Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2009

En stunds uppriktighet

Rev julkortet från den idiotiska mannen som jag dejtade förra hösten direkt, släppte bitarna i soptunnan innan jag hade passserat GÅ. Sitter folk och tvångsskriver kort till alla som de överhuvudtaget kan hitta adressen till? Jag fick två kort det här året. Ett från honom, ett från mina ex- svärföräldrar. Själv skickade jag nada, inte ens ett e-kort. Om jag får vara uppriktig och sann vill jag inte skicka ett enda kort, inte tvångsmässigt höra av mig till intvingade bekanta. Om jag fick löpa linan ut skulle jag skita i allt det. Sen skulle jag känna mig så ensam så ensam, ändå. Men det är en het dröm, en förbjuden. Fast i ärlighetens namn. Så mycket löst folk man ska bry sig om som inte ger ett djävla skit igen. Min återkommande dröm är att bara va. Ligga ner, lyssna på fåglar och höra löven susa. Ha kontakt med dem jag älskar. För det är ju uppriktigt sagt bara med dem som umgänge ger något. I övrigt föredrar jag att tänka, läsa, filura på nätet. Hur mycket mer stimulerande är

Livet, igen

Sitter här med påbörjad nyårskavalkad. Kommer av mig. Börjar på nåt annat. Skulle haft en stor falska champagne i stället. Jag ser Jag som älskade dig så mycket. En borgerlig film i intellektuell miljö. Men en sån karaktär hon gör,  Kristin Scott Thomas. Jag vet inte i vilken fransk stad det utspelar sig. Men den är liten, där finns ett universitet, ett badhus och en polisstation, utöver det ser man bara interiörer i familjens hus. Familjen dit kvinnan, som Scott Thomas spelar, återvänder efter ett femtonårigt fängelsestraff består av en hustru tillika kvinnans yngre syster, en man och de två från Vietnam adopterade småflickorna. Det är klart att fängelsevistelsen  måste kontrasteras mot den högborgerliga miljön. I en scen - Kristin Scott Thomas ligger på sängen, ljuset faller mjukt från fönstret bredvid, det är tyst - då slår det mig torrt: jaha! där är en kropp, en människa, så ser hon ut, på det sättet utsträcker hon sig i universumet, där slår ett hjärta, där

Karl Lagerfeldt

Jo, i går när jag bläddrade runt i THE Vintage butiken, bland Chanel, Filippa, Acne, You name it, höll jag i en topp av Karl Lagerfeldt för 300 spänn. Snygg, och i min storlek. Damer med den här plånboken är antingen anorexismala eller Monroefylliga. En av den senare modellen uppehöll sig i provrummet, uppehöll även den finlandssvenskt brytande expediten, pratade om nån film hon sett. Rösten som från en förtitals film, hög och oblyg, dumfin liksom. "Ja, oh ja, det var så härligt! att få njuta, alla såg riktigt bra ut, ner till minsta ostdisksbiträde, vackra ansikten, vackra kläder, smycken. Oh! storatrat och samtidigt så underhållande förstår du!" Var hon på riktigt, undrade jag och släppte Karl L'en för en mer vardaglig Velour-kjol, mörkt grå, halvlång och med en lite trashigt ojämn kant nertill. När jag trängde mig förbi provrummet och alla klädställ med pälsar och hattar för att nå fram till disken såg jag kvinnan därinne. En helt vanlig dam, femtio, på pricken antag

Brödet och Fiskarna

Halkade ut, hackade på istäcket som lagt sig på gården utanför, strödde salt, A ropade: det är matsaltet! jag hackade vidare, var alldeles skakis när jag kom in och skulle skära fenorna av två upptinade feta vittlingar. Sen sprack det läck i badrummet. En fontän rätt ut. Tur ingen satt där, tänkte jag, och sprang ut i källaren för att hitta huvudkranen. Hornbach och en slang och en klämma och en isoleringsteijp senare kunde vi sätta oss tillrätta. Jag hade halkat ut, halkat runt, ner till Redbergsplatsen, tittat vintage, in på cafe, läst tidningen och försökt räkna ut hur många gånger man kan gratisläsa tidningen för en kopp kaffe? Vad kostar en prenumeration? 1000/år eller? En stor Cappu 24. Det blir 4 på hundralappen, alltså 40 gånger motsvarar en pren., ungefär en gång i veckan skulle räcka alltså, ja om man går dit själv vill säga, annars betalar man för två, och vad jag såg så hade de bara en slags morgontidning. Ja, jag är för snål för att prenumerera, kan också påstå det är

Peace & Love

Jag satt å såg Anna Anka laga anka i sitt julprogram. A irriterad, vill plötsligt byta kanal, - det var då hon låg på pilatesbollen och gjorde "grodan"  - eftersom damen i fråga, enligt honom plötsligt, inte tänker på någon annan än sig själv. Vi hamnade i en Woodstock-dokumentär. Förklara 68 rörelsen på två minuter den som kan. Jag kom av mig, häpnade: vad hände med allt? Vilket antiklimax! Vi ser hur en tromb drar en överdriven regnskur över den enorma scenen. Scenarbetarna försöker rädda elektroniken och flyr. Folkflocken nedanför i ponchos och batik uppmanas söka skydd. Kring julbordet på julafton var det dock bara A som inte alls förstod den allmänna indignationen över Ankans uppsyn. Då stod han på sig och sa att hon vill väl bara vara en nice woman som är fast i kändisskapets kultur. Jag gillar de helt way out referenserna han håller sig med (om man jämför med mina/våra). Allt blir tydligt, till exempel hur åsiktsmaskineriet är styrt av sedan länge ingraverad

Förpackad

Brud. Inte kände jag mig så vacker som jag sen blev i allas ögon. Det är fantastiskt med goda speglar. Vitt vitt vitt. Och krispigt. Förnseningar. Folk som försenade. Alltihop. Min huvudsvål ville gå upp i sprängverkan. Femtioelva snöbilsfläckar på kjolen, sista just innan vi skulle gå in i mina föräldras till tempel smyckade hus. Underligt hur en dörr, en entré, ett förväntansfullt sällskap minuten senare kan förbyta all fucked up hopplöshet infor tinges belägenhet, blåsa bort den, för en skimrande strålande midvintermagi. Mitt älskade barn  bakom i snyggaste kostymen. Mamma mötte gråtande i dörren, hon var öppen och lycklig. Bakom henne skymtade massan därinne vars ögonpar blinkade nyfiket mot oss i ljusskimret. Utanför brann en eld. I rummen rosa, vitt, blått, guld. Nästan så politiskt inkorrekt att det kunde anmälas skojade blomstergubben. Sure. Ljusblått och rosa. Skulle jag våga gå nerför hallen? Gästerna var rörda. Vi tågade in. Skulle man hålla honom under armen? hur

Snön faller och vi med den

Jaha ja, nu har jag packat en hel resväska med klänning och attiraljer. Taxitjänst först för alla som har den goda karaktären och viljan att hjälpa till. Månniskor är fantastiska! SOm hjälper till. Mer än så kan man itne begära, kan man itne begära, men vara tacksam, tacksam tacksam! Nu fil och vinbärssylt dagen till ära. Rostmacka & kaffe. Sen drar det igång. Hej å hå! Det här är surrealistiskt minsann! WTF! Jag är löjligt svag för min blivande man. Han är löjligt ledsen över att hans ring var för liten. Men vilka fina ringar! Jaha ja, nu sätter jag igång. - hjälp -

Kugg-julen

Oj, nu rullar det in, maler på som kvarnhjulet ingen kan stoppa. I går kom Lilla I och Lo farande med tåget, ut ur kylan hem till oss i vårt ångande varma lilla bo där A hade tänt alla ljus vi hade och dessförinnan experimenterat fram en för honom helt ny kycklingryta i köket. Åh, sånt gör mig lycklig! Att lilla I och stora Lo gör sig besväret att åka hela vägen, till oss! Lilla I sov när jag kom hem. Ljus och mjuk och trött efter tågresa. Ångan mot fönstren förvandlades till kondens under nattens kalla timmar. Tio minus, knarr under fötter, folktomt och så bakterierensat ute i det frostbitna. Herregud! Snart är det dax. Herregud! Är du med på´t lite? I torsdags kom syrran och Z-li, hon i en rosa spetsig prinsesskjol. Dessa små ljuva ungar, de har sina preferenser. Vi var iväg å dansade. Undrar faktsikt om hon såg rörelserna men tyckte dom var svåra, eller om hon bara såg att vi flängde runt allihop? för hon svängde liksom på sitt eget sätt, mellan golv och tak, så som in

Ärligt talat.

Jag skiter i alla tantvarningar. Va fan e de? Jag gillar att ställa fram en kopp till min blivande make, jag gillar att sätta bröd i rosten (inte rosta dem), gillar att ställa fram en tom frukostskål, ställa fram smör och ost. Det är för att lämna valet öppet som jag bara ställer fram, utan att fylla i och göra klart, bre t.ex.. Han kanske vill äta något annat. När jag far fram i köket under min bästa tid: frukosten, så har jag bara en sån lust att svepa med grejer till alla mina andra familjemedlemmar. Och jag gör det. Hela tiden. Lägger fram grejer. När de inte ser. Inte alltid, förstås. Men, det är en annan dag. Jag gillar annars att öppna locket på, och känna suget i käften redan innan jag fått sommarens hemkokta vinbärssylt i munnen. Doften av tinande saffransbullar och draget som varmluftsugnen orsakar i köket där jag oftast sitter med datorn klingar högt som Orsa Spelmän. Skiter i tantvarning på det också. Klinga mina klockor! Och Åsa Jinder. Det är fint alltså

Jag skulle vara Bo Derek!

Aldrig drömde jag om det så här. Jag skulle se ut som Bo Derek när hon kommer upp ur badet på den där stranden, fast med kläder på då. Jag tänkte mig att jag skulle ha en lång fläta med små blommor i, en inbakad fläta. Och jag skulle förstås vara vrålsnygg. Och säkert skulle ALLA glo på mig där jag gick kyrkgången fram, och de skulle tänka att fy i helvete vad hon är VRÅLSNYGG: Hon ser ju ut som Bo Derek när hon kom upp ur vattnet på den där stranden! Fast! Nu blir det inte så. Inte alls så. Vilket pucko jag måste ha varit, så självcentrerad, (redan?). Fick sy ut klänningen i går. Byta dragkedjan. Det gick la sådär. Man behöver inte syna sömmarna med lupp direkt. Vare sig här eller där behövs det synas. Varför ska man göra det egentligen? Som om det roar med fel och brister. Nä, jag ska nog säga Ja ändå. Trots allt.

Näe ...

...skojade bara. Mitt bröllop ska bli en magisk dag i vintersolståndets tecken. Rättså starkt har jag en känsla av att det blir. Som ett eldsklot i rymden svävande, tryggt och säkert. Vaneklmodet är dock mitt signum.

ANROP!

Min värld! Fönstret mot världen!  - Jag ska gifta mig. En underlig känsla av overklighet. Tänker mest på nån som rekommenderade någon, det var nån kolumnist, som rekommenderade en novellist som skrev uppriktigt säkert om kärleken. Och det enda jag minns nu var att kolumnisten som exempel på vad novellisten skrev citerade ungefär så här någonting: "Ja, som att stå på en bro med sin fru och titta på en annan kvinna och då fråga sig om man gift sig med fel." Alltså: när man står där på bron och funderar så, då vet man att det är NORMALT. Så kan man nog tänka. Om äktenskapet.

Tid

Ungefär nu bör jag gå och sminka mig. Min nya ambition - vad gör man med decemberblånad som fnöskar - är att försöka vara lite snygg. Förtiårskris, ja. Om ni nu tycker att jag skriver mycket om detta, är det INGET mot hur MYCKEt jag tänker på det. I stort sett hela tiden tänker jag på att jag är lite för tjock, lite för fnasig, lite för ofräck, för lite sexig. Kanske är jag abnorm. Eller bara ett tidens tecken. Eller så är jag bara resutlatet av vad som händer när dikotomin horan madonnan upphör att gälla, upphör att vara giltig. Här avfärdas ingen för BIMBO. Nä, här ligger vi under allt detta, som förtiåring hopplöst under. Jaha. Men mera om tid. Varför har jag så kort spann mellan det som jag gör nu och det jag ska göra sen. Transporttid existerar inte i min värld. Jag lever med ett helt annant tidsperspektiv. När jag inte ojar mig över min YTA, ojar jag mig som oftast över mina inre brister: däribland min självdiagnostiserade släng av ADHD. Vilken tur tänker jag då,

Kahlo mon amour!

Zappade och hamnade som ofta på Travel. De var i Mexico. Kameran skred uppför trappan på Kahlos blå hus i Coyoacán. Jag höll andan för att sen släppa loss krumbukter i den outgrundliga inspirationskällan. In i sovrummet åkte vi, upp i sängen under baldakinen, ner i matsalen med gult, över till några tecknade blad i Dagboken. Aaahh! Frieda bearbetade sexualiteten, könet och politiken, sa reportern. Gud, det fick tinningarna att bulta av lust plötsligt. Vad har jag gjort alla de här åren?! Vad har jag gjort av allt?! Jag minns hur det var där. Hur jag dröjde kvar inne i Ateljen, såg på kruset med askan, såg på den ofärdiga Stalin. Längtade efter ett projekt som hennes. Skred genom rummen. Andades i fukten. Herregud! En gång var jag där. När det brann i mig av iver. Vad hände? Min klänning hänger där, m ålades 1933 efter USA vistelsen där Diego målade mural fresk över den nya moderna industrin åt Henry Ford. Illustrerar väl ungefär den vervremdung jag

En funderare ...

Om man är smal blir man vrålsnygg i en billig trasa från Gina. Glans, frans och glam, voila. När man inte är det hänger en fucking jävla skirt för 4500 som en svullen disktrasa och fetar ut överallt. Spelar ingen roll alltså, hur man gör. Ta burka eller hänga sig. not. Men man har inget LIV.

Äldre trädgård sökes

Just nu drömmer jag om Boboliträdgården i april. Om att det kunde vara nu, och att jag kunde vara där, sitta på en stenbänk av alla stenbänkar som ramar in den där fontänen nere i ena hörnet. Då skulle jag passa på och ta en dagstur upp på någon av kullarna som omger Florens. Gå till nån by, och se ner på alltihop, kanske ta bussen tillbaka. Jag vill fortsätta leva på det sättet, komma ensam, gå ensam. Åka till Prag, Berlin, ta tåget vart som helst. Lyssna på P1, rassla med papper, titta ut genom fönstret. Hälla olivolja på ett fat, doppa bröd i, hembakat. Finns det någon som skulle drömma om att drömma samma? ... Sen vill jag vara familj. Vandra i fjällen nån gång. Åka till NY. Annat som passar. Växla. Det går väl?

Kom och Be!

När jag först kom till Istanbul blev jag så överraskad av det ljudande hölje som ramade in oss i tillvaron när minareterna sjöng till bön. Före fem, vaknade varje morgon i irritation, första veckan och möjligen andra också. Där tror jag det mest var Allah Akbar! som microfonrösten ropade i olika melodier. När vi kom längre ut på landsbygden steg böneropet tydligare ur det täckande storstadsljudhöljet. Men då hade vi börjat vänja oss, och sov över, i dvala visserligen. I Väst Afrikas länder spelar de en helt annan musik i böneringningen. Mer som sånger, klar vinnare i den böneutropens melodifestival jag skulle kunna sätta samman med min ringa erfarenhet. Det här slår mig i och med minaretförkastelsen i Schweiz. Är det för förändringen av tillvarons ljudmatta man inte vill slänga sig i en gemensam muslimsk högtidsbön? För den är radikal naturligtvis, den förändringen. Om det ska ljuda fem gånger var dag. Men, man vänjer sig förstås. Man kanske kan välja melodi? I vårt hushå

5 december

Började dagen med en färskmald och läsning på Cafe Zenit. Ryckte i dörrn redan innan de hade öppnat. Läste, och tjuvlyssnade på ett par människor vid ett bord intill. De åt nån ciabatta med olivcreme. Den ena berättade om sin förestående opposition på en c-uppsats. Så engagerat, och så klartänkt. Vad gör vi sen, alla satar som lärt oss allt om vetenskapliga metoder och empiri? Vad gör man t.ex. när man har en känsla för hur Pekingoperans misce-en-scene rent matematiskt korrelerar med ritualerna vid Pyramidstäderna? vad gör man när man har en idé om hur detta tal skulle kunna lyfta Afrikansk dans och rytm in i korsningen med Europeiska konventioner och det skulle kunna ge det sceniska uttrycket nåt extra? Man bara tänker det. Tyst. Drog vidare med spårvagnen. Till centralen, ner mot Nordstan. En unge i tio års åldern lämnade pengar till en nedböjd tiggerska som satt i tunneln mellan centralen och Nordstan. Nånting i bilden stämde inte för tioåringen. Han dröjde sig kvar, ti

post-julhets

Efter advent gör jag i stort sett inget förrns den 22:a. Jo, 21 fyller mama. Det gör jag, också, inte fyller då, men firar. Därutöver typ inget ... annat än att jag hyllar hyacinterna, som i år står konstnärligt fria på ett stort fat på vilket också lite mossa å tre silvriga julkulor ligger. Dom luktar fint, hyacinterna alltså. Framåt tre i dag kom jag på att jag måste gå ut. Tog en runda i Delsjön, Skatås säger dom som springer. Jag lufsar. I dag i mörkret. Natten kommer för fort. Kom på nu att jag glömt middag. Åtgärdades med att värma nåt gammalt. Väntar på det nu. Tänker under tiden på det här med varmluftsugn. Den är strålande, men bränner ojämnt som fan. SKA det vara så? I dag känns som om jag bott i en bubbla. Ibland talar folk om  saker med varandra, jag har inte talat om någonting. Känns det som. Men det har jag: pratat i telefon faktiskt. Annars har jag telefonskräck. Ett underligt syndrom att ha. Jag tror jag fått det från skuld av att jag ringd

Trångt

Då och då kommer väldigt hastigt en pulserande nageltrång över mig. Den anföll under natten. Tån vill liksom gå av. Jag linkade upp till köket med den pulserande tån släpandes efter mig. Och sen såg jag det jag nånstans visste men ändå inte VISSTE: Peter Wolodarski, den unga stjärnjournalisten på DN ledare, morgonsoffor, programlederi, (och mer?) fick sitt ursprung bekräftat. Ung var han verkligen, i alla fall när han började synas. Tvättad. Åh, jag förundrades med vilken självklarhet, vilken självsäkerhet han höll sig i debatter. Wikipediar man ser man att han är född -78. Ja, det gjorde jag alltså för att verifiera att jag såg hans farsa i dagens, ja om det inte var DN's nätupplaga. Visst visst, ögonen uppspärrade: Stadsarkitekten Alexander Wolodarski visar Stockholms blivande tillskott i siluetten, da skyline. Tohr Tower, eller vad dom vill kalla dem. Ett nytt national(istiskt)- monument i stadsbildens rad av kyrktorn kyrktorn kyrktorn. Så är det med självkänsla o

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan. Utanför Stora Scen- ingången stod släkten. En väldans hög medelålder på den. Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen. Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet. Spontant, den som hinner och vill, den kommer. Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda. "Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea." Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.

Måndag på IKEA.

Slam - Dunk. Som vanligt. Jag är i alla fall stolt över att jag fick inviten så att jag kunde dra av ett solo på lördagens fest. Ett danssolo. Gjorde jag. Trots tight klänning. Den var elastisk, och jag hade säkrat upp med heltäckande tights under. Spelar ingen roll om A säger det var bra eller inte, jag känner det. Stoltheten över att JAG gjorde det. I dag dunkade jag till honom. Han slammade igen dörren. Jag låg kvar och funderade på om jag skulle gå ut och vara borta länge - spela indignerad - eller lungt ligga kvar där på soffan. Efter en minut kom han tillbaka. Hämtade nyckeln, under spänd tystnad, han hade väl glömt den. Äh, jag valde att ligga kvar. Tog upp Hultmans Undersökning. I lugn och ro fortsatte jag att läsa. Så är det nu i mitt brusande hjärta. Jag kan liksom stänga ner. Efter kanske trettio minuter kom han tillbaka. Kram och puss, och förlåt. Sen åkte vi till IKEA. Som nykära i korridorerna. Köpte en JÄTTEkastrull i vilken vi lagade JÄTTEmycket

Trots allt ...

Frid i huset. Frid. Lussebullarna blev inte så goda som dom brukar. Och jag minns inte ens nu om jag löste ut saffranen i vätskan eller om jag glömde det, och la i det i degen direkt. Det konstiga var att jag under bunklocket (Hammarplast) när jag bara skulle kolla jäsningen på min kalldeg jag hittade de två tomma saffran-paketen. Jag tog bort dem, naturligtvis. Men bullarna var rödprickiga i stället för gula, så nåt hände. A undrade om vi hypar Julen så här hela december. Värre än Ramadan. Helt absurt. När man ser det med någon annans ögon. Med mina såg jag ljus som tindrade, familjen som vilade i omsorg, stjärnorna som glimmade. Kärlek och Frid.

Houston, we have ... oh no!

Det är alltså i dag?! det ska bakas och sättas lampor och ljus Och nu när allting är energisnåla glödisar får jag väl fara the Market fram och tillbaka tretusen gånger för att jag  ekonomi-snålar med armaturens kärnvärden. Och allt detta innan jag kommit iväg till den där festen som jag förstås inte vill gå på. Hur svettigt har det då hunnit bli i min nyinköpta korta tighta klänning? Varför trodde jag att jag skulle ha en sån? (Färga håret också din oglammigt lata djävel!)

Jennifer Beals? Not.

Jag var ensam i träningsrummet i dag. Musiken fegade, för jag hade glömt minnet. Släpat på bashögtalare och hela IKEA påsen full av sladdar o grunks. Nästan i onödan. Glömt USBt med rytmerna. Men sen stod jag där, i alla fall, ruskade tag, fick ingen ordning på musiken. Sträckte, hoppade, gick på diagonalen, men mest: TITTADE på mig i spegeln med SJÄLVFÖRAKT. Kom på att jag såg minst ut om jag stod VÄLDIGT nära speglarna, eller VÄLDIGT långt bort. Det lilla muntra sjönk undan snabbt:  när jag hoppade sådär VÄLDIGT nära spegeln såg jag hur fettet under och över bröstet liksom gungade till, rörde sig. Jag såg hur armfettet liksom rundade sig och gav armarna ett löjligt kort och krumt intryck. Innerlåret tror jag har gigantiserats efter år av ridning. Det måste vara så. Dom putar ut sjukt fult. Innan jag gick hemifrån motiverade jag mig som Jennifer Beals-svettig, så MYCKET skulle jag jobba. FETT hårt. Flash dance'a skiten ur mig. Alltså. Nu blev det mycket skit. Fel

man ...

... man snackar om manligt. Om manligt, man-ligt. Min man, ja, det säger jag ju. Kunde lika gärna sagt partner. För i mig bor en lesbian och en bög. Lesbianen tycker om kvinnor(såna utan snopp). Bögen gillar män(med). Nu har jag lämnat den lesbiska på undantaget. Eftersom jag vet att hon är i underläge. Då känns det bäst på detta vis. Min man, och bögen i mig. När vi har sex, kunde det lika gärna vara utan man-lighet. Man tar det man har, liksom. Vad försöker jag säga? Jo, jag säger: jag VET INTE vad det manliga är som jag förväntas tända på hos den jag kallar min man. Det är nog ganska oartikulerat. Jag tycker om honom för att han är den han är. Men inte för att han borde göra det eller det, vara si eller så. Jag tycker om det han GÖR. Så som han gör det. Inte för att det är manligt. När hon gjorde detsamma: då gillade jag det för att hon gjorde det. Små hål i verkligheten av strömmande kärlek och åtrå. Inte kan jag veta var det tänds? Min Lesbiska brud

Til you drop

Tre paket Saffran á 98:- Min väns mamma plockar blommorna på nån karg kulle utanför Teheran och skakar ur de där gula pistillerna ur innanmätet. Jo, tror fan att DET kostar. Tänker på att jag köpte finfinaste Saffronen i Bazaren i Istanbul. För nästan inga pengar. Kunde man åka dit i stället? Istanbul, det är fint. Men kan ändå inte läsa färdigt den, Ohran Pamuks Istanbul alltså. Om farmor som ligger i lägenheten och om livet i ett storfamiljshus, om stegläten uppför gatorna i det kulliga runtom Bosporen. Har egentligen bara bilden av hans Farmor i det där huset och håller den högt för det. Ibland är det konstigt. Helheten spelar ingen roll, men små detaljer som GÖR helheten. Så som att Lussebullar GÖR julstämning. Ska bli lussebullar. Dubbla satser. Ska man vänta med att äta dem till jul? undrar A. Nä, men till första Advent. Första Advent. Det låter högtidligt. En detalj, förvisso, men så fin.

Sötma

Under några regniga novemberdagar nu har kärleken varit toksötstark STOR MJUK ÖMSINT Vad är det, frågade jag sömndrucket när A vände och vred sig i sängen: LOVE, sa han, It´s LOVE ...

Sten i glashuset

Ja, också tänkte jag på det; när jag såg Ingvar Carlsson (heter han ju) i en stålstringad fotölj med underlig sittkomfort i kanal 8, Adaktusson. Alldeles vit i håret var han, och förkrymt. Fortfarande samma röst, trygga lotsen genom -93 krisen med flyktingförläggningar i brand och 500 % ränta. Ingvar C, genom honom första lektionerna i nationalekonomi. Riksbank och räntor. Doijjan. Foten. Och nu alltså Munnen, längre ut i giporna än någonsin. Som frun. Och då; då tänkte jag på det, kastade stenen i mitt kränkta glashus: hur sexig är han, egentligen? maktsexig? Var han någonsin maktsexig? Sen tänkte jag igen, bumerangade tillbaka den där stenen, att låt en va, för i helvete, låt en va! Man ÄR mer än ett knullobjekt. Det räcker med den värme, den erfarenhet, det sociala patos som Ingvar C fortfarande utstrålar. Det kvalificerar honom med råge till medmänsklighet. Värmer nog gott tätt intill frun om nätterna. (Och va snygg hon var, snyggare än någonsin, på Idrotts

Tända till

Somliga tror att man kommer att bli mindre KÅT för att det här med Kvinna och Man skulle bli nåt annat. Hur rädd är man då för att omdirigera sina triggers; från den helt igenom visuella (och nej, det känns inte på riktigt) konservativa porr-ikonografin till något baserat på annat. Att öga sig igenoom sitt sex-liv. Va fan är det för begränsning att försvara? Vad har det gett för tillfredställese, egentligen: für ALLE?

Genus

Genuspedagogik som vore den sprungen ur en illa omtalad statsfeminism nagelfars här o var. Jag fattar inte grejen. Med det provokativa i att man gör genus. Kan inte förstå ifrågasättandet. En transa som gör Britney i American Idol , vore väl tillräckligt. Mer? Boys don´t cry. Timmarna. Brokeback. Billy Elliott. Girlfight. Allt om min mamma. I själen alltid ren. Å lite Fassbinder. Och ja, alla djävla filmer egentligen som både bekräftar och leker med stereotypa könsroller och/eller går in för att problematisera eller överskrida dom. Okej att man kan vara oense om i vilken värdehierarkisk ordning detta med kön och genus existerar. Okej att man vill tycka synd om det och det för att det och det är fördjävla överpriviligierat. Men att man aldrig kan enas om vilket. Okej. Men det andra, själva dikotomiseringen av Hon och Han, det ruckar vi ju på oanständigt ofta i takt med att tiden och ALLT rör sig. DET måste man väl i alla fall tillerkänna tiden och ordningarna. Som

Novemberregn

Ibland känns allt så sorgligt tragiskt att  inte ens orden vill ge det nån form. Melankoliskt stämd sen födseln antagligen. Oftast ett rättså fint läge. Bara ingen ser, och ser det fel. Då hotar depression, tammejfan om det inte är så. Låt mig va med mitt melo ...

Some like it Hot

Ryckte upp dörren in till bastun, tvärstannade, sa ursäkta och gick ut. Blev stående utanför, läste skylten på dörren lite mer noga. Blandad. Gick in igen. Satt där med handduken virad om kroppen, håret hängande ner. Fullständigt obrydd över hur jag tog mig ut. Befrielsen, tänkte jag, och bläddrade vidare i mitt gratisex av Aftonbladet. Bara för A jag åmar mig. För att, det här är ju hans kropp. Liksom...

En gul T Ford kanske?

Henry Fords fabriker, modernism, hela grejen, med att sätta sig och åka, åka iväg. Äta avstånd, svälja väg. Bilen. 1908 i Detroit, billig masproduktion, sen rullade det på. Bilen. Min lilla Gula. Ibland när jag sitter i trafikköerna in mot stan kollar jag runt, checkar av modellerna omkring, och då inser jag inte, utan konstaterar nåt jag redan vet, att min lilla skitbil är papprig och för enkel för att tävla om nån annan tjusig bils gunst. Det är underligt. Men, då tänker jag ändå; att själva funktionen, med vad bilen gav och gett, den är i alla fall den samma. Och vad bryr jag mig om det andra. Vad bryr jag mig om det andra? Om att löpande bands principen föddes där, satte människa i arbetets modul med stämpelklockor och monotoni. Paradoxalt nog alldeles ofri. Hur långt hann dom köra innan dom var tvungna att  vända om för att hinna till nästa fabrikspass? Ungefär lika långt som jag körde i dag? Eriksberg: tur och retur. Men lite bryr jag mig i alla fall, om at

Trix

Att stå längst bak i träningsrummet och se sig på långt håll i spegeln kan ge en upplyftande injektion till själv-bilden. Hopp hopp, jag överger dig inte om du nu trott det ... Bara små utflykter ibland. Man är väl masochist. Helt enkelt. Kvinnorsjälvförnedringen, det är väl ett skumt begrepp.

Funderare

Exotism. Essensialism. PISKSNÄRTSORD. Kolonialhistoriens värsta svordomar. Och de där pretto-akademikernas skamfyllda anklagelse. Hur man än gör gör man det, det ena eller det andra. Jag tänker. Det är lika svårt att låta bli det som att låta bli att ettikettera. Folk. Men jag tror jag avskyr essentialismen mer faktiskt. Får krypningar av vilt, ursprungligt, naturligt, väsensfyllt, äkta. Stackars satar också, som ska va det, allt det, för några andras projektioners skull. Exotism är bedårande utanför, att beundra. En fix, en idé, en idealiserad objkektifiering. Jag gör det. Exotiserar. STORT. Gör om, gör större, specialiserar, konstruerar. Att re-placea någon eller något till nåt annat, av mig bestämt. Numer är det så att jag t.ex. normaliserat brun hud. Så till vida att jag ser mig som fel. Och ful. Andra bukvita me. Å så brukar det bli. Inget alls ovanligt. Lika säkert som att gråtanterna håller kultursverige under armarna. Allt är redan. Exotiserat.

Stelare

Att vakna är en speciell resa. Rulla axlar och höfter ur sina liggare, lika behövligt som hjärnans 2 timmars anti wrinkle kur. Om trettio år är jag sjuttio ... 10 950 förestående uppstigningar. Återstoden. (Ja, några sömnlösa får väl räknas bort, för all del.)

Synligare

Kan ju för fan inte låta bli att skratta åt den där familjen som bor på Ullareds camping i två veckor så att frun får shoppa loss för 25 papp. En årsförbrukning av allt. Till och med A skrattar, trots att han inte förstår vad de säger. Varför är hon som ett barn? undrar han när mamman där med de korta satta lemmarna ivrigt knatar iväg bland hyllorna. Så innehållslöst. Elakt. Tomt. Men vi skrattar. Och samtidigt blir det nationell våg när Kent lyfter in nån avvikande i sin senaste video. Där som en direkt travesti på de två diskarna med Downs syndrom i von Triers Riket. Även om Rikets representation var så mycket skarpare. Nu gör ICA-Stig samma sak. Det är underligt att folk med funktionsnedsättningar väcker sånt uppseende i rutan. Det gör dom utanför rutan också. Hela den där världen som man slungas in i mer eller mindre frivilligt. Hela den där världen inför vilken folk på tillställningar drar efter andan, Oooh, så hemskt! den finns, och är förskräckande stor. D

Snällare ...

Läser Virginia Wolfs Fyren. Eller försöker. Har försökt med den ett tag. Men där slår det mig igen att i de där klassikerna som vi läser där är fantamej stereotyperna berättarkomponenter i aktion: som att en sån kvinna som med inga andra epitet beskrivna än smala råttögon till exempel spås att ALDRIG bli gift. Den stackarn. Var hon för ful eller? Men sexa till dig da! kanske man kunde drista sig till att ropa. Men förmodligen var hon väl ganska glad för det ogifta. Eller inte. I alla tider har man dock ansetts bortvald, av bristande attraktion, eller bristande dygder. Att man valde att hålla sitt huvud fritt är det sällan någon som tror. Fortfarande. Man blir bara över. Över. Icke vald. Och det är egentligen inte underligt att de underliga ofta krånglar till det. För - ärligt talat - mycket ofta är det väl ingen slump med det ensamma. Slumpen eller gud. God gave me you! säger A. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt en sån determinism. Men jag vet hur hå

Snyggare ...

Fick brynen plockade i går. Provade ögonbrynsfärg som pensaldes på. Det lyfte tre år i ett svep där. Tack, Tack, för det. La make-up i morse. Foundation från förra året, mascara från Rusta, LÓreal tusch-eyliner, och Lancome - men för den sakens skull ändå trasig - kak-ögonskugga . Lite snyggare blev jag nog. Plattade håret. Tänkte återigen på att bli smal. Måste det. Innan det är försent. Jag vill va snyggare. Naturligt går bara inte längre. Fifan, en kapitulation. En desperation. En kris. Det blir INTE bättre. Kunde tänka mig att göra ett ögonlockslyft, en fettsugning. Sisådär 50 LÖK. Mamma skulle köpa ögonbrynsfärgen till mig i dag. Hon tyckte synd om en fattig. Jag med. Ömkar mig själv.

Borden

Under alla borden och måsten finns ju en djävla längtan. Borde jag t.ex. inte måla ett självporträtt varje morgon? Borde jag inte fota A i svart/vitt och se om jag kan lära mig nåt om ljus. Borde jag inte smörja in fötterna varje dag? Borde jag inte bli lite mera tillgänglig? Borde jag inte passa på, skriva filmmanus av alla de ideér på sådana jag har? Borde jag inte få in de där ansökningarna snart om projektbidrag? Borde jag inte göra klart min senaste utbildning? Borde jag inte släppa all tanke på naturlighet och försöka göra mig lite djävla snygg?

Röda syltar

Kommer hem, det är onsdag , jag äter blodpudding (ja, lågt HB), med lingonsylt, bara på den första skivan, sen tar sylten slut, får ösa på med Cherry Jam på den andra, inte lika gott. Blodpudding, lingon och mjölk (Dash-dieten). Det är som en barndom. Men gott. Likväl. Under tiden jag tuggar tänker jag på om jag helt enkelt skulle göra en helomvänding. Publicera namn och bilder, bilder, bilder. Alldeles helt vända om, liksom ... och se vad som finns där. Vad finns bortom hemligheter och beskydd?

Ännu ett mur-ras

Första gången som jag skulle ladda ner en låt tog det väl en timme ungefär: bandbredd 0,5. Nu tar 1.5 h, 30 avsnitt, ca 15 min. Första gången jag överhuvudtaget surfade var på en kurs, en DATAkurs. Man kunde söka på universitetens servrar. Jag sökte på autism. Mycket fascinerande alltså. Redan då. Otänkbart. Fortfarande otänkbart. Nu ser jag att DAVID BORDWELL har en blogg/ en hemsida, MED kommentarsfunktion. Alltså, i praktiken, kan jag, ställa mina frågor DIREKT till honom. Det är underligt stort. Han kanske inte svarar, och jag kommer sannolikt inte fråga, men ändå...

Försummelse

I går sket jag i fars dag. Enda gången jag tänkte på det var efter ett toabesök, såg mig i spegeln där och funderade för vilken gång i ordningen på vad det egentligen gjort för mig att ha en sån underlig far, och en låtsasfar också ... Allt som är på låtsas skiter vi väl i, enklast, tänkte jag. Skit i mors dag också, fast det har vi ju redan gjort rätt länge, skitit i min mors dag. Om min mammas mors dag skulle frysa inne vore det ett kallt tecken för henne, så den kan inte glömmas, faktiskt inte.

The Wall

När det gäller muren så var det så att jag satt med en tiodagars bebis i famnen just när de här människorna bestämde sig för att stenarna där bara var STENAR. Då tänkte jag att detta är väl märkligt, och stort; att han kom tillsammans med tyska fredsänglar.

Svängar

När jag svängde ner på deras gata såg jag hur huset i sluttningen kramlade sig fast i berget. Det hänger där bergsäkert i sluttningen. Från vardagsrummets panoramafönster ser man hela den lilla förorten klämtande blinka i mörkret. Här står väggarna fast, tänkte jag vemodigt ju närmare jag kom. Det lös varmt ur fönstren. Det kunde också varit mitt liv. Dom flyttar trädgårdsstolarna efter solen, man ser spåren efter hur dom försöker hitta livsandarna i solglimtor vid den  bästa utsikten. Skulle jag ha kunnat sitta där i stolarna dag ut och dag in? skulle jag det? undrade jag när jag svängde runt bilen och stannade framför dörren. Inne höll hustrun på att virka en stor hallmatta av lakan. Mannen, min exman, låg på kökssoffan. Teven sprakade. I köket puttrade vardagsmaten på spisen. Kunde jag ha haft det så? Mitt liv är en enda rörelse. Allt kräver för mycket, så mycket att det väsentliga går i stå, lersugarstå. Just nu i en liten trång men väldigt charmig bottenplan i en tvåf

Att under-hållas

I går var en såndär typisk dag som man önskar att man hade gjort nåt mer av. Jag uppe tidigt. Gympade. A sov länge. Vi tog en promenad. Max. Åt rester från fredagen. A såg en gammal repris på Nord & Syd. Han skrek av glädje. Som han ofta gör. Men den här gången var det nog på riktigt. Framåt åtta insåg jag att vi missat en bra konsert, en bra festival i stan. Varför visste jag inget om den? Varför tassade vi omkring i novembermörkret som två väldigt trötta, tråkiga och gamla? Jag kan inte skaka LIV i nåt längre. Tillslut när kvällen blivit så mycket kväll att min oro lagt sig började vi ladda ner filmer. Medan vi faller.Under en kiss- & mat- paus skrattade vi åt att det var så djävla mörkt där i parisförorten, men mest i det franska samhället. Det här är ingen bra film, sa A. Bra? Nä, för den gör ont, sa jag. Ja, just det, sa han. Sen satt vi klistrade. Låg, snarare, tätt ihop i sängen. Basen på högsta. Mörkret ute gjorde ingenting med oss. Vi sa att vi hade allt

Ullaredsförakt

Ny dokusåpa, nya b-kändisar. Som om vi ska förfasa oss. Varför ska vi det? Programmakare drar slutsatsen att oavsett om de i sitt filmade material tycks verka tillmötesgående och respektfulla gentemot de shoppande karaktärerna så vet de med all säkerhet att när bilderna kommer i rutan så reagerar majoriteten av tittare med avståndstagande och hånskratt. Medelklassificeringen är inget nytt fenomen. Vi lär oss nogsamt vad som inte är önskavärt att va. Frågan vad det är vi förlorar med det synsättet är numer tabu. Den som ställer den anklagas lätt för moralpanik, anses träig, tråkig, off och out. Just därför gjorde juristen Eva Joly i gårdagens  Skavlan mig VÄLDIGT upprymd . Jag satt i soffan och hjärtat galopperade och jag tänkte att sådär precis sådär modig och säker vill jag vara. Hon har bekämpat korruption och ibland bitit handen som föder hennes väg i etablissemanget. Hon hade för det levt med livvakter runt sig dygnet runt. Hon sa att mäklararvodet i år för New York-

vägval

Naturligtvis "måste" vi gifta oss.  Regnbågsdagar, störtskurar om natten och glimrat i gryningen. Jag vet inte. Det var inte så jag drömde. Har slutat drömma.

Svinis ....

Kanske backar jag mig in på morgonmötet i morgon. Men fortfarande, 8 timmar senare, ingen annan reaktion av vaccinationen än ömmande vid tryck där sprutan gick in. Men, man får se.

Om att vinna 20 år

I dag jympade jag med lätta ben, lätt kropp, lätt andning. Betablockerarna är ute nu. Helt ute borde det vara att ge betablockare till folk. Höstens förebråelser och 10 000-kronors-frågor om den dåliga konditionen, trots fortsatt regelbundet tränande fick sin lösning. (Fattar man inget ibland eller?) Hjärtat slog ju knappt. Hade också 115 i HB, vilket borde gjort sitt till tröttheten. Gårdagens läkarbesök visde gott blodtryck, goda värden, gott alltihop. Utan mediciner. Allah Akbar!! ville jag utropa, men tänkte bara ett sedvanligt tyst: Herregud ... alltså, va skönt! Kolestrolet som chockhöjde sig (6.9) på ett och ett halvt år har nu chocksänkt sig (4.9) igen (på ett år). Varför kanske den nyfikne frågar: GI kost, plus stress, plus sömnbrist, tror jag. GI kost med MYCKET animaliskt fett, som visserligen tog ner kilona men istället lämnade efter sig det DÄR. Behöver jag meddela att jag slutat LCHF. Äntligen kan jag dansa med A igen. Hälsporren läkt, orken tillbaka.

Att lära

Min A har gått tre år i skola, de förväntade fjärde och femte åren gick han lydigt iväg, tillbringade dagen i Dakars centrum, spelade boll, snackade med folk, promenerade och allt vad jag inte vet innan han gick hem igen. Trots knapp skolgång kan min A säga saker som:  -Det är inte signifikant för dig. Signifikant? Hans ordförråd är imponerande. Han talar tre språk, är på väg med det fjärde. Att växa upp i ett storfamiljs-samhälle som bygger tradition och historia på det talade ordet är en annorlunda tillgång. Där samtalar man med andra än som här bara med dem i sin tätaste familj och med sina jämnåriga vänner. Att prata och få lyssna till varierade människoskaror gör inte det sociala arvet så tungt vad gäller social kompetens, språk och sociolekt. As mamma är en Griot, en slags historieberätterska som jag förstår det. Hon bjuds in på dop och bröllop och andra tillställningar där hon besjunger folk och deras historia. A har en självkänsla som är byggd på helt andra grunde