå. Men det är en het dröm, en förbjuden.
Fast i ärlighetens namn. Så mycket löst folk man ska bry sig om som inte ger ett djävla skit igen.
Min återkommande dröm är att bara va.
Ligga ner, lyssna på fåglar och höra löven susa.
Ha kontakt med dem jag älskar.
För det är ju uppriktigt sagt bara med dem som umgänge ger något. I övrigt föredrar jag att tänka, läsa, filura på nätet. Hur mycket mer stimulerande är det inte? eller att arbeta?! Att arbeta befriar, som dom så visst sa. För att det är en inrutad tid där du inte förväntas göra något. En sån frihetskänsla det inrutade kan ge.
Däremellan är lite bus med A vitalt.

Men man ska stå upp och å hej å hå, ho ho ho.
Fick alldeles för lite av det med modersmjölken, kompetensen, självkänslan att ta för sig på ett naturligt och avpassat sätt. Nä, det jag gör är att le, och finnas till för andra. Och inte för att jag tror att andra är så djävla uppfyllda av hur jag funnits till för dem. De har väl inte märkt nåt.
Nä, för det mesta är man ingen, en osynlig, en som inte finns annat än som en eventuell parameter för någon annan att se sig i.

I somras på en fest sa min exsvärfar att dom saknade mig: "fattar du?", sa han sen för att förtydliga. Han var lite dragen. Vad saknade dom? Det gjorde mig illa till mods förstås. Men jag undrade ändå, vad?
Att jag var en som skulle ha lagat hemkokt sylt och odlat i det växthus min ex- man nu låter växa igen? Vi var förresten aldrig gifta.

Min nya man ser mig inte heller. Vi delar inte samma språk. Ibland är det höjdernas frihet även det. Att han bara älskar, obestämt vad. Jag vet inte om jag konstruerar den bilden, komplicerar och sätter mig själv i kylan på en sten, offrar, men min lott verkar vara att ha människor runt mig som inte har en aning om vad som rör sig innanför mitt pannben. Det är klassrymlingens gytter. Magister i en massa konstnärligt flum. Hur ska jag kunna konversera på de fester jag aldrig går på om sånt jag aldrig haft sammanhang för?

En gång hade jag en man som såg mig och lite till. Kultursnubbe från huvudstaden. Jag tror att han konstruerade mig. Skapade den han ville jag skulle vara. Och han hyllade hypade. Jag tog det för givet. Nu tänker jag med visst vemod att det var den epoken det.
  Min unge ser mig också. Vet lite om allt jag vet och gjort och kan. Det är stort. Det största faktiskt. I min lufsande tillvaro vet han att bakom den där anspråkslösa djäveln finns en glöd i hjärnan. Han har sett det. Tack. Han vet också att jag undviker.

Men min nya man. Min nya man. Vad ser han? Ibland står han här bredvid och undrar vad jag skriver. Jag säger inget. Skriver, säger jag bara och skrattar lätt undergivet. Jag har mitt, han har sitt, sina tankar. Ibland vill jag dit, ibland vill jag släppa in honom här, men! oftast går det sida vid sida, dag för dag bär lusten att bara va med honom, skratta, vara nära.

Gott nytt år!

onsdag 30 december 2009

Livet, igen













Sitter här med påbörjad nyårskavalkad.
Kommer av mig. Börjar på nåt annat.
Skulle haft en stor falska champagne i stället.
Jag ser Jag som älskade dig så mycket.
En borgerlig film i intellektuell miljö.
Men en sån karaktär hon gör,  Kristin Scott Thomas.
Jag vet inte i vilken fransk stad det utspelar sig. Men den är liten, där finns ett universitet, ett badhus och en polisstation, utöver det ser man bara interiörer i familjens hus.
Familjen dit kvinnan, som Scott Thomas spelar, återvänder efter ett femtonårigt fängelsestraff består av en hustru tillika kvinnans yngre syster, en man och de två från Vietnam adopterade småflickorna.
Det är klart att fängelsevistelsen måste kontrasteras mot den högborgerliga miljön.
I en scen - Kristin Scott Thomas ligger på sängen, ljuset faller mjukt från fönstret bredvid, det är tyst - då slår det mig torrt: jaha! där är en kropp, en människa, så ser hon ut, på det sättet utsträcker hon sig i universumet, där slår ett hjärta, där rusar blod, där går det impulser i neuronerna, händerna är kanske varmtorra: och: så ensam hon är, alltid lämnad till sig själv. Ändå, människor, skapelsens krona, som sträcker ut sig i mellanrummet till den andre kan skapa något, så gör hon avtryck, en hand på en panna, ett badhusvatten mot en kropp, några ord och en röst mot ett öra. Så bärs barnen vidare, så upprätthålls livet, så fortsätter vi att tillskansa oss varandra, och tiden. När båsmentaliteten av de lägre behoven är tillfredsställda kan man gå till konsten, till samtal, göra ett försök, ett samlande, erbjudas en nåd: jag läser det igen, jag hör vad som sades, de hör Dostojevskij, de ser Rohmer, de tröstas och spinner oss och vårt nät, vårt enda skyddsnät vidare vidare vidare. Så räddar vi oss, och varandra.Orden, bilderna, leken, lusten att berätta, att visa, att leva, trots allt.
I våra tystnader, i våra stora inre universum pågår det, möten med de andra, möten utan fysik, där sjuder hjärnornas sånger utan barriär i mig, i dig, i dom, nu och för länge sen, 1822, 1977, 2008.

tisdag 29 december 2009

Karl Lagerfeldt

Jo, i går när jag bläddrade runt i THE Vintage butiken, bland Chanel, Filippa, Acne, You name it, höll jag i en topp av Karl Lagerfeldt för 300 spänn. Snygg, och i min storlek. Damer med den här plånboken är antingen anorexismala eller Monroefylliga. En av den senare modellen uppehöll sig i provrummet, uppehöll även den finlandssvenskt brytande expediten, pratade om nån film hon sett. Rösten som från en förtitals film, hög och oblyg, dumfin liksom.
"Ja, oh ja, det var så härligt! att få njuta, alla såg riktigt bra ut, ner till minsta ostdisksbiträde, vackra ansikten, vackra kläder, smycken. Oh! storatrat och samtidigt så underhållande förstår du!"
Var hon på riktigt, undrade jag och släppte Karl L'en för en mer vardaglig Velour-kjol, mörkt grå, halvlång och med en lite trashigt ojämn kant nertill. När jag trängde mig förbi provrummet och alla klädställ med pälsar och hattar för att nå fram till disken såg jag kvinnan därinne. En helt vanlig dam, femtio, på pricken antagligen, inte + inte -.
My ass, varför tror du att du är så djävla kul, frågade jag mig när jag såg hennes trista nuna.
Överklass är oklädsamt när den är omedveten.
En wannabe antagligen.

Brödet och Fiskarna

Halkade ut, hackade på istäcket som lagt sig på gården utanför, strödde salt, A ropade: det är matsaltet! jag hackade vidare, var alldeles skakis när jag kom in och skulle skära fenorna av två upptinade feta vittlingar.
Sen sprack det läck i badrummet. En fontän rätt ut. Tur ingen satt där, tänkte jag, och sprang ut i källaren för att hitta huvudkranen. Hornbach och en slang och en klämma och en isoleringsteijp senare kunde vi sätta oss tillrätta.

Jag hade halkat ut, halkat runt, ner till Redbergsplatsen, tittat vintage, in på cafe, läst tidningen och försökt räkna ut hur många gånger man kan gratisläsa tidningen för en kopp kaffe? Vad kostar en prenumeration? 1000/år eller?
En stor Cappu 24. Det blir 4 på hundralappen, alltså 40 gånger motsvarar en pren., ungefär en gång i veckan skulle räcka alltså, ja om man går dit själv vill säga, annars betalar man för två, och vad jag såg så hade de bara en slags morgontidning. Ja, jag är för snål för att prenumerera, kan också påstå det är miljömedvetet, för varför bära ut kasse efter kasse med olästa blad?

Väl hemma hittade jag vägsaltet, strödde igen, hackade lite till, blottade tillslut trädgårdsstenen lite sådär, här och där. Torra händer av innevärmen, torr ansiktshud. Veledakrämen slut. Pressar ändå ut en klick ur den med mandel. Sen kom det massa folk, varmt i rummet, varm mat, varmt te, och sen som avslut fram med de misslyckade och torra saffransbullarna. Varsågoda! Le. Och jag log, för mig själv, för att jag sa tyst att jag fantamej inte ska säga ursäkta för att dom är torra.

Ska nu äntligen i lugn och ro få läsa, läser Heberleins omskrivna, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Bra bra, men ibland slår det mig hur flata vi har blivit, för här är det på riktigt, ändå ter det sig emellanåt som en lättsam fiktion, realistiskt icke-svulstigt överdriven, men oj oj, jag vet: måste påminna mig: en svårhanterlig fruktad verklighet av lidande bakom. Jag tycker om Heberlein, som om hon blivit en slags profet, en messias som lider på korset för vår förlåtelse. Ska krypa ner bland kuddar och dun och bara läsa tills jag faller i skön sömn, då ska jag låta mig föras bort, bäras iväg in i sömnen, vilan, friden. Be en bön om tillfällig nåd för alla dom vars hjärnor bråkar.

måndag 28 december 2009

Peace & Love

Jag satt å såg Anna Anka laga anka i sitt julprogram.
A irriterad, vill plötsligt byta kanal, - det var då hon låg på pilatesbollen och gjorde "grodan"  - eftersom damen i fråga, enligt honom plötsligt, inte tänker på någon annan än sig själv.
Vi hamnade i en Woodstock-dokumentär.
Förklara 68 rörelsen på två minuter den som kan.
Jag kom av mig, häpnade: vad hände med allt? Vilket antiklimax!
Vi ser hur en tromb drar en överdriven regnskur över den enorma scenen. Scenarbetarna försöker rädda elektroniken och flyr.
Folkflocken nedanför i ponchos och batik uppmanas söka skydd.

Kring julbordet på julafton var det dock bara A som inte alls förstod den allmänna indignationen över Ankans uppsyn.
Då stod han på sig och sa att hon vill väl bara vara en nice woman som är fast i kändisskapets kultur.
Jag gillar de helt way out referenserna han håller sig med (om man jämför med mina/våra).
Allt blir tydligt, till exempel hur åsiktsmaskineriet är styrt av sedan länge ingraverade koder i våra flockstyrda impulser. För att haja det inkorrekta med Anna A's uttalanden bör man sluta upp bakom och förstå kvinnorörelsens ambition och vår dubbelmoral kring den. För att säga en sak och mena en annan krävs långtgående invigning i systemens natur.

The summer of Love. Att det var politik, om jämlikhet, frihet och broder/syster- skap och för mig, i min hjärnas konnotationer till det där: kvinnofrigörelse, kvinnans lust, kvinnans rätt. Allas vår rätt till livet utanför femtiotalets strama räta kostymvinklar, etniska rensning, kärnvapnen, Hitler. Nog måste väl Kejsar Haile Sellassie funnits med på ett hörn där också? Rastafaris?  Socialt uppror.  Får googla på den, Bobbelibobban Marley på woodstock? Nä, kan inte bekräftas, var han för ung, slog igenom senare, första stora plattan 74? 


Kanske det var ungefär som reggaen, säger jag ändå. 


Men vad är det för A? One love, ganya, rastaflätor, gult grönt rött, den etiopiske kejsaren Haile Sellassies, som den nya messias ,väntan på att ett folk skall komma honom till mötes? Men det är ju kristet, och flickorna där ska inte raka håret under armarna och inte vara allmänt kort korta och inte heller särskilt jämställda. Rastafarikulten är däremot införlivad, liksom uppäten och digested som det passar sig,  i den rörelse A tillerkänner sig som muslim: mouridismen, där har dom figurer som kallas Bye Fall´s, det är efterföljare till grundaren Ahmadou Bambas högra hand.  Dom klär sig i trasor, och odlar rastaflätor och är lite allmänt fria outsiders. Grundaren är svart, senegales, och muslim, ungefär som Haile Sellassie är det då, men etiopier och kristen då.


Kan man bara ha gudar, profeter som liknar en själv?
Om man aspirerar på att få ha ett finger med i spelet, och inte vill blott underkuva sig andras ordningar, då måste man styra upp det.
Jag, vad har jag för ambition med mina gudar, coh vad är det jag tordes vilja styra upp?
Inga, inget, som om mitt fullständigt maktlösa tillstånds enda uppkäftighet tillåter: Inga Gudar! 
Och det ÄR ju uppkäftigt, rebelliskt rentav, så hotande. Men en är inget hot. Så därför blir man lätt utmanövrerad, söndrad, inte alls härskande. Men lite fri, fri i den lilla lilla enklaven jag som bor i det rum där ingen annan gudspatriark redan fyllt upp. En tandlös under sängen religion liksom.  


Hur som helst.


Joe Cocker var magnifik där på scenen, vilka manér, och så förvånad jag blev av att se att han har varit ung, som om jag trott att han varit mysfarbror - you are so beautiful - alltid. 
With a little help for my friend



fredag 25 december 2009

Förpackad

Brud.
Inte kände jag mig så vacker som jag sen blev i allas ögon.
Det är fantastiskt med goda speglar.
Vitt vitt vitt.
Och krispigt.
Förnseningar.
Folk som försenade.
Alltihop.
Min huvudsvål ville gå upp i sprängverkan.
Femtioelva snöbilsfläckar på kjolen, sista just innan vi skulle gå in i mina föräldras till tempel smyckade hus. Underligt hur en dörr, en entré, ett förväntansfullt sällskap minuten senare kan förbyta all fucked up hopplöshet infor tinges belägenhet, blåsa bort den, för en skimrande strålande midvintermagi. Mitt älskade barn  bakom i snyggaste kostymen.
Mamma mötte gråtande i dörren, hon var öppen och lycklig. Bakom henne skymtade massan därinne vars ögonpar blinkade nyfiket mot oss i ljusskimret. Utanför brann en eld. I rummen rosa, vitt, blått, guld. Nästan så politiskt inkorrekt att det kunde anmälas skojade blomstergubben. Sure. Ljusblått och rosa. Skulle jag våga gå nerför hallen? Gästerna var rörda. Vi tågade in. Skulle man hålla honom under armen? hur höll man i så fall blommorna på bästa sätt? Vi ställde oss under misteln i den med tyll och rosor smyckade portalen. Vigselförrättaren höll tystnad, fotoblixtarna blinkade.
Sol hade sminkat mig och lagt året, S servade med lunch, kaffe och choklad och lugnande Mozart. Så högtidligt fint. Hjälpsamhetens lov sjöng i alla vänner och bekanta. Någon lånade ut det, en annan det, hjälpte med det, två höll matlag hela dagen i vårt kök, folk fejade, kånkade, torkade, putsade, förberedde och körde hit och dit. För oss. Lilla I och Lo skjutsades fram och tillbaka med storslaget tålamod. Pysslade med allt. Här och där var en lucka uppstår fyller Lo i. AK konverserade vigselförrättaren.
Alltihop. Så underbart Lyckat. Lilla I som spred sitt ljus när hon ropade Gudis över alla huvuden.
A kämpade med tårarna, kämpade, jag vet det. Ändå, stilla rann de nerför kinderna. Han gömde sig i min hals en stund. Lo läste vackraste dikten om hur kärleken är där man älskas för den man är.
Sen sa vi JA. Och sen surfade vi vidare. Bars fram av välvilja, lyckönskningar och stor kärlek.
Gästerna var fantastiska. Glada! Varma! Uppsluppna! Välvilliga! Tänker på allt som människor kan skapa tillsammans! För oss ett stort stort rum som räckte över hela härliga världen av kärlek som öppnade sig och våra hjärtan. Jag kände mig ren och stor, utan grus.

TACK TACK TACK!



måndag 21 december 2009

Snön faller och vi med den

Jaha ja,
nu har jag packat en hel resväska med klänning och attiraljer.
Taxitjänst först för alla som har den goda karaktären och viljan att hjälpa till.
Månniskor är fantastiska!
SOm hjälper till.
Mer än så kan man itne begära, kan man itne begära,
men vara tacksam, tacksam tacksam!

Nu fil och vinbärssylt dagen till ära.
Rostmacka & kaffe.
Sen drar det igång.
Hej å hå!

Det här är surrealistiskt minsann!
WTF!

Jag är löjligt svag för min blivande man.
Han är löjligt ledsen över att hans ring var för liten.
Men vilka fina ringar!

Jaha ja, nu sätter jag igång.



- hjälp -

söndag 20 december 2009

Kugg-julen

Oj, nu rullar det in, maler på som kvarnhjulet ingen kan stoppa.
I går kom Lilla I och Lo farande med tåget, ut ur kylan hem till oss
i vårt ångande varma lilla bo där A hade tänt alla ljus vi hade och dessförinnan experimenterat fram en för honom helt ny kycklingryta i köket.
Åh, sånt gör mig lycklig!
Att lilla I och stora Lo gör sig besväret att åka hela vägen, till oss!
Lilla I sov när jag kom hem. Ljus och mjuk och trött efter tågresa.
Ångan mot fönstren förvandlades till kondens under nattens kalla timmar.
Tio minus, knarr under fötter, folktomt och så bakterierensat ute i det frostbitna.

Herregud!
Snart är det dax.
Herregud!
Är du med på´t lite?

I torsdags kom syrran och Z-li, hon i en rosa spetsig prinsesskjol. Dessa små ljuva ungar, de har sina preferenser. Vi var iväg å dansade. Undrar faktsikt om hon såg rörelserna men tyckte dom var svåra, eller om hon bara såg att vi flängde runt allihop? för hon svängde liksom på sitt eget sätt, mellan golv och tak, så som ingen annan. Ibland kan man se hur ungar fylls med krav som de på olika sätt försöker göra sig av med utan att lyckas. Så såg det ut ungefär, när hon rullade runt bland våra ben.

Jag borde ha orkat ta mig till solariet. Check: not! fortfarande blåvit.
Men vi handlade igår, allt från lista. Allt är listat. Stort block med nya listor, listor för allt, var dag: check: listat!
Men mest är det festen, hur den ska bli, med alla olika sorter.
Har förberett för lekar, men hur kul Är det?
Kommer jag att skratta av nervositet, eller gråta av rörelse?
Kommer sömmarna hålla? Kommer jag blir vacker i håret och med make - up'en?
Tänk om klackarna går av? Om maten inte räcker?

Bäst är att jag tillslut bestämde att mina väninnor skulle vara med, och speciellt dom som jag vet gillar mig, kanske sex av dem som då bara kommer tänka ljusa tankar och vara glada för min skull.
Det är livs-viktigt, märker jag, att det kan bli så.
Inte kunde jag väl stå där under misteln och veta att det skulle finans stänk av svart i allt det vita.
Nä, det är för er jag kommer bli lycklig och trygg: Lo, Suss, AK, Tess, Ek, Fo!
Älskar er Habibis! Tack!

Rapport avlägges. Med bildbevis. Och Poll!
Okej, or not?

fredag 18 december 2009

Ärligt talat.


Jag skiter i alla tantvarningar.
Va fan e de?
Jag gillar att ställa fram en kopp till min blivande make, jag gillar att sätta bröd i rosten (inte rosta dem), gillar att ställa fram en tom frukostskål, ställa fram smör och ost.
Det är för att lämna valet öppet som jag bara ställer fram, utan att fylla i och göra klart, bre t.ex..
Han kanske vill äta något annat.

När jag far fram i köket under min bästa tid: frukosten, så har jag bara en sån lust att svepa med grejer till alla mina andra familjemedlemmar.
Och jag gör det.
Hela tiden.
Lägger fram grejer.
När de inte ser.

Inte alltid, förstås.
Men, det är en annan dag.

Jag gillar annars att öppna locket på, och känna suget i käften redan innan jag fått sommarens hemkokta vinbärssylt i munnen. Doften av tinande saffransbullar och draget som varmluftsugnen orsakar i köket där jag oftast sitter med datorn klingar högt som Orsa Spelmän. Skiter i tantvarning på det också.
Klinga mina klockor!
Och Åsa Jinder. Det är fint alltså.
I dag hörde jag en sopran sjunga Stilla natt, det var också vackert.

Nä, men: ärligt talat, tänkte jag när jag var på väg till p-huset:
Jag skiter i tantvarning, eller vuxenpoäng:
Va fan e de!
Nu får väl alla djävlar ramla in där de vill och jag skiter i vilket som blir mitt fack.
(Bara inte tjockis-facket, bara inte det).

Sen stängdes jag in i P-huset. Bommen vägrade öppna sig och därefter var biljetten förbrukad.
Man kan alltså bli igenbommad här, tänkte jag insiktsfullt allt medan jag tittade ut från sjätte plan ner på gatan med den grå kylan i det begynannde snöfallet.
Nu kunde man hur som helst trycka på en nödtelefon och prata med en vakt.
Tillslut öppnade dom motvilligt grinden.
Då var jag i det stadiet att jag kunde ha skrikit Fuck You era jävlar ÖPPNA grinden FÖRIHELVETE!
jag HAR ju BETALAT den förbannade BILJETTEN!

Ibland blir jag bara sketförbannad.
Arga-tanten, liksom.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det?
Ta piller?
TANTPILLER kanske.

Jag skulle vara Bo Derek!

Aldrig drömde jag om det så här.
Jag skulle se ut som Bo Derek när hon kommer upp ur badet på den där stranden,
fast med kläder på då.
Jag tänkte mig att jag skulle ha en lång fläta med små blommor i, en inbakad fläta.


Och jag skulle förstås vara vrålsnygg.
Och säkert skulle ALLA glo på mig där jag gick kyrkgången fram, och de skulle tänka att fy i helvete vad hon är VRÅLSNYGG:
Hon ser ju ut som Bo Derek när hon kom upp ur vattnet på den där stranden!










Fast!
Nu blir det inte så. Inte alls så.
Vilket pucko jag måste ha varit, så självcentrerad, (redan?).
Fick sy ut klänningen i går.
Byta dragkedjan.
Det gick la sådär.
Man behöver inte syna sömmarna med lupp direkt.
Vare sig här eller där behövs det synas.
Varför ska man göra det egentligen?
Som om det roar med fel och brister.

Nä, jag ska nog säga Ja ändå. Trots allt.




Näe ...

...skojade bara.
Mitt bröllop ska bli en magisk dag i vintersolståndets tecken.
Rättså starkt har jag en känsla av att det blir.
Som ett eldsklot i rymden svävande,
tryggt och säkert.

Vaneklmodet är dock mitt signum.

ANROP!

Min värld!
Fönstret mot världen!
 - Jag ska gifta mig.
En underlig känsla av overklighet.
Tänker mest på nån som rekommenderade någon, det var nån kolumnist, som rekommenderade en novellist som skrev uppriktigt säkert om kärleken.
Och det enda jag minns nu var att kolumnisten som exempel på vad novellisten skrev citerade ungefär så här någonting:
"Ja, som att stå på en bro med sin fru och titta på en annan kvinna och då fråga sig om man gift sig med fel."
Alltså: när man står där på bron och funderar så, då vet man att det är NORMALT.
Så kan man nog tänka.
Om äktenskapet.

torsdag 10 december 2009

Tid

Ungefär nu bör jag gå och sminka mig.
Min nya ambition - vad gör man med decemberblånad som fnöskar - är att försöka vara lite snygg.
Förtiårskris, ja.
Om ni nu tycker att jag skriver mycket om detta, är det INGET mot hur MYCKEt jag tänker på det.
I stort sett hela tiden tänker jag på att jag är lite för tjock, lite för fnasig, lite för ofräck, för lite sexig.
Kanske är jag abnorm. Eller bara ett tidens tecken.
Eller så är jag bara resutlatet av vad som händer när dikotomin horan madonnan upphör att gälla, upphör att vara giltig.
Här avfärdas ingen för BIMBO.
Nä, här ligger vi under allt detta, som förtiåring hopplöst under.

Jaha.

Men mera om tid.
Varför har jag så kort spann mellan det som jag gör nu och det jag ska göra sen.
Transporttid existerar inte i min värld.
Jag lever med ett helt annant tidsperspektiv.
När jag inte ojar mig över min YTA, ojar jag mig som oftast över mina inre brister: däribland min självdiagnostiserade släng av ADHD.
Vilken tur tänker jag då, att jag har en sån ardennerenergi, så att jag orkar med alla konstiga stigar jag leder mig ut på på grund av dessa mina svårigheter.
Jag reder tammejfan ut ALLT.
Spelar ingen roll vad.
Jag hittar en lösning. Och jag gör det med ett leende.
Leende, enbart för att lugna omgivningens oroade ängsliga blickar av SKULD.
Huvudet högt. Huvudet högt.
Jag vet, jag kan det där.
Och nu ska jag göra det igen.
Skrida till verket och TROLLA.
Trolla med tiden, och ta mina snabbaste genvägar för att komma ut genom den där dörren sminkad och glatt intagande.
Sitta på möte kl. 12.
Jajamän!
Here we go again!

See you! soon soon.

onsdag 9 december 2009

Kahlo mon amour!

Zappade och hamnade som ofta på Travel.
De var i Mexico.
Kameran skred uppför trappan på Kahlos blå hus i Coyoacán.
Jag höll andan för att sen släppa loss krumbukter i den outgrundliga inspirationskällan.
In i sovrummet åkte vi, upp i sängen under baldakinen, ner i matsalen med gult,
över till några tecknade blad i Dagboken.

Aaahh!

Frieda bearbetade sexualiteten, könet och politiken, sa reportern.
Gud, det fick tinningarna att bulta av lust plötsligt.
Vad har jag gjort alla de här åren?!
Vad har jag gjort av allt?!

Jag minns hur det var där. Hur jag dröjde kvar inne i Ateljen, såg på kruset med askan, såg på den ofärdiga Stalin. Längtade efter ett projekt som hennes. Skred genom rummen. Andades i fukten.
Herregud!
En gång var jag där.
När det brann i mig av iver.

Vad hände?


















Min klänning hänger där, målades 1933 efter USA vistelsen där Diego målade mural fresk över den nya moderna industrin åt Henry Ford. Illustrerar väl ungefär den vervremdung jag känner inför allt. El viva Frieda.

En funderare ...

Om man är smal blir man vrålsnygg i en billig trasa från Gina.
Glans, frans och glam, voila.
När man inte är det hänger en fucking jävla skirt för 4500 som en svullen disktrasa och fetar ut överallt.
Spelar ingen roll alltså, hur man gör.
Ta burka eller hänga sig. not. Men man har inget LIV.


tisdag 8 december 2009

Äldre trädgård sökes


Just nu drömmer jag om Boboliträdgården i april.
Om att det kunde vara nu, och att jag kunde vara där,
sitta på en stenbänk av alla stenbänkar som ramar in den där fontänen nere i ena hörnet.
Då skulle jag passa på och ta en dagstur upp på någon av kullarna som omger Florens.
Gå till nån by, och se ner på alltihop, kanske ta bussen tillbaka.







Jag vill fortsätta leva på det sättet, komma ensam, gå ensam.
Åka till Prag, Berlin, ta tåget vart som helst.
Lyssna på P1, rassla med papper, titta ut genom fönstret.
Hälla olivolja på ett fat, doppa bröd i, hembakat.
Finns det någon som skulle drömma om att drömma samma?
...

Sen vill jag vara familj.
Vandra i fjällen nån gång. Åka till NY.
Annat som passar.
Växla.
Det går väl?

söndag 6 december 2009

Kom och Be!

När jag först kom till Istanbul blev jag så överraskad av det ljudande hölje som ramade in oss i tillvaron när minareterna sjöng till bön.
Före fem, vaknade varje morgon i irritation, första veckan och möjligen andra också.
Där tror jag det mest var Allah Akbar! som microfonrösten ropade i olika melodier.
När vi kom längre ut på landsbygden steg böneropet tydligare ur det täckande storstadsljudhöljet.
Men då hade vi börjat vänja oss, och sov över, i dvala visserligen.

I Väst Afrikas länder spelar de en helt annan musik i böneringningen.
Mer som sånger, klar vinnare i den böneutropens melodifestival jag skulle kunna sätta samman med min ringa erfarenhet.

Det här slår mig i och med minaretförkastelsen i Schweiz.
Är det för förändringen av tillvarons ljudmatta man inte vill slänga sig i en gemensam muslimsk högtidsbön?
För den är radikal naturligtvis, den förändringen. Om det ska ljuda fem gånger var dag. Men, man vänjer sig förstås.
Man kanske kan välja melodi?

I vårt hushåll mixar vi  religionen 33- 33 - 33.
Rättvist fördelat på Agnostiker - Ateist - Muslim.
Agnostikern försöker komma i kapp med sin andliga kropp i förhoppningar om morgonyoga, kontemplation, konstkonsumtion (ibland produktion). Ateisten joggar för kroppens skull, och numer också i insikt om vinster i humör, för själen spelas det trummor. Muslimen har sin bön, som gymnastik för kropp och själ, och vilken medicin det är.

"Har dom lagt ner Radio Islam?" frågade jag min väninna.
"Ja, det var länge sen, nån där anhölls för terrorism... " sa hon.
Ja, så sa hon, inte vet jag.
Men det resulterar i att vi måste kolla de där böbnetiderna hela tiden.
Och missar dem.
Då får man be igen nästa gång.
Det verkar som om alla muslimer hänger efter. Samlar skuld.
I vårt hus pågår alla de här aktiviteterna utan särskild uppmärksamhet.
Ingen brukar Upplysa för de andra att jomän, nu har jag gjort det och det och det för det och det och det.
Det görs, och liksom jag frågar ungen om han inte sprungit på ett tag när jag märker det frågar jag mannen om han inte ber. Ingen frågar mig om jag yogat.
För jag gör det oftast innnan nån annan rest på sig ur sina varma sköna morgonsängar.

Vi äter inte gris heller, men vi äter mycket lamm.
Alkoholkostnaderna är mycket ojämt fördelade på oss tre.
I övrigt inte så mycket mer annorlunda än med vilka tre som helst.

Annorlunda blir den som är muslim i Schweiz. Adja 28, med slöjan (det är tungt att yttre incitament för religionstillhörigheten Islam bärs främst av kvinnor, tungt för dem, att behöva vara så explicit stolt.) Hon ska gå ut i morgon och i morgon och i morgon. Vad gör man med sin känsla av utanförskap?
Vad händer i ett samhälle där man inte mixar 33 -33-33? eller för ändamålet annan skalenlig fördelning?

Om vi råkar vara borta hela dagen ber inte A, folk tycker kanske att det är nåt dåligt, säger han. Och man märker det på honom. Då klarar han inte stress, blir trött, och gärna lite slokande framåt slutet.
Det är som om de där stunderna med sig själv är nåt hans själ behöver.
Just därför, om inte för andra värden, bör man ringa till bön också i Schweiz.
Vilken själavård, vilken förebyggande verksamhet, vilken manna från himlen!
Muslimerna kommer bli lugna och glada och följsamma ...

lördag 5 december 2009

5 december

Började dagen med en färskmald och läsning på Cafe Zenit.
Ryckte i dörrn redan innan de hade öppnat.
Läste, och tjuvlyssnade på ett par människor vid ett bord intill.
De åt nån ciabatta med olivcreme.
Den ena berättade om sin förestående opposition på en c-uppsats.
Så engagerat, och så klartänkt.
Vad gör vi sen, alla satar som lärt oss allt om vetenskapliga metoder och empiri?
Vad gör man t.ex. när man har en känsla för hur Pekingoperans misce-en-scene rent matematiskt korrelerar med ritualerna vid Pyramidstäderna? vad gör man när man har en idé om hur detta tal skulle kunna lyfta Afrikansk dans och rytm in i korsningen med Europeiska konventioner och det skulle kunna ge det sceniska uttrycket nåt extra?
Man bara tänker det. Tyst.

Drog vidare med spårvagnen. Till centralen, ner mot Nordstan.

En unge i tio års åldern lämnade pengar till en nedböjd tiggerska som satt i tunneln mellan centralen och Nordstan. Nånting i bilden stämde inte för tioåringen.
Han dröjde sig kvar, tittade, tittade, tittade, femton meter framför halvgick pappan halvt baklänges, tårögd såg jag när jag passerade.
Då blev jag det också.
Vad gör tioåringar med sånt här?
Hur förklarar vi det?
Äh, Dom kommer hit från Bulgarien i hopp om lite extra till jul?
Eller den här kanske: ge inget, om hörnet står hennes Hallick?
Alternativ 3: de har egentligen pengar men vill ha mer, är lata, har ingen moral.

Kvarstår gör att jag på min korta runda genom stan hinner se fyra sittande, hukande, människor som ställt en slags korg eller burk framför sig i vilken det förväntas komma pengar, småmynt.
I övrigt var det mest herr och fru Average 'på Stan'.

Senare längs min Delsjörunda hade en hängt upp sina målningar i några träd.
Jo, där hastar nog fler människor än på Galleri, helt sant.
Så piggt! Alla stannade. Vem drog sitt visa?
Lite extra till jul?

Äh, tänkte jag då: det är väl lika bra att köpa en spikmatta till alla, två för en på Clahs Ohlsson.
Alternativt ge bort en bok man redan läst. Och har.

post-julhets

Efter advent gör jag i stort sett inget förrns den 22:a.
Jo, 21 fyller mama.
Det gör jag, också, inte fyller då, men firar.
Därutöver typ inget ... annat än att jag hyllar hyacinterna,
som i år står konstnärligt fria på ett stort fat på vilket också lite mossa å tre silvriga julkulor ligger.
Dom luktar fint, hyacinterna alltså.

Framåt tre i dag kom jag på att jag måste gå ut.
Tog en runda i Delsjön,
Skatås säger dom som springer.
Jag lufsar.
I dag i mörkret.

Natten kommer för fort.
Kom på nu att jag glömt middag.
Åtgärdades med att värma nåt gammalt.
Väntar på det nu.

Tänker under tiden på det här med varmluftsugn.
Den är strålande, men bränner ojämnt som fan.
SKA det vara så?

I dag känns som om jag bott i en bubbla.
Ibland talar folk om  saker med varandra,
jag har inte talat om någonting.
Känns det som.
Men det har jag:
pratat i telefon faktiskt.
Annars har jag telefonskräck.
Ett underligt syndrom att ha.
Jag tror jag fått det från skuld av att jag ringde min farsa för sällan, ändå var tanken att jag skulle bänka upp mig med syrran varje söndag, efter Fame, och ringa'n. Varannan söndag, för varannan var det hans tur.
Jag glömde. Ibland kollade man ju inte ens på Fame.

Vi pratade om hennes tonårsdotter som skär sig.
Inte just nu, det verkar gå i skov.
Sista skovet gått för dagen hoppas man.
Jag har alltid blivit överraskad av nån skit så fort jag trott att det varit lugnt, sa hon.
Jag lyssnade.
Det är märkligt hur orättvist livet tar och ger, tänkte jag.
Att dom orkar.
Tjejen med sin utvecklingsångest och mamman med sin skuld och oro.
Att man lär sig acceptera de system som blir ens egna.
Jag tänkte på det sen när jag körde bil, till affärn.
Att hon verkar "lycklig", det var väl att ta i men, "accepterande" i alla fall,  i det som är deras. De är öppna och hymlar inte med något.
Skrämmande öppet.
Stum av beundran for jag vidare i det vi inte rår över eller förstår.
Bara jag som håller på och drar i mina omständigheter hela tiden och kritiserar.
Sertralin, tänkte jag på med ett frågetecken efter.

We have to eat now, ropar A.
Färdigt. Punkt.

Men visst, jag talade, eller kanske inte just talade, jag lyssnade, berördes, hörde. Min bubbelkänsla kom sig nog av att jag var så osynlig i det.
Men, inser jag nu, det är klart att jag blev synlig i hennes värld, där hon fick ösa av sig.
Att det verkar bli mitt livskall måste jag nog dra i lite, en vända till bara?

Mat.

torsdag 3 december 2009

Trångt

Då och då kommer väldigt hastigt en pulserande nageltrång över mig.
Den anföll under natten. Tån vill liksom gå av. Jag linkade upp till köket med den pulserande tån släpandes efter mig.
Och sen såg jag det jag nånstans visste men ändå inte VISSTE:
Peter Wolodarski, den unga stjärnjournalisten på DN ledare, morgonsoffor, programlederi, (och mer?) fick sitt ursprung bekräftat.


Ung var han verkligen, i alla fall när han började synas. Tvättad.
Åh, jag förundrades med vilken självklarhet, vilken självsäkerhet han höll sig i debatter.


Wikipediar man ser man att han är född -78.
Ja, det gjorde jag alltså för att verifiera att jag såg hans farsa i dagens, ja om det inte var DN's nätupplaga.
Visst visst, ögonen uppspärrade:
Stadsarkitekten Alexander Wolodarski visar Stockholms blivande tillskott i siluetten, da skyline.
Tohr Tower, eller vad dom vill kalla dem. Ett nytt national(istiskt)- monument i stadsbildens rad av kyrktorn kyrktorn kyrktorn.
Så är det med självkänsla och ambition, går i rakt nedstigande led, utan krångel eller krusidull.
Förväntansincitamentet, skulle jag vilja säga.

Under tiden jag läste försökte jag operera bort den överskjutande nagelsidan med en desificerad sax.
Tiger Woods hade bett om ursäkt på sin hemsida, vädjat, offrat, "jag är inte perfekt", "jag ska reda ut det här med min familj". Vaddå? - det stod det inte något om - be om ursäkt för vad?
Idegraad, den ultraliberala mediatränaren skulle väl också ha reagerat på den här halvklippta pudeln?
Idegraad och Wolodarski ägnas en gemensam tråd på Flashback.

Wolodarski den yngre inledde sin karriär i moderata ungdomsförbundet, fortsätter jag läsa. Redaktör för medlemsorganet Radikalt Forum. Radikalt Forum, Luf? Dom queerade alltså ord redan då? Ja, alltså, tog över dem, åt dem, gjorde dem till sina.
El viva den socio- kulturella reproduktionen.
Den är lika irriterande periodiserad som mitt nageltrång.

Men, nu ska vi se om tån håller hela arbetsdagen.
Det kanske går att genomföra operation II vid eventuellt nödläge?

onsdag 2 december 2009

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"För här står jag, liksom, i min futtiga mundering, och där står han i sin velourprydda varmt julröda dress, luva med tjockt vadderad kritvit kant."
Sen försvann alla in där i aulan och cafeet blev återigen tyst och lungt för våra tänkta djupa samtal.
Därinne jämfördes prestationer och performance.
Därute en ensam servitris som gick bord för bord och torkade av efter mingelfesten.
Nästa vända tog hon lika maklig med sopkvasten. Dagens sista ryck.

Att stå utanför, är att inte tillhöra, det är också en möjlighet att få se.


tisdag 1 december 2009

Måndag på IKEA.

Slam - Dunk.
Som vanligt.

Jag är i alla fall stolt över att jag fick inviten så att jag kunde dra av ett solo på lördagens fest.
Ett danssolo.
Gjorde jag. Trots tight klänning. Den var elastisk, och jag hade säkrat upp med heltäckande tights under.
Spelar ingen roll om A säger det var bra eller inte, jag känner det.
Stoltheten över att JAG gjorde det.

I dag dunkade jag till honom.
Han slammade igen dörren.
Jag låg kvar och funderade på om jag skulle gå ut och vara borta länge - spela indignerad -
eller lungt ligga kvar där på soffan.
Efter en minut kom han tillbaka.
Hämtade nyckeln, under spänd tystnad, han hade väl glömt den.
Äh, jag valde att ligga kvar.
Tog upp Hultmans Undersökning.
I lugn och ro fortsatte jag att läsa.
Så är det nu i mitt brusande hjärta. Jag kan liksom stänga ner.
Efter kanske trettio minuter kom han tillbaka.
Kram och puss,
och förlåt.
Sen åkte vi till IKEA.
Som nykära i korridorerna.
Köpte en JÄTTEkastrull i vilken vi lagade JÄTTEmycket mat när vi kom hem.
Lingonmousse från Kamprad till det slamrande firandet av barnets namnsdag.
Ja, Halleluhja. Så går en dag till historien. Tack för den.

måndag 30 november 2009

Trots allt ...

Frid i huset.
Frid.
Lussebullarna blev inte så goda som dom brukar.
Och jag minns inte ens nu om jag löste ut saffranen i vätskan eller om jag glömde det, och la i det i degen direkt.
Det konstiga var att jag under bunklocket (Hammarplast) när jag bara skulle kolla jäsningen på min kalldeg jag hittade de två tomma saffran-paketen.
Jag tog bort dem, naturligtvis.
Men bullarna var rödprickiga i stället för gula, så nåt hände.

A undrade om vi hypar Julen så här hela december.
Värre än Ramadan.
Helt absurt.
När man ser det med någon annans ögon.
Med mina såg jag ljus som tindrade, familjen som vilade i omsorg, stjärnorna som glimmade.
Kärlek och Frid.

lördag 28 november 2009

Houston, we have ... oh no!

Det är alltså i dag?!
det ska bakas
och sättas lampor och ljus
Och nu när allting är energisnåla glödisar
får jag väl fara the Market fram och tillbaka
tretusen gånger
för att jag ekonomi-snålar med
armaturens kärnvärden.


Och allt detta innan jag kommit iväg till den där
festen som jag förstås inte vill gå på.
Hur svettigt har det då hunnit bli i min
nyinköpta korta tighta klänning?
Varför trodde jag att jag skulle ha en sån?

(Färga håret också din oglammigt lata djävel!)

Jennifer Beals? Not.

Jag var ensam i träningsrummet i dag.
Musiken fegade, för jag hade glömt minnet.
Släpat på bashögtalare och hela IKEA påsen full av sladdar o grunks.
Nästan i onödan. Glömt USBt med rytmerna.
Men sen stod jag där, i alla fall, ruskade tag, fick ingen ordning på musiken.
Sträckte, hoppade, gick på diagonalen, men mest:
TITTADE på mig i spegeln med
SJÄLVFÖRAKT.
Kom på att jag såg minst ut om jag stod VÄLDIGT nära speglarna, eller VÄLDIGT långt bort.
Det lilla muntra sjönk undan snabbt:  när jag hoppade sådär VÄLDIGT nära spegeln såg jag hur fettet under och över bröstet liksom gungade till, rörde sig. Jag såg hur armfettet liksom rundade sig och gav armarna ett löjligt kort och krumt intryck.
Innerlåret tror jag har gigantiserats efter år av ridning.
Det måste vara så.
Dom putar ut sjukt fult.

Innan jag gick hemifrån motiverade jag mig som Jennifer Beals-svettig, så MYCKET skulle jag jobba.
FETT hårt.
Flash dance'a skiten ur mig. Alltså.
Nu blev det mycket skit. Fel skit.
Självhatet 1½.

fredag 27 november 2009

man ...

... man snackar om manligt.
Om manligt, man-ligt.
Min man, ja, det säger jag ju.
Kunde lika gärna sagt partner.

För i mig bor en lesbian och en bög.
Lesbianen tycker om kvinnor(såna utan snopp).
Bögen gillar män(med).

Nu har jag lämnat den lesbiska på undantaget.
Eftersom jag vet att hon är i underläge.
Då känns det bäst på detta vis.

Min man, och bögen i mig.
När vi har sex, kunde det lika gärna vara utan man-lighet.
Man tar det man har, liksom.

Vad försöker jag säga?

Jo, jag säger: jag VET INTE vad det manliga är som jag förväntas tända på hos den jag kallar min man.
Det är nog ganska oartikulerat.
Jag tycker om honom för att han är den han är.
Men inte för att han borde göra det eller det, vara si eller så.
Jag tycker om det han GÖR.
Så som han gör det.
Inte för att det är manligt.

När hon gjorde detsamma: då gillade jag det för att hon gjorde det.
Små hål i verkligheten av strömmande kärlek och åtrå.
Inte kan jag veta var det tänds?

Min Lesbiska brud och min bög brud som delar rum inuti mig är nog ganska överrens.
Accepterat.

Hur verkligehten organiseras däremot, om det har det manliga och kvinnliga mycket att säga.

Til you drop

Tre paket Saffran
á 98:-

Min väns mamma plockar blommorna på nån karg kulle utanför Teheran och skakar ur de där gula pistillerna
ur innanmätet.
Jo, tror fan att DET kostar.
Tänker på att jag köpte finfinaste Saffronen i Bazaren i Istanbul.
För nästan inga pengar.
Kunde man åka dit i stället?

Istanbul, det är fint.
Men kan ändå inte läsa färdigt den,
Ohran Pamuks Istanbul alltså.
Om farmor som ligger i lägenheten och om livet i ett storfamiljshus, om stegläten uppför gatorna i det kulliga runtom Bosporen.
Har egentligen bara bilden av hans Farmor i det där huset och håller den högt för det.
Ibland är det konstigt.
Helheten spelar ingen roll, men små detaljer som GÖR helheten.

Så som att Lussebullar GÖR julstämning.
Ska bli lussebullar. Dubbla satser.
Ska man vänta med att äta dem till jul?
undrar A.
Nä, men till första Advent.
Första Advent. Det låter högtidligt.
En detalj, förvisso, men så fin.

torsdag 26 november 2009

Sötma

Under några regniga novemberdagar
nu
har kärleken varit toksötstark

STOR
MJUK
ÖMSINT

Vad är det, frågade jag
sömndrucket när A
vände och vred sig i sängen:
LOVE, sa han,
It´s LOVE ...


onsdag 25 november 2009

Sten i glashuset

Ja, också tänkte jag på det;
när jag såg Ingvar Carlsson (heter han ju)
i en stålstringad fotölj med underlig sittkomfort i kanal 8, Adaktusson.
Alldeles vit i håret var han, och förkrymt.
Fortfarande samma röst,
trygga lotsen genom -93 krisen
med flyktingförläggningar i brand och 500 % ränta.
Ingvar C, genom honom första lektionerna i nationalekonomi.
Riksbank och räntor.
Doijjan.
Foten.
Och nu alltså Munnen, längre ut i giporna än någonsin.
Som frun.
Och då; då tänkte jag på det,
kastade stenen i mitt kränkta glashus:
hur sexig är han, egentligen? maktsexig?
Var han någonsin maktsexig?

Sen tänkte jag igen, bumerangade tillbaka den där stenen,
att låt en va, för i helvete, låt en va!
Man ÄR mer än ett knullobjekt.
Det räcker med den värme, den erfarenhet, det sociala patos
som Ingvar C fortfarande utstrålar.
Det kvalificerar honom med råge till medmänsklighet.
Värmer nog gott tätt intill frun om nätterna.
(Och va snygg hon var, snyggare än någonsin, på Idrottsgalan, eller om det va Fotbollsgalan ... ?)


Tända till

Somliga tror att man kommer att bli mindre KÅT
för att det här med Kvinna och Man skulle bli nåt annat.

Hur rädd är man då för att omdirigera sina triggers;
från den helt igenom visuella (och nej, det känns inte på riktigt) konservativa porr-ikonografin till något baserat på annat.
Att öga sig igenoom sitt sex-liv.
Va fan är det för begränsning att försvara?
Vad har det gett för tillfredställese, egentligen: für ALLE?

Genus

Genuspedagogik som vore den sprungen ur en illa omtalad statsfeminism nagelfars här o var.
Jag fattar inte grejen.
Med det provokativa i att man gör genus.
Kan inte förstå ifrågasättandet.
En transa som gör Britney i American Idol, vore väl tillräckligt.
Mer?
Boys don´t cry.
Timmarna.
Brokeback.
Billy Elliott.
Girlfight.
Allt om min mamma.
I själen alltid ren.
Å lite Fassbinder.
Och ja, alla djävla filmer egentligen som både bekräftar och leker med stereotypa könsroller och/eller går in för att problematisera eller överskrida dom.


Okej att man kan vara oense om i vilken värdehierarkisk ordning detta med kön och genus existerar.
Okej att man vill tycka synd om det och det för att det och det är fördjävla överpriviligierat.
Men att man aldrig kan enas om vilket.
Okej.
Men det andra, själva dikotomiseringen av Hon och Han, det ruckar vi ju på oanständigt ofta i takt med att tiden och ALLT rör sig.
DET måste man väl i alla fall tillerkänna tiden och ordningarna. Som vore det en befrielse für ALLE.

Ska det vara så djävla provocerande att erkänna.
Ska det vara så djävla svårt att se att de biologiska skillnaderna bör tas hänsyn till som individuell styrka eller brist? Hela den där kollektiviseringen av att majoriteten av pojkar eller av flickor är si eller så, det leder väl egentligen ingen vart.

Min Gud, varför har du övergivit mig.
Hur svårt kan det va?

lördag 21 november 2009

Novemberregn

Ibland känns allt så sorgligt tragiskt
att  inte ens orden vill ge det nån form.

Melankoliskt stämd sen födseln antagligen.
Oftast ett rättså fint läge.
Bara ingen ser, och ser det fel.
Då hotar depression,
tammejfan
om det inte är
så.

Låt mig va med mitt melo ...



På tal om fett

Påsen kostade 12.9
ett hekto 6.90
betyder alltså att jag snart har
förtärit -förätit
knappt 2oo g. lösgodis.

Varför?

fredag 20 november 2009

Some like it Hot

Ryckte upp dörren in till bastun,
tvärstannade,
sa ursäkta och gick ut.
Blev stående utanför,
läste skylten på dörren
lite mer noga.
Blandad.

Gick in igen.
Satt där med handduken virad om kroppen, håret hängande ner.
Fullständigt obrydd över hur jag tog mig ut.
Befrielsen, tänkte jag, och bläddrade vidare i mitt gratisex av Aftonbladet.
Bara för A jag åmar mig.
För att, det här är ju hans kropp.
Liksom...


En gul T Ford kanske?

Henry Fords fabriker, modernism, hela grejen,
med att sätta sig och åka,
åka iväg. Äta avstånd, svälja väg.
Bilen.
1908 i Detroit, billig masproduktion, sen rullade det på.
Bilen. Min lilla Gula.

Ibland när jag sitter i trafikköerna in mot stan kollar jag runt,
checkar av modellerna omkring,
och då inser jag inte, utan konstaterar nåt jag redan vet, att min lilla skitbil är papprig och för enkel för
att tävla om nån annan tjusig bils gunst.
Det är underligt.
Men, då tänker jag ändå;
att själva funktionen, med vad bilen gav och gett,
den är i alla fall den samma.
Och vad bryr jag mig om det andra.

Vad bryr jag mig om det andra?
Om att löpande bands principen föddes där, satte människa i arbetets modul med stämpelklockor och monotoni. Paradoxalt nog alldeles ofri.
Hur långt hann dom köra innan dom var tvungna att  vända om för att hinna till nästa fabrikspass?
Ungefär lika långt som jag körde i dag? Eriksberg: tur och retur.

Men lite bryr jag mig i alla fall, om
att förardörren på Gulan av nån fuckad anledning har gått i baklås,
måste alltså kränga mig ut, och in, genom passagerarsätets öppning.
Då tittar jag mig återigen runt, och passar på ... när jag tror att ingen ser.

Kan ett ögonblick förtvivla lite, för va fan kan jag göra åt dörren?
Och vilken är min plan B,
                                                               när även dörr två strejkar?





onsdag 18 november 2009

Trix

Att stå längst bak i träningsrummet
och se sig på långt håll i spegeln
kan ge en upplyftande injektion
till själv-bilden.

Hopp hopp,

jag överger dig inte
om du nu trott det ...

Bara små utflykter
ibland.

Man är väl masochist.
Helt enkelt.
Kvinnorsjälvförnedringen,
det är väl ett skumt begrepp.


Funderare

Exotism.
Essensialism.

PISKSNÄRTSORD.
Kolonialhistoriens värsta svordomar.
Och de där pretto-akademikernas skamfyllda anklagelse.
Hur man än gör gör man det, det ena eller det andra.

Jag tänker.

Det är lika svårt att låta bli det som att låta bli att ettikettera.

Folk.

Men jag tror jag avskyr essentialismen mer faktiskt.
Får krypningar av vilt, ursprungligt, naturligt, väsensfyllt, äkta.
Stackars satar också, som ska va det, allt det, för några andras projektioners skull.

Exotism är bedårande utanför, att beundra.
En fix, en idé, en idealiserad objkektifiering.
Jag gör det. Exotiserar. STORT.
Gör om, gör större, specialiserar, konstruerar.
Att re-placea någon eller något till nåt annat, av mig bestämt.

Numer är det så att jag t.ex. normaliserat brun hud.
Så till vida att jag ser mig som fel. Och ful.
Andra bukvita me.
Å så brukar det bli.
Inget alls ovanligt.
Lika säkert som att gråtanterna håller kultursverige under armarna.



Allt är redan.
Exotiserat.

Jag vet därför inte hur jag ska vända mig.
Hur jag ska välja. Hur jag ska tycka om, eller uttrycka.
Och vara rätt, rättvis, god och korrekt.
Utan Exotism, utan Essentialism?
Finns vi då?


tisdag 17 november 2009

Stelare

Att vakna är en speciell resa.
Rulla axlar och höfter ur sina liggare,
lika behövligt
som
hjärnans
2 timmars anti wrinkle kur.

Om trettio år är jag sjuttio ...
10 950 förestående uppstigningar.
Återstoden.
(Ja, några sömnlösa får väl räknas bort, för all del.)

måndag 16 november 2009

Synligare

Kan ju för fan inte låta bli att skratta
åt den där familjen som bor på Ullareds camping i två veckor
så att frun får shoppa loss för 25 papp.
En årsförbrukning av allt.

Till och med A skrattar,
trots att han inte förstår vad de säger.
Varför är hon som ett barn? undrar han
när mamman där med de korta satta lemmarna ivrigt knatar iväg bland hyllorna.

Så innehållslöst. Elakt. Tomt.
Men vi skrattar.

Och samtidigt blir det nationell våg när Kent lyfter in nån avvikande i sin senaste video.
Där som en direkt travesti på de två diskarna med Downs syndrom i von Triers Riket.
Även om Rikets representation var så mycket skarpare.
Nu gör ICA-Stig samma sak.
Det är underligt att folk med funktionsnedsättningar väcker sånt uppseende i rutan.
Det gör dom utanför rutan också.
Hela den där världen
som man slungas in i mer eller mindre frivilligt.
Hela den där världen inför vilken folk på tillställningar drar efter andan,
Oooh, så hemskt! den finns, och är förskräckande stor.
Det är alltid nån som föder barn med funktionsnedsättning.
Men det är det få som vill se.
Betecknande för allt det ingen drömmer om.
Allt det som inte är homestyling och framtid.
Men nu ska dom utgöra en slags pittoresk
garant för medvetenhet i Kentvideos och ICA reklam.
Bättre än inget.
Men ändå?

Tar man en tur till kyrkogårdar, övergivna motionsspår, mörklagda gungplatser i november:
då är det där dom är. Och man kan ju undra hur världen ser ut inifrån ett par av dessa ögon.
Hur förklarar man sig med sina gigantiska tillkortakommanden i en värld där perfektionen är norm?

Ändå, jag skrattar åt den där ullaredsfamiljen, jag tittar på fruns i tight trikå inklämda kropp, och jag förfasas, över att jag kanske kan bli sån, va sån, se ut sån.
Så ser vi till att värden studsar mot boxen och gör tydlig norm.
Idealet som norm. Är ingen ullaredskärring i rosa, inte heller en med downs syndrom.
Sorterar detta förakt in under främlingsfientlighet?
Eller vad ÄR det?

söndag 15 november 2009

Heureka½

Får syn på en bok som säger:
  -Hitta en gammal tröja och gör om!
Trösterikt ...

lördag 14 november 2009

Snällare ...

Läser Virginia Wolfs Fyren.
Eller försöker.
Har försökt med den ett tag.
Men där slår det mig igen
att i de där klassikerna som vi läser
där är fantamej stereotyperna berättarkomponenter i aktion:
som att en sån kvinna som med inga andra epitet beskrivna än smala råttögon
till exempel spås att ALDRIG bli gift.
Den stackarn.
Var hon för ful eller?

Men sexa till dig da! kanske man kunde drista sig till att ropa.
Men förmodligen var hon väl ganska glad för det ogifta.
Eller inte.

I alla tider har man dock ansetts bortvald, av bristande attraktion, eller bristande dygder. Att man valde att hålla sitt huvud fritt är det sällan någon som tror.
Fortfarande.
Man blir bara över.
Över.
Icke vald.
Och det är egentligen inte underligt att de underliga ofta krånglar till det.
För - ärligt talat - mycket ofta är det väl ingen slump med det ensamma.
Slumpen eller gud.

God gave me you! säger A.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt en sån determinism.

Men jag vet hur hårt ensamlivet faktiskt kan vara. Spänt. Alltid stridsberedd. Alltid beredskap. Upp och i giv akt vid första skrämselskott. Och samtidigt. Min diskbänk, P1, några papper, ett öppet fönster, en trädgård, dörren på glänt, fågelkvitter, ibland tystnad, och tidningen, och vänta: låt mig få tänka. Allting väntar. Jag åker till gympan, stannar länge, bastar, går en sväng på stan. Skiter i allt. Äter fucking nothing på en vecka. Så skönt! Och så tungt, att veva upp ångan när man förlorat den: själv. Men när nånn djävel alltid drar ner åskmoln är det juh helt förbi av överflöd med en annan där.

I vår kultur är tvåsamheten, trots allt snack om individualism, den minsta gemensamma nämnaren, (den ensamma definieras väl oftast som en normbryterska).
Dilemmat vi skapat oss uppstår dock i att vi samtidigt tvingats odla vår individualism vilken sällan går ihop i nån förträffligt jämlik tvåsam konstellation. Så vi hoppar runt, som seriemonogamar. Eller singlar.


I storfamiljskulturer är det annorlunda.
Jag har sett det hos A. Så jag läser Tjechov med nya ögon nu ... läser om Tjechov nu.
I ett stort hus med onclar och tanties pågår andra dramer och där hänger andra sorger och annat vemod.
Bara ljuden där är sina mysterier nog.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att jag föddes in i det här lilla livet.
Lilla, men fria och självständiga.
Tack Freud! Tack Ibsen! Tack Strindberg! Tack Bergman!
-för det undermedvetna! för rätten till känslor! -för familjdekonstruktionerna, -för all sekularism!
Tack för mina fria tankar! mina ord!

Det som återerövras via V. Wolf. är väl just den insikten igen:
Att det tammejfan inte var bättre förr.
De fick allt fåfänga till sig där med, kvinnorna.
Plocka ögonbryn och feja sig.
Vi nordbor har länge varit befriade, dock.
Men nu kommer det allt i kapp oss med, med vax, klackar och slimmat.

Kvinnan är en marknadsplats ännu...
(Ja, männen me, tillägger den rättrådige, men det pratade vi inte om, nu.)

Snyggare ...

Fick brynen plockade i går.
Provade ögonbrynsfärg som pensaldes på.
Det lyfte tre år i ett svep där.
Tack, Tack, för det.

La make-up i morse.
Foundation från förra året, mascara från Rusta,
LÓreal tusch-eyliner, och Lancome - men för den sakens skull ändå trasig - kak-ögonskugga .
Lite snyggare blev jag nog.
Plattade håret.
Tänkte återigen på att bli smal.
Måste det.
Innan det är försent. Jag vill va snyggare.
Naturligt går bara inte längre.
Fifan, en kapitulation. En desperation. En kris.
Det blir INTE bättre.
Kunde tänka mig att göra ett ögonlockslyft, en fettsugning.
Sisådär 50 LÖK.

Mamma skulle köpa ögonbrynsfärgen till mig i dag.
Hon tyckte synd om en fattig.
Jag med. Ömkar mig själv.

Lyckliga?

Valfritt pekfinger i luften,
för det långsamt mot näsroten
på någon:
flamsskratta!
Så enkelt kan det va.

onsdag 11 november 2009

Borden

Under alla borden och måsten finns ju en djävla längtan.
Borde jag t.ex. inte måla ett självporträtt varje morgon?
Borde jag inte fota A i svart/vitt och se om jag kan lära mig nåt om ljus.
Borde jag inte smörja in fötterna varje dag?
Borde jag inte bli lite mera tillgänglig?
Borde jag inte passa på, skriva filmmanus av alla de ideér på sådana jag har?
Borde jag inte få in de där ansökningarna snart om projektbidrag?
Borde jag inte göra klart min senaste utbildning?
Borde jag inte släppa all tanke på naturlighet och försöka göra mig lite djävla snygg?

Röda syltar

Kommer hem, det är onsdag , jag äter blodpudding (ja, lågt HB), med lingonsylt, bara på den första skivan, sen tar sylten slut, får ösa på med Cherry Jam på den andra, inte lika gott.
Blodpudding, lingon och mjölk (Dash-dieten).
Det är som en barndom.
Men gott. Likväl.
Under tiden jag tuggar tänker jag på om jag helt enkelt skulle göra en helomvänding.
Publicera namn och bilder, bilder, bilder.
Alldeles helt vända om, liksom ... och se vad som finns där.
Vad finns bortom hemligheter och beskydd?


tisdag 10 november 2009

Ännu ett mur-ras

Första gången som jag skulle ladda ner en låt
tog det väl en timme ungefär:
bandbredd 0,5.
Nu tar 1.5 h, 30 avsnitt, ca 15 min.
Första gången jag överhuvudtaget surfade var på en kurs,
en DATAkurs. Man kunde söka på universitetens servrar.
Jag sökte på autism.
Mycket fascinerande alltså. Redan då.
Otänkbart. Fortfarande otänkbart.

Nu ser jag att DAVID BORDWELL har en blogg/ en hemsida,
MED kommentarsfunktion.
Alltså,
i praktiken,
kan jag,
ställa
mina frågor
DIREKT
till honom.

Det är underligt stort.
Han kanske inte svarar, och jag kommer sannolikt inte fråga, men ändå...

Försummelse

I går sket jag i fars dag.
Enda gången jag tänkte på det
var efter ett toabesök,
såg mig i spegeln där och funderade
för vilken gång i ordningen på
vad det egentligen
gjort för mig att ha en sån underlig far,
och en låtsasfar också ...
Allt som är på låtsas skiter vi väl i, enklast, tänkte jag.
Skit i mors dag också,
fast det har vi ju redan gjort rätt länge,
skitit i min mors dag.
Om min mammas mors dag skulle frysa inne vore det ett kallt tecken för henne, så den kan inte glömmas, faktiskt inte.

The Wall

När det gäller muren så
var det så att jag satt med en tiodagars bebis i famnen just
när de här människorna bestämde sig för att stenarna där bara var STENAR.
Då tänkte jag att detta är väl märkligt, och stort;
att han kom tillsammans med tyska fredsänglar.

Svängar

När jag svängde ner på deras gata såg jag hur huset i sluttningen kramlade sig fast i berget.
Det hänger där bergsäkert i sluttningen.
Från vardagsrummets panoramafönster ser man hela den lilla förorten klämtande blinka i mörkret.
Här står väggarna fast, tänkte jag vemodigt ju närmare jag kom.
Det lös varmt ur fönstren.
Det kunde också varit mitt liv.

Dom flyttar trädgårdsstolarna efter solen, man ser spåren efter hur dom försöker hitta livsandarna i solglimtor vid den  bästa utsikten.
Skulle jag ha kunnat sitta där i stolarna dag ut och dag in? skulle jag det? undrade jag när jag svängde runt bilen och stannade framför dörren.
Inne höll hustrun på att virka en stor hallmatta av lakan. Mannen, min exman, låg på kökssoffan. Teven sprakade. I köket puttrade vardagsmaten på spisen.
Kunde jag ha haft det så?

Mitt liv är en enda rörelse. Allt kräver för mycket, så mycket att det väsentliga går i stå, lersugarstå.
Just nu i en liten trång men väldigt charmig bottenplan i en tvåfamiljsvilla som vi ombildat till borätt.
Jag har också en veranda i solen, med däcksstolar och sidebord för rosén.
Men mina väggar är aldrig sådär bergfasta. Som om jag  alltid ser till att vara  i språnget efter en utandning på jakt efter nästa luft.
Jag uppfinner livet varje dag. Nya dagar, för nya påhitt, nya strukturer.
Hur hade det varit egentligen att ha väggarna bergfasta, att ha en man som var trygg?

Barnet packar ihop sina saker.
Jag förevisas virkningen. Vi pratar om besiktningar, nyinköpta matsalsmöbler.
Det finns inga direkta laddningar i nåt längre.

Men varför har de så dålig smak? frågar jag ungen när vi sitter i bilen.
På nåt sätt måste man väl få skaka av sig normens idylltäcke?
Innan jag åkte gjorde jag rotselleri- & potatis-mos och satte in en gräddig fiskgryta i ugnen.
Det är en fest varje gång han kommer tillbaka hem.
Vi äter, diskar, dricker te.
Tittar på Ullaredssåpan.

måndag 9 november 2009

Att under-hållas


I går var en såndär typisk dag som man önskar att man hade gjort nåt mer av.
Jag uppe tidigt. Gympade. A sov länge.
Vi tog en promenad. Max. Åt rester från fredagen.
A såg en gammal repris på Nord & Syd.
Han skrek av glädje. Som han ofta gör. Men den här gången var det nog på riktigt.
Framåt åtta insåg jag att vi missat en bra konsert, en bra festival i stan.
Varför visste jag inget om den? Varför tassade vi omkring i novembermörkret som två väldigt trötta, tråkiga och gamla?
Jag kan inte skaka LIV i nåt längre.
Tillslut när kvällen blivit så mycket kväll att min oro lagt sig började vi ladda ner filmer.
Medan vi faller.Under en kiss- & mat- paus skrattade vi åt att det var så djävla mörkt där i parisförorten, men mest i det franska samhället.
Det här är ingen bra film, sa A.
Bra? Nä, för den gör ont, sa jag. Ja, just det, sa han.
Sen satt vi klistrade. Låg, snarare, tätt ihop i sängen.
Basen på högsta. Mörkret ute gjorde ingenting med oss.
Vi sa att vi hade allt här inne, hela världen, och allt vi bara ville.
Jag menade hjärtat.
Det var ett visst mått av självbedrägeri förstås. Men en tröst.

A tänkte på ungdomarna i filmen som fransmän. Fransmän, helt enkelt, dom pratar sådär, sa han, fort, och too much. Inga incoming vilse existenser i hans ögon.
Jag gillar hans ögon.
Medan vi faller:
so far, so good. So far so good.
Vad vackert att de trängde in lite sublim poesi där i eländet.
Som gamlingen på pissoaren till exempel, han pratade till ungdomarna som folk kan tala till varann, talade till dem som om de var några andra, mänskliga helt enkelt. Det lättade upp, lite humor, lite värme, lite nåd.
Men det avslöjade ju samtidigt vår blick.
So far so good. Men sen smäller det som fan när man landar, in the riots, efter 5000 m fritt fall. EN djävla smäll alltså. Sen en baksmäll. Därefter: tystnad?

Idag tittade vi på fyra avsnitt av Nord & Syd.
Samma ställning i dag, i samma säng som i går. En stol med frukostbrickan framför förändrade bilden.
Nyinköpt nybakat grekiskt, morot-& apelsin- jos, ägg, franskrostat.
Orry Main är mer korkad än polarn George, säger A.
A känner inga sympatier med Orry. Trots att hela dramaturgin är upplagd på det sättet att vi som lärt oss läsa sånt här vet att han kommer förändras stort på resans gång. Jag gillar ju Orry, för att han är så god han kan, och för att han bär dilemmat, våndas. A ser bara Orrys feghet och försvar för slaveriet. Filmen blir ju en helt annan om man inte håller Orry som hjälte, eller i vart fall som en presumtiv sådan. Vad blir det för film då? med en huvudperson som stöter ifrån?
Men A, han hittar inga förmildrande omständigheter i att försöka se historien och därigenom förstå riktning och hastighet för Orrys förändring av traditionen.

Förra gången A såg serien; - 90 eller nåt, smet han in hos olika grannar och satt där i andnöd i det överbefolkade och därför syrefattiga teverummet. Teve var sensation då, där. De sände serien i femtonminuters-avsnitt. Måste ju ha pågått i evigheter.
Jag minns mest kärlekshistorierna. Och oförmågan att ta in att det där slaveriet var på riktigt. Och jag minns Swayzes haltande och tretusen hästben som galopperade på slagfälten. Men jag minns inte var jag såg.

I sängen bakom frukostbrickan går det ändå inte att sudda ut århundranden av förtryck.
Vi är glansögda sen. Det är vi.
Det gör ont förstås. Alltihop. Samtidigt: krampupplösningar i tillfälligt hopp och mod:
Très Bien! Très Bien! och applåder när Kirsty Allen håller sina brandtal.
För att det är så närvarande ännu.
Stigmatiserande uppenbart med färgat.






lördag 7 november 2009

Ullaredsförakt

Ny dokusåpa, nya b-kändisar.
Som om vi ska förfasa oss.
Varför ska vi det?
Programmakare drar slutsatsen att oavsett om de i sitt filmade material tycks verka tillmötesgående och respektfulla gentemot de shoppande karaktärerna så vet de med all säkerhet att när bilderna kommer i rutan så reagerar majoriteten av tittare med avståndstagande och hånskratt.

Medelklassificeringen är inget nytt fenomen.
Vi lär oss nogsamt vad som inte är önskavärt att va.
Frågan vad det är vi förlorar med det synsättet är numer tabu.
Den som ställer den anklagas lätt för moralpanik, anses träig, tråkig, off och out.

Just därför gjorde juristen Eva Joly i gårdagens Skavlan mig VÄLDIGT upprymd.
Jag satt i soffan och hjärtat galopperade och jag tänkte att sådär precis sådär modig och säker vill jag vara.
Hon har bekämpat korruption och ibland bitit handen som föder hennes väg i etablissemanget.
Hon hade för det levt med livvakter runt sig dygnet runt.
Hon sa att mäklararvodet i år för New York- mäklarna överstiger världens samlade bistånd med ca. 40%.
Med det menade hon att i en pengakultur, som värderar rikedom, oavsett om den kommit från korruption eller brott, där kan bara klyftorna öka. Några kommer ha, andra kommer vara fattiga.
Det där vet varenda småunge som börjar tänka utifrån sitt självklara - och inte sällan från oss vuxna inpräntade - rättvisetänkande.
Men att hon säger det, Eva Joly, att hon tar fighten, hon som har så mycket större kontaktnät och fönster ut mot världen än de där småungarna: det är vackert och hoppfullt!

För vad gör vi med familjer, med barn och unga som vi stigmatiserar som WT för att de handlar på fel ställe, bor på fel adress, går i fel kläder, använder fel elektronik, åker i fel bil, har fel yrke.
Att försöka tillintetgöra människor och gräva ur dem deras självkänsla
bäddar för oinskränkt motstånd.
Arbetarrörelsen är långt bort.
Som om friheten på internet skulle vara broderskap nog?

Detta är folkförakt, brukar jag säga till min unge när han skrattar fel, och den kommentaren räcker ganska långt!

fredag 6 november 2009

vägval

Naturligtvis "måste" vi gifta oss.
 Regnbågsdagar,
störtskurar om natten
och glimrat i gryningen.
Jag vet inte.
Det var inte så jag drömde.
Har slutat drömma.

Svinis ....

Kanske backar jag mig in på morgonmötet i morgon.
Men fortfarande, 8 timmar senare,
ingen annan reaktion av vaccinationen än ömmande vid tryck där sprutan gick in.
Men, man får se.

torsdag 5 november 2009

Om att vinna 20 år

I dag jympade jag med lätta ben,
lätt kropp, lätt andning.
Betablockerarna är ute nu.
Helt ute borde det vara att ge betablockare till folk.
Höstens förebråelser och 10 000-kronors-frågor om den dåliga konditionen, trots fortsatt regelbundet tränande fick sin lösning.
(Fattar man inget ibland eller?)
Hjärtat slog ju knappt.
Hade också 115 i HB, vilket borde gjort sitt till tröttheten.

Gårdagens läkarbesök visde gott blodtryck, goda värden, gott alltihop.
Utan mediciner.
Allah Akbar!! ville jag utropa, men tänkte bara ett sedvanligt tyst: Herregud ... alltså, va skönt!
Kolestrolet som chockhöjde sig (6.9) på ett och ett halvt år har nu chocksänkt sig (4.9) igen (på ett år).
Varför kanske den nyfikne frågar:
GI kost, plus stress, plus sömnbrist, tror jag.
GI kost med MYCKET animaliskt fett, som visserligen tog ner kilona men istället lämnade efter sig det DÄR.
Behöver jag meddela att jag slutat LCHF.

Äntligen kan jag dansa med A igen.
Hälsporren läkt, orken tillbaka.


År av dubbelarbete(studier & nattjobb), för lite sömn, för mycket stress, för mycket träning, för lite soffmentalitet, louds of oro, kamp, konstig andning och idel flyttande sänkte tillslut må bra depåerna.
Alla lampor skrek signalrött.
Jag tänkte shit, ska jag bli en av dem som dör undan tidigt.
Trots utåt sett så djävla hälsosam med långkok, hembakat, megaträning, filbunkelugn, cool; så illa fungerande.
Rebellådror är hårda för 30 plussare.

Nu, ska jag ofta softa i soffan. Sova massor, med As oxytocinskapande hud mot min.
Ja, jag byggde förresten en sovalkov med skjutdörrar utan fönster, komplett mörker, tyst: och aldrig har jag sovit så gott och länge.

Jag bör hålla vikten för blodtryckets skull. Träna som tidigare.
 ... Bordelistan blir lätt lång.
Men, kanske ska man också orka göra fotbad lite då och nu.

Jag är lättad. LÄTTAD. Lättad.
Tack! Tack kroppen.
Namaste! som de säger i yoga.

Mmm

... dricker Thinkers tea!

onsdag 4 november 2009

Att lära

Min A har gått tre år i skola,
de förväntade fjärde och femte åren gick han lydigt iväg,
tillbringade dagen i Dakars centrum, spelade boll, snackade med folk,
promenerade och allt vad jag inte vet innan han gick hem igen.

Trots knapp skolgång kan min A säga saker som:
 -Det är inte signifikant för dig.
Signifikant?
Hans ordförråd är imponerande. Han talar tre språk, är på väg med det fjärde.
Att växa upp i ett storfamiljs-samhälle som bygger tradition och historia på det talade ordet är en annorlunda tillgång.
Där samtalar man med andra än som här bara med dem i sin tätaste familj och med sina jämnåriga vänner.
Att prata och få lyssna till varierade människoskaror gör inte det sociala arvet så tungt vad gäller social kompetens, språk och sociolekt.

As mamma är en Griot, en slags historieberätterska som jag förstår det. Hon bjuds in på dop och bröllop och andra tillställningar där hon besjunger folk och deras historia.
A har en självkänsla som är byggd på helt andra grunder än min. Det avundas jag honom. Verkligen. Va fan är det med oss? Är det genetiskt eller?
Han kan minst sjuttiofem olika trumrytmer, han kan dansa till de festa av dem, han kan undervisa, han kan bygga hus, han kan laga mat, han kan underhålla, uppträda, knyta kontakter, bygga nätverk, ha gott humör, skratta, gråta, älska, sjunga.

En dag när A's Uncle frågade om de inte fick läxor i skolan klagade han sig ur situationen med att säga att läraren var orättvis.
Dagen därpå gick Uncle till skolan där läraren sa att A väldigt sällan var där.
Uncle återvände till hemmet och meddelade lilla A vad läraren sagt.
Där ser du, sa A, han ser mig inte ens.
Efter den episoden fick han sluta och istället gå som lärling på nåt bygge.
Ganska ung då, typ barnarbetande antar jag.

Nu tar A in världen via datorn. Jag följer med spänning hans preferenser. Han tittar på lokalteve från västafrika. Fotboll, any team. Ser franska nyheter. Ser engelskspråkiga nyheter. Ser dokumentärer och såpor.
Han Skypar, håller kontakter via Face Book, och mail.
Och i går sa han till mig att han tyckte synd om oss svenskar som har så futtiga nyhetsprogram.
Jag skrattade, han är kul, va tänkte han på, att de pratade i en realistisk ton, men mer? jag flinade också åt  att folk ofta kan fråga mig saker om A som om han vore en vilde från forntiden.
Men mest kom jag att tänka på skolan som institution.
Hur ska den kunna konkurrera med allt det här?
Det kan den inte.
Men den kan som den alltid har gjort,
resa artbefrämjande barriärer och SORTERA folk
på allehanda vis.
Men att fråga sig varför den sociala snedrekryteringen till högskolan fortgår år efter år,
DET gör den inte. För det vill den väl inte.
Omtanken här verkar inte alltid komma från hjärtat.

Stormy weather

Mitt humör är inte som årstiderna, det är som vädret,
vädret på nåt utsatt ställe där kontrasterna avlöser varann minut för minut.

I går kände jag för att ta en promenad i city, som man gör i städer,
promenerar och blir inspirerad, och graciöst springer in på cafeer,
gör Entre,
och sitter där och ler i koppens kondensmoln.
Eftersom det blåste höll vi oss dock inomhus.
I ett affärscentrum. Sprang alltså inte in på cafeer.
Istället ledde den här dagens hjärnspår outgrundligt nog till skobutik efter skobutik.
Jag behöver inga skor.
Jag har inga tusenlappar över för några lårhöga läderstövlar.
Vi såg ett par brokadmönstrade, vinröda sammetsrankor på svart botten.
Pole-dance är mainstream nu.
Vem fan behöver såna?
Men man gör det.
När man ser det.
Alltihop överallt, all djävla konfektion,
obekväm kall.
Kläder.
Avklätt helst.
Plötsligt BEHÖVER man det.
För alla andra djävlar man möter verkar ju HA.

Passerade tidningsstället i Pressbyrån:
heta tips! gör så här! bli vacker!
Vilket djävla helvete.
Självföraktet halade humöret directly.

 -Hur mycket tror du kvinnor spenderar på sånt här?
sa jag till en förundrad A som höll fram sak efter sak på förslag:
 -Den här? den här? den här?
 -Jag behöver fan ingenting!
 -Va?
 -Du vill ha nån annan än mig!
 -Va?
 -Du gillar inte min stil.
 -Va?
 -Ja, va fan, jag har allt jag behöver, ser du inte det!
PANG. End of discussion.
Men vad jag VILLE ha!
Nästa vecka har de dessvärre något annat man bara MÅSTE ha för att verka lycklig.

 -Nä, jag kan FAN INTE gå i stan, bara sådär! Det är inte min grej! Du får gå själv nästa gång, sa jag.
A blev orolig, förstås. Vi handlade på Netto innan vi åkte hem.
Skrattretande. Därinne var folk några andra. Så förbannat billigt i iconografin. Men det ska vara så där, sån är idén, och DET köper folk.

Det ven om öronen när vi gick tillbaka till bilen. A bar kassarna. Insisterade.
Han lagade lamm sen. Spexade. Skojade. Mitt moln hängde mörkt.
 -Vad är det? sa han tillslut.
 -Vill du veta? frågade jag uppriktigt
Sen drog jag hela historien om reklam, konsumtion, roller, självkänsla, allt.
Vi skrattade äntligen.
  -Tacka vet jag friheten under burkan! sa jag, just för att det var gårdags kvällens heta diskussion.

I dag tog vi en promenad runt kvarteret. Tittade på hus och de sista vinteräpplena som hängde vackert röda i träden. Vi gick på cafe här intill, där sitter få hippa lårstövelmänniskor.
Det ändrar inget, jag vet. Men det ger en liten frist.
Tiderna är andra nu. KÖP KÖP: Feminismen är död. DEN feminismen i alla fall.

måndag 2 november 2009

Draken?

Försöker förstå bakgrunden till de ständigt rapporterade bomberna som smäller av i Pakistan.
Pak-i-stan-i-er.
Muslimer skjuter muslimer.
I talibanstyrda gränstrakter försöker den usa-stödda pakistanska militären ta över.
Alla UD's avråder till att uppehålla sig i området.
De boende får söka sig till läger.
I läger aktar man sig för att stödja flyktingar som också kan vara talibanska infiltratörer.
Jihad-styrkor SKA tydligen inte få ta över kontrollen av kärnvapen.
Och Pakistanska administrationen ska vara USA kontrollerbar.
Och herregud! tänker jag:
Först gav US vapen till Jihadsoldater som skulle strida i Afghanistan, sen gav dom vapen till militären i Pakistan, sen ska muslimer skjuta muslimer, med us-weapons.
Och hur ska de lyckas hålla de allianserna isär?
När går dom i stället samman och strider mot samma fiende?
Herregud!, igen.
Så underligt.
Är US Draken & Monstret?
Vill dom inte väl? Är det inte ändå det dom vill? Väl?
Är det kanske inte alldeles enkelt?
Men vad vill Jihadisterna da?
Har dom nån agenda? nåt mål?


Kan man skapa legitimitet för de här striderna hos ett folk som antagligen är helt slut och less.
Och hur ska i så fall den legitimitetens vara eller inte vara påverka vårens kommande val?
Men hur demokratiskt ÄR det i ett land där den som gör som US vill FÅR obegränsat med HÅRDAjulklappar?
Nä, jag hajar inte ...
Va fan vill dom, allihop, med det här? det där?